Nu har det hänt igen, den här gången i London och i kvarter som jag känner till. Var blir det nästa gång? Nej, jag tror inte att det hjälper att Theresa May säjer ”enough is enough” och kräver hårdare tag. Jag tror i det hela taget inte på Theresa May som ledare för tories och som PM. Och jag föraktar Donald Trump som vill kapa åt sig politiska poäng på ett terrordåd i London. Nog om detta och över till något helt annat.
Det blev en trevlig helg
tillsammans med en del kända och många nya vänner i Bolzano. Vi var nittiofem
deltagare i alla åldrar och förutom god gemenskap och andlig spis så fick vi
makalöst god mat. Det var förstås inte alltid så lätt med språket, men med lite
god vilja och många skratt så löste det sig för det mesta.
Lördag eftermiddag startade
med ett seminarium om församlingstillväxt och ett om ekonomi, då fick vi stå för
”underhållningen” och Pierre fick också tillfälle att berätta om hur vår lilla
husförsamling hade växt fram och om samarbetet med församlingen i Lugano
På kvällen var det middag med
utsökt mat och förstklassiga viner och både formella och uppsluppna tal. Jag
blev lite överraskad av att både Jen och Nigel skrattade på rätt ställe, de har
verkligen jobbat med att lära sig italienska! (Usch, jag skäms, jag har bott
här i femton år nu.)
I pingstdagens gudstjänst sjöng vi två sånger
från Spirit. Det verkade inte som om de här församlingarna hade så starkt fokus
på pingstbudskapet som vi är vana vid. Det var mer som att de hade en
intressant berättelse att delge oss än att det var en realitet att Anden föll
och den kristna kyrkan föddes.
Medan jag satt där och försökte
hänga med i italienskan, så kom ett minne för mig. Det hände att jag fick följa
med mormor på stugmöte. Någon gång var Carl Öst med och sjöng och vid andra
tillfällen så sjöng man hans sånger. I en av dem ”Jag vill ha mycket mycket
mer” lyder en strof ”- och nog är jag tacksam för Andens dop, att få tillhöra
pingstfolkets saliga hop”. Då blev det liv i stugan! Det var halleluja och amen
och pris ske Gud och samtidigt som jag var road av den tillfälliga oredan, så
förstod jag att det här var äkta. Jag får naturligtvis inte döma, men
skillnaden mellan pingstbudskapet i gudstjänsten i Bolzano och stugmötet i
Hälsingland, den var stor!
Efter lunch tog man skadan
igen – då var det ett bibelstudium där man vågade lyfta fram denna underbara,
revolutionerande händelse och även tala om att kraften fortfarande finns, om
man vågar göra anspråk på den. På så sätt knöt man samman pingstbudskapet med
det första seminariet om församlingstillväxt. Men varför själva gudstjänsten
var så ”försiktig” det måste jag fråga Diana om.
Här hos oss är annandag
pingst helgdag, men inte i Italien, så vi skildes åt vid tretiden. Det tog fem
och en halv timma att köra hem i den täta trafiken. Vi valde vägen som går åt väster
från Milano och på sjöns västra sida, den är längre men vi slipper den täta trafiken från Milano mot gränsen och köerna i Chiasso.
I Sverige fick annandag
pingst stryka på foten när man skulle göra sjätte juni till den arbetsfria
nationaldagen. Vilket är viktigast att fira, 1809 års regeringsform (som gällde
fram till införandet av 1974 års regeringsform) och att Gustav Vasa valdes till
kung just den dagen eller att, efter Petrus tal på pingstdagen tretusen lät
döpa sig. Det där med antal i Bibeln skall man förstås vara lite kritisk till,
men det var ändå så många att den första kristna församlingen kom till dagen
efter pingstdagen. Enligt katolsk tradition (enligt Marlene) så var det dagen
efter pingstdagen som de tretusen lät döpa sig.
Nu frågar jag, vilket har påverkat
världen mest, 1809 års regeringsform och Gustav Vasa eller att människor blev
döpta och blev grunden till den kristna kyrkan?
Det är faktiskt något som har påverkat oss alla i västvärlden, troende
eller icke troende.
Vi skall samlas hos Diana och
Yves klockan fem, då skall vi fira annandag pingst. Vi tycker att vi har mycket
att fira och vara tacksamma för!
