Vad har hänt
sen sist?
Jen och Nigel
bjöd på lunch i fredags, på eftermiddagen var vi i Locarno och
gick runt, hälsade bland annat på i butiken hos Sophia. Det kändes
angeläget att ge Maj och Elvy en bild av hur vi har det här, så på
kvällen blev det besök på Osteria Vaccini med La piodadella på
bordet och för övrigt var det ovanligt uppsluppet där,
karnevalsstämningen har väl inte lagt sig ännu.
Lördag
förmiddag var det solsken och molnfritt så då var vi först i
Madonna del Sasso och sen uppe i Orselina. Det blev lunch där (frittata – Maj tog med sig receptet hem på denna förträffliga
resträtt) och sen körde vi hem för att de skulle förbereda söndagsmiddagen.
På kvällen drog sig Maj och Elvy undan och planerade för söndagens samling, Jag fick nöja mig med att se eurovisionsuttagningen i
Kreuzlingen. Schweizisk-kanadensiska Rykka vann med The last of our
kind, en låt som började skapligt men sen tappade bort sig i ett
svulstigt arrangemang.
Vi var
fulltaliga söndag förmiddag, elva stycken. Maj och Elvy hade valt
temat bön för vår samling. Det var så bra, de var personliga och
tog fram sina egna erfarenheter av bön. Maj, som i likhet med Elvy
växte upp i ett pingstvänshem där man bad tillsammans men som när
hon flyttade hemifrån kom bort från bönen även om hon var medlem i en församling. Det var först när hennes man blev
sjuk i Parkinson och hon efter en tid förstod att han skulle aldrig
bli bättre utan tvärtom, som hon själv började be, naturligtvis
för honom men också för sig själv. Det blev ett utdraget och
svårt sjukdomsförlopp och som Maj sade, hon hade aldrig orkat om
hon inte hade kunnat hämta styrka i bönen.
Elvy berättade
om sin ”resa” - från hemmet där mormor bad tillsammans med
henne och hennes bror varje dag innan de gick till skolan – till
studietiden i Uppsala när hon gled bort från sin tro och allt som
hände sedan. Att hon kunde vara i Ascona idag det var allt ett
resultat av mormors böner, som var outtröttliga även när Elvy
hade brutit all kontakt med henne. Det som sen hänt, det har inte
varit några tillfälligheter, bönesvaret kom när Elvy och
situationen kring henne var redo för det.
Det var två
starka berättelser ur levande livet. Både Maj och Elvy hade känt
stort motstånd när de började be igen, de kände sig lite fåniga
och visste först inte hur de skulle formulera sig, kanske lite
hämmade av sin uppväxt där deras bedjande föräldrar kunde tala
fritt ur hjärtat i bönen. Men det gick att komma över den tröskeln
rätt snabbt och nu var de båda helt eniga om att utan den dagliga
stunden med Bibeln och bönen skulle det kännas väldigt tomt. Men
också vetskapen om att det går an att tala med Gud, i ord eller med
hjärtat i alla situationer när man känner att det finns anledning
till det, gör att man har en ovärderlig trygghet.
Vi fick ”landa”
en stund innan middagen, kombinationen andlig och lekamlig spis stod
förstås Maj och Elvy för. Det blev helsvensk mat, kalops med
inlagda rödbetor och kokt potatis och till dessert skånsk äpplekaka
med vaniljsås. Skånsk äpplekaka hade jag aldrig ätit tidigare.
Idag har
vårvädret kommit tillbaka, Efter lunch skall vi ta en promenad uppe
på Monte Verita. Då får även Maj höra berättelsen om detta
intressanta ställe där världens första hippies höll till för
drygt hundra år sedan. Vi får spana efter fler vårtecken, Regula
hade sett att bluebells höll på att slå ut i skyddade lägen. Maj
berättade att i Sverige, inte ens i Skåne, kan det inte bli vår
förrän tidigast 15 februari, det har meteorologerna bestämt. Då
skall det i det aktuella området ha varit över noll ett visst antal
dagar och har våren kommit så kan man inte gå tillbaka till
vinter, även om det blir tio minusgrader och snöstorm. Så talar en
sann byråkratmeteorolog!
Undrade du över rubriken? Jag citerade en vers som Maj och Elvy sjöng förut. "Det sker igen, om blott vi beder, ja om vi beder, det sker igen. Som svar på bön har Gud gjort under, ja, stora under skall ske igen."
