Lite funderingar (och skvaller) om KK

Nu får jag ta mig samman och skriva lite här. Uppdraget som jag håller på med, det visade sig vara lite mer komplicerat än vad jag räknat med, så jag har fått jobba disciplinerat om jag skall ha en chans att vara klar till påsk, som jag hoppades. Vädret har varit gynnsamt för jobb med många regndagar och mellan dem har inte temperaturen nått några rekordnivåer.

I söndags var vi på mässan i Santi Pietro e Stefano i Bellinzona, det är Leos kyrka. Regula och jag satte oss långt ner i kyrkan, de andra följde med Leo, Stephan och Julia längre fram. Om jag nu skall vara helt ärlig, så begriper jag inte ett dugg av mässan. Leo har förklarat tidigare vad man gör och varför man gör det, men ändå så förstår jag inte. Kyrkan är i alla fall så stor att jag klarade mig från hostattacker, vilket kändes bra. Det hade ju varit oartigt att behöva gå ut. Efteråt så hade vi lunch i det gröna på Castelgrande, borgen där man har en fantastisk utsikt över dalen.

Det finns tre borgar i Bellinzona, Castelgrande ligger mitt i stan med den medeltida stadskärnarn vid foten av borgen och de andra, Montebello och Sasso Corbaro ligger i den östra utkanten av Bellinzona, alla tre ingår i Unescos Världsarv. Vi hade tänkt att köra upp till Montebello också, men det började regna och då körde vi hem till Leo och beundrade hans nya... ja vad var det för något? Leo har en reklamfirma tillsammans med Stephan och Julia och nu hade de införskaffat en maskin som kunde göra praktiskt taget allting, från en sån simpel syssla som att kopiera till att göra riktigt avancerade tryckalster. Nästa objekt på önskelistan var en 3D-skrivare, men först skulle Stephan åka på en kurs i hur man använder denna märkliga innovation. Det är Leo som har huvudansvaret för utformningen av tryckalstren och Stephan sköter tekniken. Julia gör både och, vilket bekräftar att tjejer kan allt. Hon har hållit reda på finanserna också, men nu när företaget växer så har de fått skaffa hjälp med det, och det är en avhoppad nunna som skött det administrativa i ett kloster i Abruzzo, där hon varit i drygt tjugo år. Det verkar intressant – varför hoppade hon av?

Leos, Julias och Stephans familj är en riktigt ärkekatolsk familj. Leo är en förhållandevis konservativ katolik, noga med att följa regelverket medan Julia och Stephan inte tar så allvarligt på det. De har flera släktingar som är präster och ett par av dem ingår i administrationen i Vatikanen och Leo får reda på en hel del intressanta saker via dem. Han läcker lite till oss ibland. Man skickar folk lite hit och dit, ibland för att man har skött sig och ibland för motsatsen. Inom sina ordnar så går prästerna “på order” - men jag vet inte om deras ursprungliga klosterlöften om kyskhet, fattigdom och lydnad har så stor relevans idag. Vatikanen har sin egen “bögmaffia” det är ju ingen hemlighet och nu har tydligen Francis gjort en del försök att flytta på några av medlemmarna i den. Om jag har förstått det rätt, så spelar det en viss roll vilken orden man tillhör, för hur man kan flyttas (eller deporteras). Pierre hävdar att det inte är så stor skillnad på Vatikanen och IHQ...

I Marlenes familj finns det både präster, munkar och nunnor. En av dem är abbedissa i ett kloster i Italien. Dessutom har de haft en numera avliden biskop i släkten. Pierre undrar ibland hur de här katolska familjerna kan vara så stora när det är så många medlemmar som har avlagt kyskhetslöfte.

Marlenes mamma är inte så glad över att Marlene finner sig så väl till rätta tillsammans med oss. Esercito della Salvezza är ju en villolära, men så visade Marlene henne en bild på Linda Bond i audiens hos Ratzinger och då blev hon lite fundersam. Sen har hon fått en CD från en av våra övningshelger och den var ok, hon har ett förflutet som körledare.

Det är så mycket som baseras på okunskap. Jag gjorde ett inlägg på Blod och Eld och fick ett svar av en som ansåg att hon var mer välinformerad om katolska kyrkan. Inte ett uns av försök till att försöka förstå. När jag drog paralleller med FA, så förklarade hon att hon inte var salvationist. Jag antar att det var en äldre dam, inskolad i läran att allt okänt är farligt.

Och Elvy håller på att packa. Jag avundas henne inte, men hon tycks ha en god förmåga att bestämma sig för vad som skall sparas och vad som skall slängas, skänkas eller säljas. Jag kan nog inte avhålla mig från att resa till Uppsala när flyttlasset kommer.  

Att spara är inte alltid en dygd

Det har varit glest med livstecken från Elvy den sista tiden, men jag vet varför. Hon håller på med sin flytt – och det är säkert ett både psykiskt och fysiskt påfrestande jobb. Jag tänkte mig in i om jag skulle flytta härifrån, kanske så långt bort att jag inte kan ta med mig så mycket. Vad skulle jag välja och vad skulle jag slänga, skänka bort eller försöka sälja? Jag blir riktigt stressad bara av att fundera på det. Mitt hus är inte så stort, jag hade inte med mig så mycket när jag flyttade hit från Sverige, men plötsligt så finns det hur mycket grejor som helst. Det skulle nog vara nyttigt att göra en upp- och utrensning.

Men Elvy är en organiserad och realistisk person, så flytten går nog bra. Speditionsfirman kommer den tionde april och transporten till Sverige och Uppsala kommer att ta 20 till 24 dagar. Hon har ett visst antal kubikmeter, en inkapslad del i en ISO-container som hon kan fylla. Men samtidigt så måste det vara skönt att kunna börja på nytt, utan alltför mycket ballast. Men nog kommer det att bli tillfällen när hon undrar varför hon tog med det och varför hon inte tog med det...

