Det sker igen...

Vad har hänt sen sist?

Jen och Nigel bjöd på lunch i fredags, på eftermiddagen var vi i Locarno och gick runt, hälsade bland annat på i butiken hos Sophia. Det kändes angeläget att ge Maj och Elvy en bild av hur vi har det här, så på kvällen blev det besök på Osteria Vaccini med La piodadella på bordet och för övrigt var det ovanligt uppsluppet där, karnevalsstämningen har väl inte lagt sig ännu.

Lördag förmiddag var det solsken och molnfritt så då var vi först i Madonna del Sasso och sen uppe i Orselina. Det blev lunch där (frittata – Maj tog med sig receptet hem på denna förträffliga resträtt) och sen körde vi hem för att de skulle förbereda söndagsmiddagen. På kvällen drog sig Maj och Elvy undan och planerade för söndagens samling, Jag fick nöja mig med att se eurovisionsuttagningen i Kreuzlingen. Schweizisk-kanadensiska Rykka vann med The last of our kind, en låt som började skapligt men sen tappade bort sig i ett svulstigt arrangemang.

Vi var fulltaliga söndag förmiddag, elva stycken. Maj och Elvy hade valt temat bön för vår samling. Det var så bra, de var personliga och tog fram sina egna erfarenheter av bön. Maj, som i likhet med Elvy växte upp i ett pingstvänshem där man bad tillsammans men som när hon flyttade hemifrån kom bort från bönen även om hon var medlem i en församling. Det var först när hennes man blev sjuk i Parkinson och hon efter en tid förstod att han skulle aldrig bli bättre utan tvärtom, som hon själv började be, naturligtvis för honom men också för sig själv. Det blev ett utdraget och svårt sjukdomsförlopp och som Maj sade, hon hade aldrig orkat om hon inte hade kunnat hämta styrka i bönen.

Elvy berättade om sin ”resa” - från hemmet där mormor bad tillsammans med henne och hennes bror varje dag innan de gick till skolan – till studietiden i Uppsala när hon gled bort från sin tro och allt som hände sedan. Att hon kunde vara i Ascona idag det var allt ett resultat av mormors böner, som var outtröttliga även när Elvy hade brutit all kontakt med henne. Det som sen hänt, det har inte varit några tillfälligheter, bönesvaret kom när Elvy och situationen kring henne var redo för det.

Det var två starka berättelser ur levande livet. Både Maj och Elvy hade känt stort motstånd när de började be igen, de kände sig lite fåniga och visste först inte hur de skulle formulera sig, kanske lite hämmade av sin uppväxt där deras bedjande föräldrar kunde tala fritt ur hjärtat i bönen. Men det gick att komma över den tröskeln rätt snabbt och nu var de båda helt eniga om att utan den dagliga stunden med Bibeln och bönen skulle det kännas väldigt tomt. Men också vetskapen om att det går an att tala med Gud, i ord eller med hjärtat i alla situationer när man känner att det finns anledning till det, gör att man har en ovärderlig trygghet.

Vi fick ”landa” en stund innan middagen, kombinationen andlig och lekamlig spis stod förstås Maj och Elvy för. Det blev helsvensk mat, kalops med inlagda rödbetor och kokt potatis och till dessert skånsk äpplekaka med vaniljsås. Skånsk äpplekaka hade jag aldrig ätit tidigare.

Idag har vårvädret kommit tillbaka, Efter lunch skall vi ta en promenad uppe på Monte Verita. Då får även Maj höra berättelsen om detta intressanta ställe där världens första hippies höll till för drygt hundra år sedan. Vi får spana efter fler vårtecken, Regula hade sett att bluebells höll på att slå ut i skyddade lägen. Maj berättade att i Sverige, inte ens i Skåne, kan det inte bli vår förrän tidigast 15 februari, det har meteorologerna bestämt. Då skall det i det aktuella området ha varit över noll ett visst antal dagar och har våren kommit så kan man inte gå tillbaka till vinter, även om det blir tio minusgrader och snöstorm. Så talar en sann byråkratmeteorolog!

Undrade du över rubriken? Jag citerade en vers som Maj och Elvy sjöng förut. "Det sker igen, om blott vi beder, ja om vi beder, det sker igen. Som svar på bön har Gud gjort under, ja, stora under skall ske igen."

