Jag följer
händelseutvecklingen i Sverige via webben och det känns riktigt otäckt. Det är
det nordvästra hörnet av Hälsingland som är värst drabbat, långt från ”mina
trakter” men så torrt som det är i markerna kan naturligtvis bränder blossa upp
överallt.
Min mormors
farfar kom från Färila, men hans familj härstammade från Los. På de platserna
har jag varit, men aldrig i Kårböle, byn som är hotad av elden.
Det var i
samband med en torkperiod som jag hörde en anekdot berättas:
Det hade
inte regnat på länge i Dalarna och nu fruktade man att både skörd och foder
till djuren skulle torka in. Då
annonserades det att man skulle samlas i kapellet i Äppelbo och be om regn. Man
slöt upp mangrant och även gamla Anna kom. Hon hade med sig ett paraply och man
log i smyg åt hennes tilltag att släpa med sig paraplyet. Man samlades, sjöng
och bad och under tiden kom regnet. ”Skulle vi inte be om regn” sade Anna,
fällde upp paraplyet och gick hem med torra kläder.
Jag har just
talat med Elvy. Brandlukten sprider sig söderut och nu ser man också hur röken
påverkar sikten. Dessutom syns det tydligt att röken för med sig aska, de
vitmålade trädgårdsmöblerna är grå och Elvy är belåten med att hon körde in
bilen i garaget när hon kom hem igår.
Nu håller bränderna
som härjar i Ljusdals kommun tillsammans att bli större än katastrofbranden i
Västmanland 2014. De sprider sig hela tiden. Brandflyget har svårt att agera i vissa
områden, röken är alltför tät.
Det är riktigt
otäckt faktiskt.