I mitt förråd står det en säck och två kartonger som jag borde göra mig av med, men det blir inte av. Säcken innehåller mest kläder och det händer att jag häller ut innehållet på golvet för att se om det möjligtvis finns något som hamnat där av misstag. Och så tänker jag ”den där tröjan kan jag ha när jag städar” och så tvättar jag den och den får ligga i garderoben ett tag, tills jag tänker ”den använder jag aldrig” och så hamnar den i säcken igen.

Feng Shui har sina rötter i orientaliska föreställningar. Jag tror inte på det där med att ”chi” skall kunna flyta genom bostaden. Men att man skall ha ordning och reda för att få sinnesfrid, att allt för mycket i skåp och lådor stressar, det ställer jag upp på. Nu har jag ingen vind, men visst förstår jag att man kan förstå att en överfull vind kan kännas som om den tynger ner dem som bor under den.

Håkan berättade att han var med och städade ur sina farföräldrars stora hus. Allt hade sparats, det fanns decenniers prydligt hopbuntade räkningar, försedda med postens gula postgirokvittens, det fanns ransoneringskort från 40-talet och skokartonger med brev och vykort. Hans farfar hade de sista åren som han bodde där fått färdiglagad mat från hemtjänsten och alla de där vita plasttallrikarna hade sparats, väl diskade och buntade tolv och tolv. Håkan menade att av hänsyn till de efterlevande så borde man slänga allt som man inte behöver. Nu lämnar man över den själsliga våndan om vad som skall, kan och får slängas till nästa generation.

Men samtidigt så tänker jag mig att så mycket går förlorat numera. Jag får mail och sparar dem kanske några dagar, är det något viktigt hamnar de i en mapp som rensas med jämna mellanrum. Vem skulle kunna göra djupdykningar i Strindbergs och Selma Lagerlöfs inre liv om de hade haft tillgång till mail? ”Jaha, ” tänkte Sophie Elkan och deletade ett kärleksfullt mail från Selma...

Jag gör ett undantag, jag skriver ut och sparar Elvys mail. Det är väl så att efter så många års tystnad, så är också ett mail betydelsefullt. Samtalen via Skype däremot, de kan man (väl?) inte spara.

Vi är nog lite galna...

I kväll har vi haft ”kanalmöte”!!!

Andrew har kontaktat David och frågat om vi var intresserade av att låna båten i september. De skulle vara med på ”något” 21-25 augusti och det var inte inne i Bristol, utan på någon mindre plats mellan Bristol och Bath. Om vi inte kommer förrän en vecka senare, så tar de båten ner till Bristol, de har ett bra och säkert ställe att lägga den där tills vi kommer. Så det låter ju bra. David och Rickard har redan bestämt sig för att vara med hela vägen Bristol-Braunston, och så kan vi andra följa med på delar av resan. Marlene kan vara med från 31 augusti och två veckor framåt och när hon reser hem kan Regula komma med. Pierre får avstå i år, han tackar ja till jobbet i Norge som kommer att pågå maj-september, kanske t o m lite längre. Yves och Diana vill gärna följa med, men de är så nya på sina respektive jobb så där får vi se hur det blir. Jag kan förmodligen hänga med när som helst, men jag ser ju helst att jag får vara med på Kennet & Avon, delar av Themsen och hela South Oxford har jag ju varit med på. Nu försöker vi pussla ihop dagar och sovplatser, vi kan ju inte vara fler än sex samtidigt på båten.

Stephan, Leo, Claudio, Julia och Elina har redan hyrt båt i juni. De skall färdas på de nordliga kanalerna, d v s Liverpool, Manchester, Leeds under två veckor. Det är kul att de också har upptäckt det här annorlunda sättet att ha semester.

Här är karnevalsfirandet över men det verkar som om det inte varit så mycket tryck i festligheterna som vi är vana vid. I Bellinzona, där karnevalen kallas för Rabadan och brukar dra massor av människor, där talar man om kris för arrangörerna. Firandet har känts ganska avslaget, kan det vara så att folk blir mindre och mindre entusiastiska inför ett koncept som knappt förnyas ens marginellt från år till år. Nu när de lokala karnevalerna är över så börjar de kyrkliga processionerna som sen fortsätter fram till påsk.

Lotta och Dwight är fortfarande på Nya Zeeland och väntas inte hem förrän i slutet av mars. Jag hoppas att det blir en övningshelg snart, nu när David är hemma igen och Diana och Yves vill vara med. Vi sjunger tillsamman nu också, men det blir inte samma sak som när Dwight är med och styr det hela.

Yvette står nu inför valet om hon skall förlänga sitt kontrakt på kryssningsfartyget ytterligare ett år när det går ut i maj, det är ett välbetalt jobb. Men hon säjer också att hon ibland känner sig som en iakttagare från en annan planet, passagerarna beter sig minst sagt märkligt. En del av dem lämnar inte båten ens när de kommer till de riktigt attraktiva platserna. De sitter i de olika restaurangerna även om det är fint väder och går sällan ut på däck. Sen kommer de med de mest befängda klagomål i förhoppning om att få hela eller del av biljettpriset i kompensation. Det finns en advokatbyrå i Miami som driver sådana här udda mål mot kryssningsrederierna som i sin tur naturligtvis har en skara slipade jurister som för deras talan. De är duktiga på att spåra upp sånt som hänt de klagande tidigare, och det lönar sig knappast längre att samma personer försöker samma trick mot ett annat rederi.