Rapport om vad som sig tilldragit haver.

Om vi backar till måndag eftermiddag så blev det en lokal variant av ”gör om mig”. Maj och Elvy hade kul, det förstod jag. Det började med färganalys – när det var nytt på 80-talet så blev det anledningen till att Regula lämnade jobbet som teckningslärare och slog sig på färganalysen, som sedan så småningom blev ett företag med allt inom skönhetsvård och styling. Takterna sitter i även om Regula ”pensionerade” sig för några år sedan.

Maj använder i vanliga fall inte make up, men nu hade hon fått experthjälp och dessutom, så hade Regula lagt på en isgrå ton i hennes gråa hår, den kamouflerade de kvarvarande blonda stråna. Det blev riktigt snyggt och Maj höll nog med om att det kunde vara idé att bättra på fejset lite också. Elvy hade fått en sköljning med kopparton i sitt mörka hår, färgen blev som nästan osynliga tunna slingor där det finns ett och annat grått strå och så testade Regula en makeup med andra färger än dem hon vanligtvis använder. Sen var det genomgång av vad som passar och inte passar damerna när det skall köpas kläder. (Men det gör man förstås inte här...)

Tisdag var vi i Lugano och sen gick vi en tur uppe vid Verzascadammen. På kvällen var David här, Pierre är och jobbar någonstans borta i Graubünden så han kände sig väl lite ensam.

Igår var vi i Milano, åkte klockan åtta och var hemma igen vid sju på kvällen. Regula följde med, hon känner väl till Milano och inte minst, hon vet var det finns outlets. Nu var det väl inte tänkt i första hand som en shoppingtur, men det finns ju saker som man inte kan motstå... Maj inhandlade en laddning make-up under Regulas ledning. Sånt är mycket billigare i Italien än här. Elvy köpte skor, hon kan gå snyggt på höga klackar och Maj hittade en väska till extrapris, en rymlig axelväska i mellanbrunt skinn. När vi kom hem upptäckte hon att det låg både en matchande plånbok och en liten sminkväska i den.

Idag är det vilodag. Vi hade tänkt att köra upp till Orselina och Madonna del Sasso men det har mulnat på under dagen. Det gör vi nog i morgon istället. Sen får vi se, det enda som är spikat är att vi har vår samling på söndag här (Maj och Elvy ansvarar) med efterföljande middag. De är väldigt hemlighetsfulla med hur de skall utforma programmet. Jag skall sitta vid pianot och göra som jag blir tillsagd.

Vi reser tillsammans till Zürich och Arlanda på onsdag. Jag skall vara på förlaget veca 9-11, sen är det påsk och då reser vi till Hälsingland.

Ny vecka med oanade möjligheter.

Så har det blivit måndag och gårdagens hällregn har upphört och solen tittar fram. I eftermiddag skall Maj och Elvy stajlas av Regula. Elvy har blivit stajlad tidigare, men det behövs alltid lite nya goda råd. Säjer hon.

Igår tillbringade vi nästan hela dagen uppe i Orselina. Det var full uppslutning, med Maj och Elvy blev vi elva stycken. David och Regula hade ansvaret för vårt ”holiness meeting” och jag placerades vid pianot, Pierre fick smyga sig ut i köket några gånger.

Det var definitivt inget fel på den andliga spisen som David och Regula serverade, men den här gången hade Pierre överträffat det mesta. Tre munsbitar med ost till att börja med, sen kall inkokt gös med små varma vackra grönsakstimbaler, flamberad oxfilé med merlotsås och primörer och till dessert en av Pierres paradrätter, tre kulor mousse, en mörk choklad med apelsinsmak, en vit choklad med hallon och en grön pistagekula med ytterst lite finhackad syltad ingefära. Sen, efter en nästan två timmars sittning, så rullade vi över till vardagsrummet och starkt gott kaffe med hemmagjorda praliner. Det är helt fantastiskt hur mycket arbete Pierre kan lägga ner på att överraska oss.

Tyvärr regnade det hela dagen, men vi hade det trevligt och Maj (som talar utmärkt engelska) och Elvy hade inga svårigheter att smälta in i sällskapet. Det blir väl någon klar dag under tiden som de är kvar här så vi får visa utsikten och samtidigt göra ett besök i Madonna del Sasso. Lugano och Milano finns också med i planeringen. Vi tar en dag i taget.

