Fredagens grillfest blev
något i särklass, förutom välkryddade kycklingbröst så kunde vi avnjuta (och
jag menar verkligen avnjuta) enbärsmarinerad älgfilé. Varken Dwight
eller Lotta hade ätit älgkött tidigare och det var förstås exotiskt. Till
köttet fick vi sallader och nybakat bröd.
Stort tack till Irene och BG!
Lördagskvällen bjöd inte på
sådana delikatesser, men till kaffet, som man tar paus för mitt under
sammankomsten, serverades det kanelgifflar och tårta. Vi var tjugoåtta och då
är det trångt i uthuset! Vi sjöng oss som vanligt igenom stora delar av den traditionella
frikyrkliga repertoaren, Dwight sjöng tre solosånger och Lotta fick ta hand om
den avslutande andakten och så blev det som förra året, hälften av deltagarna
stannade kvar och fortsatte sjunga och spela. Dwight fick bjuda på ytterligare solosång, det
var If the Spirit says go, från musicalen Spirit och sen stod alla upp och
applåderade. Men först läste Lotta ut Apostlagärningarna om Filippos. Dwight
tog naturligtvis tillfället att påpeka att budskapet inte bara gällde Filippos
utan också dem. If the Spirit
says go to you, then you must go!
Det är Göran som har börjat
använda ordet sammankomst om kvällarna i uthuset. Bra uttryck faktiskt, det är
ingen gudstjänst eller möte men heller inget kafferep. Sammankomst, då
konkurrerar vi inte med gudstjänsterna. Bara en liten andakt innan vi skiljs
åt.
Det föll sig så igår, efter
att vi varit i kyrkan att vi talade en del om hur gudstjänstformerna förändrats
på senare tid. Inom Svenska kyrkan har det skett en förändring – man kanske kan
kalla det uppmjukning - även om strukturen
finns kvar. Samtidigt har en del frikyrkor fått en mer formaliserad
gudstjänstordning eller också är det total frihet. Men jag vill nog veta
ungefär vad jag kan förvänta mig när jag går till en gudstjänst. Jag minns hur
det var när jag följde med en studiekamrat till hennes församling, där Livets
Ord hade stort inflytande men där man inte hade någon som helst planering för
vad som skulle hända och utan att gå in på detaljer, så blev det faktiskt rätt
obehagligt, det kunde bli allt mellan att folk låg på golvet och skrek, till att
”nu skall alla dansa”.
Dwight berättade om en
armékår i England där man går ”back to basics”, alltså har möten av mycket
traditionellt slag, så som man hade förr. Det är Holiness meeting varje söndag,
sedan alternerar man mellan Praise meeting och Salvation meeting varannan
söndag. Det verkar vara ett bra koncept, kårens soldater är med på noterna och
folk kommer till mötena. Och jag undrar – hur skall armén bestå om man inte har
Holiness meetings? Jag minns hur det var när jag bodde i England, det var
förmiddagsmötet som lade grunden till att man med glädje deltog först i söndagseftermiddagens
Praise meeting och sedan i kvällens Salvation meeting. Och det är inte så
väldigt länge sedan, det var i slutet av 80-talet.
Efter lunch körde Lotta och
Dwight söderut och för en stund sedan ringde de och talade om att de kommit fram.
Det är lite tomt efter dem. Nu flyttar jag in i undantagsstugan/gästhuset igen
och koncentrerar mig på jobbet igen..