Yvette har varit i kontakt med ett rederi som alternerar mellan nordliga och sydliga farvatten. Det blir ett annat slags kryssningar och passagerare som förhoppningsvis har lite andra preferenser. Problemet är bara att hon måste jobba kvar t o m 15 maj och blir sen ”arbetslös” t o m 1 september innan det är dags att byta rederi. Men det behövs väl alltid sommarvikarier inom sjukvården.

Jo, det var en intressant sak som jag glömt att skriva om. Regula har varit och träffat några f d – jag höll på att skriva kolleger, men f d konkurrenter är mer korrekt. Hon hade fått reda på något intressant, de nätbutiker som säljer hudvård och kosmetika kan hålla låga priser och ändå göra goda vinster då de köper upp gamla lager från producenterna. Några av dem som har skönhetssalonger och parfymerier har för att testa, beställt varor på nätet och sen jämfört dem med det som de har i sitt normala sortiment. Det batchnummer som finns stämplat på förpackningen, ofta knappast synligt för andra än de invigda avslöjar att det är varor av äldre datum. Ibland behövde de inte ens kolla batchnumret, utan kunde se att det var äldre grejor bara på utseendet på förpackningen. Så var det med den saken! Glöm mascara 30% billigare än i butiken!

Ibland får man något att tänka på.

Igår var vi väldigt ekumeniska igen. Men det var av en speciell anledning, Stephan fyllde år och ville bjuda på lunch. Fyra katoliker, calvinisten, lutheranen och vi fyra ex-salvo hade det riktigt gott tillsammans, Stephan hade nämligen bestämt sig för att vi skulle tala om det som förenade oss. Och lunchen efteråt smakade ovanligt bra. Föga anade jag vad jag skulle få läsa på nätet på kvällen.

Det har varit intressant att läsa reaktionerna om att Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Jag har, sedan jag under ett par år i slutet av 90-talet hade kontakt med en församling inom trosrörelsen, varit mycket kritisk till LO och hur det man undervisat om där också har styrt de andra församlingarna. Jag såg hur människor i församlingen mådde dåligt, hur man ändå visade upp en glad min för annars kunde man ju bli anklagad för att inte tro tillräckligt på det som förkunnades. Pastorerna hade stor, otäckt stor makt över församlingsmedlemmarna och märkligt nog, försökte få det även över mig som bara följde med en god vän till gudstjänster och diverse andra arrangemang ibland. Det kom predikanter och annat folk som var direkt knutna till LO i Uppsala och de var snäppet värre när det gällde religiöst tvång och fördömanden än församlingens egna pastorer. Nu verkar det som om Ulf Ekman har glömt det mesta av vad LO har ställt till med, även om han lite i förbifarten ber om ursäkt för det.

Jag har också läst vad Ulf Ekman nu säjer om KK. Jag kan hålla med om en del av det han säjer, bland annat att det finns ett intellektuellt förhållningssätt till kyrkans lära hos människor. Jag har vänner som kan katekesen, som vet vad kyrkan kräver av medlemmarna, men som ändå kan hoppa över ett och annat därför att det inte stämmer med vad de anser sig kunna omfatta av kyrkans lära. Och det förorsakar ingen själslig vånda hos dem, de känner sig inte som sämre katoliker för den sakens skull. Om jag vore katolik, så skulle jag välja bort några av sakramenten, helgonkulten och skärselden. Bland annat. (Nej, jag har verkligen inga planer på att konvertera. Dessutom har jag ju problem med rökelsen!)

Jag har också blivit mer och mer kritisk till hur vissa saker utvecklat sig inom Frälsningsarmén, inte minst hur ett inkompetent ledarskap styrt och ställt med ”management by fear” och hur alla försök till demokratisering av denna hierarkiska koloss manipuleras undan. Det hjälper inte att man marknadsför sitt sociala arbete under diverse klämkäcka deviser, t ex ”doing the most good” när människorna inom organisationen far illa. Jag har fått ett exempel från Lisa på hur det kan gå till, man fryser ut och förtalar en mycket duktig medarbetare som inte varit tillräckligt ”lydig”. Nu har jag bott här i tolv år och jag och mina tre ex-salvo vänner har fortfarande en kärlek till Frälsningsarmén och vi har ett arv med oss som vi förvaltar på vårt sätt. Men vi vet ändå hur det fungerar...

Jag är överraskad av hur saker och ting förändrat sig till det bättre inom den pingstförsamling som mormor tillhörde. Nu har församlingen i och för sig slagits samman med en annan församling, vilket förmodligen drivit på förändringen. Mormor var lite av en rebell. Hon var den första av ”tanterna” som klippte av knuten och permanentade håret, hon förklarade att hon tänkte inte ta på sig hatt bara för att gå till kapellet när hon inte hade det annars heller under den varma årstiden. Som jag förstått det, så behövdes det bara att någon började så hängde andra på. Ett par av äldstebröderna var riktigt förskrämda för allt nytt. TV var synd långt in på 80-talet och jag vet att det fanns de i församlingen som gömde sin TV i skåp, men avslöjades förstås av tv-antennen på taket... Elvy har berättat hur oerhört syndigt det var med dans. När hon gick på realskolan så ingick det i läroplanen för gymnastikundervisningen att man skulle lära sig vals, schottis och ett par danser till. Några av klasskamraterna kom med brev från föräldrarna att flickorna inte fick dansa, medan Elvy inte hade något sådant förbud. Då kom pastorn hem till mormor och morfar för att tala dem till rätta, men fick gå med oförrättat ärende. Mormor (det var hon som var familjens ordförande) förklarade att det var nyttigt att röra på sig och att göra det till musik utvecklade taktkänslan.