Lördag förmiddag

Först: jag har stängt ner kommentarsfunktionen här. Det är någon som har skrivit rätt förfärliga inlägg med grovt sexuellt innehåll nästan varje dag de senaste veckorna. Jag har varit inne och kollat flera gånger varje dag och tagit bort kommentarerna, men nu ger jag upp. Jag har ändå inte fått så många kommentarer här till det jag skrivit, mina vänner använder sig av e-post om de vill kommentera eller fråga.

Och nu till något mycket roligare. Maj och Elvy anlände hit i onsdags kväll. Det var som jag befarade, det regnade norr om alperna men när de kom på den här sidan Gotthard så var det fint väder. Torsdag åt vi lunch på Eden Roc och sen promenerade vi i gamla stan och jag försökte guida så gott jag kunde. I går förmiddag körde jag till ett par utsiktsställen och på kvällen var vi i Locarno och försökte, så gott det nu gick att delta i festligheterna, Man måste naturligtvis ha en viss lokalkännedom för att uppskatta en del av innehållet i karnevalståget, men det var festligt och färgsprakande och roligt att se folklivet och vi kom därifrån med väskor och plånböcker i behåll.

Nu på morgonen ringde Maj och Elvy till Willy som fyller år idag. Han blev förstås glad men berättade att han nog hade ”husarrest” i dag, det var blixthalka, trappan var täckt av ett tjockt lager is och man varnade bilisterna för att ge sig ut. Här är det +10 och halvmulet.

Idag skall vi äta lunch hos Jen och Nigel och på kvällen skall vi gå på konsert, det är commedia dell´arte, sång, musik och lite teater. I morgon blir det nog en heldag uppe i Orselina. Tyvärr ser det ut att bli regn, synd på en så magnifik utsikt.

Väntar...

Huset är städat, sängarna i gästrummen är bäddade och maten har inhandlats. Nu väntar jag bara på att klockan skall bli fem så jag kan köra bort till järnvägsstationen i Locarno och möta Maj och Elvy. De startade från Arlanda i förmiddags och jag hade hoppats att vädret skulle vara lika fint norr om alperna som det är här, så att de hade fått se alla de vackra vyerna över Vierwaldstättersee, men det verkar som om det både regnar och blåser där. Här är det strålande solsken och +13 just nu.

Jag har fått några mail angående min senaste bloggpost. ”Vart har helgelsemötena tagit vägen?” (Jag vet inte, kanske finns de på International Heritage Centre eller instoppade i något arkiv.) NN skriver att han har haft en ung kårledare som inte visste vem Brengle var. ”Det är möjligt att man skall vara snäll och salig och eftergiven för att framstå som helgad men jag är faktiskt trött på hela cirkusen.” - ”Ungdomarna får ingen ordentlig undervisning, man är så nöjd med att de sjunger i kör eller spelar i musikkåren och åker på festivaler. Sen när det blir motigt så försvinner de. Huset på lösan sand. Lovsång kan inte ersätta undervisningen.”

Jag skall inte förhäva mig, men jag var kårkadett under sex år på 80-talet. En hel del av det vi fick fördjupa oss i handlade mycket om just helgelseläran därför att man ville visa var armén stod när de karismatiska vågorna sköljde över Midlands och andedop och nådegåvorna var dagens lösen. Jag är lite mer stillsam till min natur och föredrog helgelseläran. Den verkade vara mer hållbar och krävde inte att man spelade ut hela registret offentligt.

Jag ser fram emot söndag, då får jag ta med Maj och Elvy till vår samling som blir uppe i Orselina. Först blir det andlig och sen lekamlig spis. David står för det förstnämnda och Pierre för det senare.

Och så ett par kuriosanotiser som jag just hörde på radion. I ett par nya rondeller där det varit en hel del trafikolyckor så skall man sätta upp trafikljus i rondellerna... Sen skall man införa stopplikt på en av de brantaste vägarna på Locarnosidan, där det kan vara riktigt besvärligt att t o m köra uppför. Nu skall man stanna i en korsning där det är så brant uppför att det bara inte går att starta med en normal bil. Det skulle ha införts stopplikt på den korsande gatan som är i stort sett platt men då har de boende där slagit sig samman och protesterat och fått en ändring till stånd. Fortsättning lär följa.

