Det finns andra sätt att ta
sig upp på Hardangervidda men när jag drar med mig intet ont anande besökare
dit, så tillfredsställer ”promenaden” från parkeringen vid Solheimstulen både
mina sadistiska och masochistiska böjelser. Men - man får belöningen när man
kommer upp på vidda, trots att det är fullt med toppar där, så ser man
tydligt att det är en högslätt. Nu har jag också visat dem bergknallen med den
röda bergådern, den som Pierre upptäckte för några år sedan och fullkomligt
föll i trans över. Det är som om någon hade kommit med en sprayflaska och målat
på berget. Han är övertygad om att det är en bergart som finns i Tanzania. Det
är inte så konstigt som det kan låta, i Telemark har man hittat en annan
bergart som också hör hemma i Tanzania.
Vi hade tur med vädret och
gjorde en rundvandring på nästan fem timmar, inklusive ett antal pauser. Rickard
bodde på Hök några år och då lärde han känna den här delen av vidda och har tagit
med mig på vandringar där man lämnar de upptrampade stigarna.
Vi har inte bestämt vad vi
skall göra i morgon, det blir kanske en vilodag.
Om en liten stund skall vi se
på Sverige-Italien. Vi har en stor skål med Potetgull, men den räcker nog inte
mer än halva första halvlek. (Potetgull = chips) Sen har vi vadhållning med
tjugo norska kronor som insats. Gissar ingen rätt, så blir det pengar till
något gott ändamål.