Är det bra eller dåligt att Luthers och Calvins m fl efterföljare har splittrats upp i alla dessa kyrkor? Valfrihet kan ju vara bra, alla är inte lika. Jag trivs bättre i frikyrkliga sammanhang än i Svenska kyrkan. Julia, Leo och Stephan var med oss till en metodistkyrka i Llangollen och kände sig hemma där. Jag har varit med Leo på en vallfärd till ett kapell uppe i bergen. Det var också en positiv upplevelse. ”Att de alla må vara ett...”

För att nu återgå till mer världsliga ting, så gjorde jag klart mitt uppdrag med deadline idag redan i onsdags och i morgon skall jag sätta igång med nästa uppdrag. Där har jag tid på mig hela april, men det kommer att bli klart långt tidigare, kanske till påsk om nu inte vårvädret blir alltför bra den närmaste tiden.   

David, Rickard, Pierre och Ukraina

Vi hade räknat med att David skulle komma hem torsdag kväll, men det hade förstås varit strul med någon flygförbindelse så han kom först fredag eftermiddag. Sen sov han nästan oavbrutet fram till lördag eftermiddag. Det var tur att han vaknade då för vi hade planerat en liten fest lördag kväll. Den gick av stapeln som planerat, men festföremålet var fortfarande trött, så det blev ingen sen kväll, jag var hemma igen vid elvatiden. Söndag förmiddag var han fit for fight igen. Nästan i alla fall och vi samlades hos Regula och hade en fin stund tillsammans. David hade varit till gudstjänst i Brisbane City Temple och han tyckte att det var ganska bra där, men han saknade den röda tråden i gudstjänsten. Men det mest intressanta var att en dam kom fram och hälsade på honom. David visste först inte vem hon var, men hon kom ihåg honom från England och frågade om han fortfarande spelade trombone. Världen är liten!

Rickard hade tröttnat på snöyran och modden på Geilo så han reste hem förra fredagen och kunde alltså vara med om välkomstfesten. Dessutom tänkte Rickard lämna in snöslungan för reparation och då sa de att de visst kunde reparera den, men det skulle kosta lika mycket som en ny. Jag antar att det där var en starkt medverkande orsak till att han inte ville vara kvar längre. Nu är Pierre rätt sugen på att ta det där projektjobbet i Norge, så då kommer han att ha hytta som sin bas från början av maj och över sommaren. Han hade talat med sina kolleger och chef och de tyckte att han skulle hoppa på den möjligheten, med tanke på den avancerade teknologi de använder för att övervaka riskområdena.

Nu har vädret slagit om här, även om termometern håller sig runt tio plusgrader på eftermiddagen, så är det en helt annan luft nu. Våren är alltså på gång. Betydligt kyligare är det ju i Ukraina. Jag hörde på radion att EU:s svenska flyktingkommissionär sagt att Europa måste ta till sig att det i värsta fall kan komma flyktingströmmar från Ukraina. Nyhetsuppläsaren citerade då två schweiziska politiker som enstämmigt sagt att Schweiz inte kommer att ta emot en enda av dessa, det får EU sköta om och Sverige kan säkert ta emot den största delen av dem. Nu är det väl så att Polen är det land som de eventuella flyktingströmmarna först kommer till, om nu det värsta scenariot blir verklighet. Först lät det lite mer hoppfullt i förmiddags, men nu ser det ju ut som om ryssarna börjar bli mer aggressiva. Jag undrar hur detta påverkar paralympics i Sodji, det är ju inte så långt från Krim. Var det inte så att ryssarna hade velat ingripa mot Ukraina tidigare men höll sig lugna under OS?

Både bra och dåliga nyheter och så lite mittemellan.

I dag fick jag mail från Elvy. Försäljningen av huset blev klar på måndagen och köparen tar gärna över en hel del av möbler och inredning. Mannen har arbetat utomlands, mest i Afrika för ett stort gruv- och mineralföretag och de har tydligen inte samlat på sig något bohag som de vill ta med hem. Hans fru växte upp i Rosedale, så hon vill gärna tillbaka dit. Elvy tog kontakt med mäklaren redan i höstas, men han fick inte order att starta försäljningen förrän Elvy kom tillbaka från Uppsala i början av februari. Och sen gick det snabbt, tre veckor lär vara något av ett rekord för ett hus i den prisklassen. Mormor använde uttrycket ”gå i beredda gärningar” ibland. Det känns som om allt som hänt Elvy och mig det sista året kan beskrivas med det uttrycket och mormor är delaktig i det som hänt genom sina böner.

Just nu vet vi inte om det blir någon kanalfärd i år. Vi kunde få ha båten ett par veckor i maj, men då har flera av oss svårt att komma ifrån. Det andra alternativet är att vi reser till Bristol i början av september och tar hem båten till Braunston via Kennet& Avon Canal, Themsen och South Oxford Canal. Det lär vara en tur på sexton dagar, och skall vi hinna se oss om lite så får vi väl räkna med tre veckor. Sylvia och Andrew skall vara med på något event för kanalbåtar i Bristol och de tycker att det är rätt jobbigt att ta båten dit och sen hem bara för några dagar. Man får ju t ex ta båten genom Caen Hill Flight, 29 slussar på 3 km och det tar en hel dag. David är ju som alltid riktigt entusiastisk och han har visst redan fått löfte av Rickard att han skall hänga med. Nåja, man klarar ju båten på två man också.

David kommer hem på torsdag och det ser vi verkligen fram emot. Nu skall han inte ut på fler långresor. Han planerar att sitta hemma några veckor och skriva på redogörelser för teamets iakttagelser. Pierre är just nu någonstans i Valais och kollar upp berget kring en av de stora kraftverksdammarna. Han har fått erbjudande om ett projektjobb i Norge. Det finns flera platser där berget ”sitter löst”, inte enbart vid Åkerneset. Han skulle nog gärna sticka iväg några månader, det här är ju hans specialitet, att undersöka rasrisker. Vi får se hur det blir, än är det ju snö där. Jag har googlat en del på det här, först var det Åkerneset, sen var det en fjällsida bortåt Tafjord, och så den branta fjällsidan mellan Aurland och Flåm. Värst är det förstås när det blir ett stort skred ner i en fjord men man är även orolig för berg som rasar ner mot lera som är övermättad efter regn. Många hus, ja hela bostadsområden ligger så till att konsekvenserna kan bli enorma om berget börjar röra på sig och sätter fart på leran. Det här är ett spännande område och Pierre berättar gärna. För ordningens skull så frågar jag David vad det är han håller på med, men det är inte så enkelt att förklara. Men den globala uppvärmningen ställer till det. Vattenreservoarer som varit ”rena” får en förändrad biologi och i u-länderna har man inte teknik att rena vattnet. Sen är det vattentäkter som förstörs av det stigande havsvattnet och på andra ställen försvinner grundvattnet, bland annat i delar av Tibet. Det är också ett spännande ämne, men mest skrämmande.

Vad händer det här då? Jo en norsk medborgare togs vid italienska gränsen med 170000 € i bilen. ”Böterna” för detta är att staten beslagtar halva summan. Sen läste jag att en undersökning visar att tyska medborgare som bor och arbetar i Schweiz inte känner sig diskriminerade. Undersökningen anses bevisa att schweizarna är toleranta mot andra nationaliteter.... Nähä, men hur är det med kroater, turkar, marockaner o s v? Rubriken till artikeln lyder ”Schweiz ist nicht fremdenfeindlicher als andere Länder”.

Annat som man kan läsa om i tidningarna på nätet är t ex att elever med huvudduk inte släpps in i klassrummet (det var i Appenzell) och att man vill göra sig av med anställda som bär huvudduk, t o m en dam som arbetat som städare på en industri i St Gallen i nio år! Sånt här spelar ju de mest extrema islamska grupperna i händerna och jag undrar om inte syftet med sånt här är att skapa en osund polarisering. Nej, Schweiz är sig inte likt efter den olycksaliga folkomröstningen.

Ekumenik, rökelse och lite mera

Idag har det regnat hela dagen, men det har varit ett riktigt vårregn, termometern visade på +16 vid tvåtiden på eftermiddagen. Nu börjar det se grönt ut lite här och var. Jag har en del vårlökar som får sprida sig fritt under valnötsträdet och de blommar nu. Det är egentligen den enda ”trädgård” som jag har, förutom vinet och minikiwin på terrassen. Ingendera av dem har slagit ut ännu, men det är på gång.

Jag förstår att våren är på gång i Sverige också men det är väl farligt tidigt? Det var någon tidning på nätet där läsarna hade sänt in bilder på vårblommor. Krokus och snödroppar i Sala, det är väl rekord?

I söndags ägnade vi oss åt ekumenik. Julia, Leo och Stephan var med när vi samlades uppe i Orselina klockan elva. De hade hoppat över mässan för den sakens skull och vi hade en fin stund tillsammans. Nu har vi lovat att följa med till mässan en söndag. Jag vet inte om jag klarar av det, när de börjar vifta med rökelsekaren så börjar jag hosta. Egentligen så är rökelse ett samlingsnamn för olika blandningar av hartser och doftande oljor. Det som används i KK är ”olibanum” vilket skall vara ren harts från ett speciellt träd. Men det är lika illa, jag hostar i alla fall.

Mitt värsta minne av ett sånt hostanfall är från en skolresa till Canterbury, där vi fick en riktigt grundlig guidning i katedralen. Vi hade sett kapellet där Thomas Beckett blev mördad och satt nere i kryptan, där hans kista stod innan Henrik VIII hade brutit med Rom. Sen såg han till att kistan togs bort och kvarlevorna brändes. Vi skulle få en mer grundlig genomgång av vad som hänt. Det var riktigt spännande. Då kom en verger (en lekman som gör tjänst i kyrkan) och gick runt och viftade med ett rökelsekar och så var den dan förstörd för mig. Jag fick återhämta mig utanför katedralen medan de andra lyssnade till den intressanta berättelsen.

Man har faktiskt diskuterat det här med rökelse i mässan, astmatiker eller de med andra luftrörs- och lungproblem kan i bästa fall sitta längst ner i kyrkan, andra väljer att utebli från mässan. Alternativet är att man använder något annat än vanlig rökelse vilket många vänder sig mot.

Men det är läge för förändringar just nu. Francis, påven alltså han har rensat upp bland en rad regler och traditioner. När de konservativa bland kardinalerna och prästerskapet protesterar, så säjer han bara att regler kan ändras eller att nu gör jag på det här viset. Protokollet kring påvens liv, både officiellt och mer privat har byggts på med regler och ceremonier i det oändliga och nästan inget har tagits bort. Hans företrädare, Ratzinger var en mästare i att snoka reda på gamla traditioner och lägga till dem i ceremonielet och dessutom så såg han till att bygga upp en påvlig garderob med dräkter och hattar som fanns avbildade på gamla målningar. Han lär ha sett riktigt löjlig ut i några av dem. Francis vägrar att klä ut sig och han använder inte heller de röda skor som Ratzinger använde och lät tillverka i olika storlekar till sina efterträdare.

Det verkar som om Francis blivit påvens namn. Det är ju den engelska versionen av Francesco, men även italienarna använder det. Det kan vara så att det känns mer passande, han är informell och behöver omnämnas med ett informellt namn. Och förresten, han vill egentligen inte kallas för påve, han talar om sig själv som biskop av Rom, vilket ju är en helt korrekt benämning. Den mannen är Guds gåva till katolska kyrkan, för att inte säja till hela kristenheten. Hoppas bara att han inte går samma öde till mötes som Johannes Paulus. Han ville se en fattig kyrka, han skämdes över hur många präster levde ett liv i lyx och han hade aviserat en revision av Vatikanbanken. Han gjorde en rivstart av sitt pontifikat men det blev kort, bara 33 dagar och det finns väl ingen som längre tror att han dog en naturligt död. Inte ens Leo :-))

Kantonsregeringen här har bestämt sig för att stifta en särskild lag för Ticino för att kunna genomföra åtgärder för att motverka de "negativa konsekvenserna av avtalet med EU om fri rörlighet". Nu börjar det. Man talar om att undanta arbetstagare med särställning (annars skulle nog sjukvården och de finansiella instituten rasa samman) men arbetstagare inom andra yrken, inte minst service och produktion skulle omfattas av de här motåtgärderna. Nu kan Bern tydligen inlägga ett temporärt veto mot förslaget, men det betyder tydligen endast att genomförandet skjuts upp ett halvår. Sen vill man på federal nivå försämra villkoren för akademiker som arbetar i Schweiz och kraftigt begränsa antalet. Det skulle speciellt drabba de olika vetenskapliga center som finns i Zürichområdet. Men begriper de inte att man dränerar Schweiz på forskare och universitetslärare?

Då undrar förstås jag om David skulle påverkas av detta. Han är ju forskare och det skulle inte göras något undantag för dem som arbetar i de internationella organisationerna i Schweiz. (David är hydrobiolog men också knuten till en FN-organisation som jobbar med frågor kring vattenförsörjningen relaterade till den globala uppvärmningen.) Pierre säjer att han själv naturligtvis blir av med jobbet och så går det till någon bonde i Glarus. (Pierre är en högt kvalificerad geolog som jobbar med rassäkring i bergen.) Jag är ju inte arbetskraftsinvandrare, så jag omfattas sannolikt inte av de här tänkta restriktionerna, men det vete sjutton om jag vill stanna här om de ultranationalistiska strömningarna kommer hit, så som de utvecklats i Ungern och håller på att utvecklas i Österrike.

OS? Jag jobbar på dagarna. Men det är roligt att Sverige fått så många medaljer.

Sol och vår och släktträd

Idag har det varit en riktigt fin vårdag, +12 som mest på eftermiddagen. Regula och jag har varit ute och promenerat, först längs piazzan (som inte är ett torg utan den öppna platsen längs med sjön) och ner till småbåtshamnen. Det ligger märkligt nog fortfarande en hel del snö på golfbanan. Sen satt vi ute i solskenet på en av restaurangerna vid piazzan och åt lunch, soppa och focaccia, sköljde ner det med ett glas vin och bestämde oss för att nu är det vår. Sen gick vi upp till Monte Verita, men där fanns det faktiskt fortfarande lite snö här och där, men å andra sidan hade några vårblommor kommit upp bland fjolårslöven. Sen gick jag hem och jobbade ett par timmar.


Resultatet av folkomröstningen diskuteras överallt och även om ledarna för ja-alternativet på olika sätt försöker att förlöjliga EU:s information om vad som kommer att ske om man bryter avtalet, så börjar nog folk i allmänhet dra öronen åt sig. Man får ju komma ihåg att ja-sidan hade bara 0,3% övervikt och nog tror jag att resultatet blivit ett helt annat om de som röstade varit fullt medvetna om konsekvenserna.


Nu på morgonen när jag öppnade mailboxen fanns det ett mail från Elvy. Nu hade släktforskaren redovisat resultatet, både för Elvy och Alice. Jag var naturligtvis mest nyfiken på mina förfäder. Men det var inga sensationer. Det var folk från Hälsingland, på mormors sida var det hemmansägare, skogsarbetare, en smed, ett par timmermän och någon hade varit till sjöss och hemförde en brud från Danmark. Beklagligtvis dog den danska bruden innan hon hann att reproducera sig, det hade väl varit bra med lite nytt blod när man under flera generationer hade hittat sina partner i ett såpass begränsat och glesbefolkat område som Hälsingland. Det var korrekt att någon som tjänstgjort vid Dalregementet hade träffat sin tillkommande i Stora Tuna, men den mannen befann sig i utkanten av släktträdet och de friska gener som kvinnan medförde, det hade inte påverkat mina förfäder. På morfars sida såg det lite annorlunda ut, där fanns det storbönder och skogsägare och till och med brukspatroner och ett par präster, men en del av detta kände vi redan till. Det som är värt att notera, är att familjerna på mormors sida inte varit särskilt barnrika, att uppseendeväckande få barn hade dött i späd ålder, att några av mina förfäder hade presterat goda resultat vid husförhören och att bara två fall av kriminalitet hade registrerats, en man i Färila hade stulit hästskosöm och en yngling hade vid ett besök på en skogsauktion uppträtt berusad, slagit ner en annan man och tagit hans fickur och två riksdaler. Morfars förfäder hade antingen varit ännu mer laglydiga eller också var det så - mest troligt - att de tillhörde en samhällsklass där prästerna inte var så benägna att notera avvikelser från gällande moralregler. Släktforskaren hade som längst kommit ner till 1640-talet, i flera andra fall bara till mitten av 1700-talet.


Då var Alices släktträd mera spännande och bjöd på vissa överraskningar. Hon hade anor från trakterna söder om Växjö och ner mot Blekinge, vilket är klassiskt utvandrarland. Hennes förfäder utvandrade senare än vad hon hade trott, det var 1881 som de begav sig till Minnesota. Sedan flyttade de till Kanada, det visste Alice sen tidigare. Men det som var okänt och helt oväntat, det var att Alices morfars mor kom från en gård belägen strax öster om Arbrå och att hon som tonåring tillsammans med en jämnårig hade begett sig först till Östergötland och sen till Småland för att söka plats. Där hade hon gift sig med en betydligt äldre bonde. När släktforskaren sen fördjupade sig i Alices hälsingska ursprung, så hamnade han i Los, där vi haft släktingar – men det var betydligt senare än när Alices förfäder bodde där. Det är bara att konstatera att världen är liten och att det inte är något nytt påfund att människor flyttar omkring. Sen är det ju spännande med Alices norska förfäder, de kommer från Tessungdalen, Uvdal och Numedal, områden som jag känner till rätt väl.


Nu har jag rätt bra koll på hur mitt ursprung ser ut. På min pappas sida härstammar jag från Sörmland, Sorunda och Mariefred. Min farmors morfar som var tyghandlare kom till Sverige från Fontaine de Vaucluse i Frankrike, men han var redan där gift med en svensk-norsk dam. Min släkting Peter som har släktforskat en hel del har inte lyckats få klart för sig varför hon hamnade i Frankrike. På min mammas sida är det äkta hälsingeblod. För en del år år sedan läste jag Jostein Gaarders Maya. Boken utspelar sig på Taveuni, ön utanför Fiji där datumgränsen går mitt genom ön och i likhet med hans andra böcker så spelar tid och rum en stor roll för handlingen. Där finns en man på besök och ett av hans personliga trauma, förutom att han förlorat en liten dotter, det är att en ändlöst lång genetisk kedja kommer att ta slut med honom om han dör barnlös. Jag hade aldrig tidigare funderat i de banorna, men sen dess dyker tanken upp någon gång ibland. Det känns ju lite ojuste mot de skötsamma släktingarna i Hälsingland och de inte fullt så skötsamma förfäderna i Sörmland som ändå reproducerat sig att jag plötsligt sätter stopp för den här genetiska kedjan. Men sånt är livet, och jag tror inte att någon bryr sig. Det finns tillräckligt många genetiska kedjor i omlopp här i världen.

Ytterligare en folkomröstning - tyvärr.

Förra veckan var det bara jobb och jobb. Med god arbetsdisciplin plus dåligt väder så ligger jag nu före i min planering och kan passa på att njuta lite av det fina vädret som är utlovat tills i morgon och på onsdag. Sen börjar det regna igen...

Det är verkligen roligt att ha Diana och Yves här igen. Förra lördagen hade vi välkomstfest för dem. Vi var sexton personer här hemma hos mig vilket betyder att huset var fullt. Pierre lagade maten och jag fick städa efteråt. Sen var vi hos Regula på söndag, och det känns bra att vi blir några fler när vi har våra "holiness meeting". Pierre är mycket noga med att det inte skall heta samlingar eller något annat mer neutralt. Vi är ju två man kort just nu, Yvette jobbar på ett kryssningsfartyg. Sist vi hörde av henne var båten på väg till Samoa. Inte så väldigt långt (relativt sett alltså) från David som just nu lämnat Vanuatu för Fiji. Igår var vi uppe i Orselina, då var det holiness meeting på Pierres hemmaplan. Då var det solsken och +8 här nere vid sjön, uppe i Orselina var det +2 och alldeles ovanför tomten så började snötäcket. I natt hade det snöat rejält i den låglänta delen av Ascona som ligger vid Maggias utlopp och i hela Locarno. Här hade det inte kommit något, i alla fall inget som låg kvar när klockan var sju. Det är ett märkligt väder.

Ännu märkligare är resultatet av gårdagens folkomröstning om restriktioner för EU-medborgare att bo och arbeta i Schweiz. JA-sidan vann med 0,3 % vilket innebär att regeringen nu har tre år på sig att förhandla om förändringar i det avtal som i stort sett jämställer boende och arbete i Schweiz med det som gäller inom EU. Det kommer inte att bli någon lätt match, EU har ett helt batteri av åtgärder och restriktioner som i värsta fall kommer att göra Schweiz till en isolerad ö mitt i Europa. Vi är beroende av arbetskraft utifrån, vi är beroende av import från EU:s medlemsländer. Bryssel har påpekat att Schweiz inte kan plocka russinen ur kakan i avtalet med EU, ett avtal som inte enbart innebär skyldigheter utan också ger Schweiz tillgång till unionens inre marknad – trots att man inte är medlem.

Det är det ultrakonservativa, högerpopulistiska och rasistiska SVP (schweiziska folkpartiet) som drivit den här frågan fram till ett referendum. Man ser invandringen som orsaken till bostadsbrist och hyreshöjningar, att skolorna inte har kapacitet att undervisa när de får ta emot så många elever från andra länder och att de som kommer till Schweiz utnyttjar sjukvården mycket mer än schweizarna själva. Man talade också om att trycket på landsvägar och järnvägar blir alltför stort! Nej-sidans argument var i första hand att invandringen behövs för att ekonomin ska kunna fungera och expandera när en allt större del av schweizarna går i pension. De sakliga ekonomiska argumenten som nej-sidan framförde kom i skymundan för argumenten om skolor, sjukvård och hyreshöjningar, trots att nej-sidan lätt kunde visa att ja-sidans argument var överdrivna och i flera fall felaktiga.

Och det värsta av allt, Ticino var den kanton som hade störst andel ja-röster. 68,2 ja och 31,8 nej. Appenzell Innerrhoden och Schwyz som kom tvåa och trea på hade 63,5 och 63,1% ja-röster. I kantonerna i västra Schweiz och Zurich var det flest nej-röster, men tyvärr räckte det inte med stödet i dessa folkrika kantoner. Det är 60 000 italienare som reser över gränsen för att jobba i Ticino – och även om kantonen anses vara den ”fattigaste” i Schweiz, så har vi ingen arbetslöshet här.

En anledning till den massiva uppslutningen, inte enbart här i Ticino kan vara att Kroatien blev medlem i EU förra året och schweizarna älskar att skylla allt från rödljuskörning och snatteri till rån och mord på kroaterna.

Jag tror inte att en omförhandling eller att en hävning av avtalet med EU påverkar mig eller D&P. Vi har bott här så länge att vi t o m kan ansöka om schweiziskt medborgarskap. Men det vill vi inte.

Det är otäckt att se hur de nyfascistiska idéerna i Ungern och Österrike nu sprider sig till Schweiz. Sen ligger vi ju inklämda mellan Frankrike och Italien som också har sina extremhögerpartier. Sverige har sina ulvar i fårakläder, Sverigedemokraterna. Förstår inte svenskarna hur deras dolda agenda ser ut? Norge har Fremskrittspartiet som kallas för populistiskt, men blir det ett allmänt uppsving för extremhögern i Europa så kommer de nog att följa med på det tåget. Jag talar alltså om det som i klartext bör kallas för fascism.

Jag hörde nyss på radion att SVP inte kommer att acceptera treåriga förhandlingar med EU. Man vill införa ett kvotsystem för invandring omgående, 80 000 per år och då skall alla som arbetar som chefer och experter i internationella organisationer och företag räknas med och något tillskott till kvoten som ersättning för de utlänningar som flyttar från Schweiz kommer man inte att acceptera. SVP lever i sin egen värld, de förstår inte att arbetsplatser inom turistnäringen och restauranger, sjukvård, renhållning och många fabriksjobb snart kommer att stå tomma.

Jag har naturligtvis tänkt tanken att flytta till Sverige om politiken utvecklas i fel riktning, men jag har mina vänner här, jag har mitt hus och egentligen så trivs jag väldigt bra här, både med klimatet och den lite mer lättsamma attityden som läcker över hit från italienska sidan.

Nu hoppas jag – och många med mig - på att EU sätter ner foten och att man gör det snabbt och med kraft. Någon i SVP i Ticino som heter Rusconi hade sagt på radion idag, att bråkar EU med Schweiz så kommer alla medborgare från EU-länder i Ticino att utvisas. Då blir det nog ganska tomt här.

Det regnar...

Här har det regnat, det regnar nu och kommer att regna... För några dagar sen när det var minusgrader, kom det en hel del snö men den har nog smält bort nu. Just nu är det faktiskt +5 på nordsidan men på natten blir det minusgrader. I slutet av nästa vecka har man t o m varnat för föhnvind norr om Alperna. Är det våren som är på gång???

Vi drabbas inte av de ”riktiga” föhnvindarna här, men när de varma vindarna kommer söderifrån kan det bli kraftiga lufttrycksfall, ibland exceptionellt hög luftfuktighet utan att det blir nederbörd och många känner sig lite mindre väl till mods av det. Men de här varma vindarna är ju förebud om att det kommer att bli vår så småningom, så jag klagar inte.

Förkylningen har gett med sig, men det var en riktig pärs. Nu har jag satt igång med mitt uppdrag. Det är ett stort jobb, som kräver en viss arbetsdisciplin. Jag jobbar må-fr 8-11 och 14-18. Det passar mig bra och då hinner jag göra lite annat och samtidigt rensa hjärnan mitt på dagen.

Elvy reser hem till Toronto på söndag. Besiktningsmannen hittade bara ett par saker som måste rättas till, tre väggkontakter hade inte jordning (trots att all el byttes ut för ett par år sedan) och så var golvbrunnen i det ena badrummet inte utbytt mot en reglementsenlig sådan när man renoverade där. Så nu är allt klart och det tycker jag känns skönt. Elvy fick en sån lägenhet som hon ville ha, i ”rätt'” del av Uppsala.

Jag skall ha hela sällskapet här i kväll, det blir en liten välkomstfest för Diana och Yves. Pierre kommer hit i eftermiddag och lagar maten. Vi vågade inte chansa med att vara uppe i Orselina om det blir minusgrader fram mot midnatt. Det är alldeles för branta backar dit upp – och ner. Sen är vi hos Regula på söndag och det är verkligen glädjande att Diana och Yves vill ansluta sig till vår lilla grupp. Jag tror att jag nämnt det tidigare, under tiden som de bodde i Zürich så gick de till Zenti (Centralkåren) ibland.

Lotta och Dwight är på Nya Zeeland, kommer hem i mitten av februari. Lisa och Robbie är i London och ordnar med ett boende där. Katie kommer att byta universitet och läser i London från i höst och ”lilla” Alexandra har hittat en utbildning i England som hon absolut skall söka in till så småningom. Det är en utbildning inom säkerhetsbranschen. Man skall antingen vara polis för att söka in där, eller ha läst juridik i tre år. Det kanske kan verka lite ”James Bond” men det är en seriös utbildning – som det är tragiskt att den finns och att den behövs i en allt mer osäker värld. Alex har sagt sedan hon var 5-6 år att hon skall bli polis, men nu tycker hon att det här verkar mer intressant. Hon kommer alltså att börja läsa juridik i London till hösten. Med anledning av detta, så har Robbie skakat fram en lägenhet ur bolagets bestånd, belägen i St John's Wood  och nu är de där för att börja göra i ordning den. Samuel läser juridik i Zürich och har inga planer på att läsa i England.

Vi skall ha en övningshelg så snart David är hemma igen, det lär bli i början av mars och då kommer Diana och Yves att vara med. Rickard är kvar på Geilo, han sitter inne och läser böcker. Det har varit rätt ruskigt väder med mycket blåst, för att inte säja storm. Nu går det in i en ”lugnare” period med mindre vind och mera snö. Nåja, det finns en snöslunga så han klarar sig nog.