Hvilken glede jeg får når jeg kommer sammen med Guds hellige folk!

Den sången som jag lärt mig i Norge passade perfekt igår. Alla nio var hemma och vi hade en fantastisk stund tillsammans hemma hos Regula. Vi som har rötterna i Frälsningsarmén har ibland undrat vart helgelsemötena tagit vägen. Pierre har envisats med att kalla våra samlingar ”holiness meetings” och ibland, när han har haft ansvaret så har han vinklat in det på helgelseläran, den är viktig för honom. Igår började han med att fråga rakt ut ”Have you been to Boston Common” och Jen, Nigel, Diana och Yves såg frågande ut.

Det blev tyst och sen frågade han Jen och Nigel en gång till Have you been to Boston Common - det är väl inte så långt från Albany till Boston?. Nigel svarade att det var nog 160-180 miles för det tar närmare tre timmar att köra dit och Boston Common är en stor park mitt i staden, men han kunde inte dra sig till minnes att han hade varit där, men Jen sade att hon hade varit där på skolresa, det sägs att det är USA:s äldsta park.

Sen sade Pierre: ”On January 9th, 1885, at about 9 o´clock in the morning, God sanctified my soul.”  Nu rynkade Nigel pannan och såg frågande på Jen. Sen fick Pierre förklara sig, de fyra ”nya” fattade ju inget – men han hade verkligen lyckats fånga intresset. Sen berättade han om Brengle och försökte att på ett enkelt sätt förklara helgelseläran. Jag tror att han lyckades bra med det, vi hade en mycket intressant stund tillsammans och det kändes att Pierre hade lagt grunden för många viktiga samtal framöver.

”Have you been to Boston Common” det ser jag som en uppmaning till mig att inte vara blyg (försagd skulle mormor ha sagt) utan berätta för andra om vad jag upplever genom min tro, även om det inte är samma stora upplevelse som jag förstår att Brengle hade. Men jag är så tacksam för alla välsignelser som jag får del av.

Nu skall jag gå ut, nej inte till Boston Common utan upp till Regula, vi skall ta en promenad uppe på Monte Verita. Det är +18 och växlande molnighet, jag ser hur trädgårdarna i grannskapet börjar skifta lite i grönt, ovanligt tidigt faktiskt. Snön uppe i bergen försvinner, till förtret för världscupen i utförsåkning och alla vanliga skidanläggningar.

Lördag förmiddag.

Idag regnar det. Dags att varva lite praktiskt arbete med att skriva här. Igår kväll var vi på Osteria Antica. Det har blivit allt längre mellan besöken där, för några år sedan var vi där så gott som varje fredagskväll, nu blir det knappt en gång i månaden. Men det är väl så, gamla ”traditioner” bryts och nya kommer till.

Nu är badrummet klart. Damen som restaurerade kakelplattorna har gjort ett fantastiskt jobb. Först var hon här i onsdags och lade på ett första färglager i sprickorna, sen fick det torka över natten och i torsdags var hon här och korrigerade några nyanser som hon inte var helt nöjd med. Igår lade hon ”glasyr” på färgen. Jag trodde att det mest krävande arbetet skulle vara att laga plattorna inne i dekorerna, men det var tvärtom, det som är mest krävande det var att få exakt rätt turkos nyans på de släta plattorna. Men det borde jag nog ha kunnat räkna ut. Ser man kaklet framifrån går det inte att se var det är lagat men lägger man huvudet intill plattorna och ser ”på snedden” så går det att ana. Hon var mycket skicklig och arbetet kostade ju bara en liten bråkdel av vad det skulle ha kostat att sätta nytt kakel i badrummet. Och då hade jag inte fått behålla Poseidon och Afrodite!

Nu börjar man bekymra sig för sådant som händer varje år under karnevalerna. Polisen gick ut med följande varning i vår lokaltidning:

Drick inte alkohol på fastande mage

Drick lite, överdriv inte och drick inte för ofta.

Undvik att blanda olika slags alkohol.

Se upp för drinkar och alkoläsk. Deras alkoholhalt är hög och du blir snabbt berusad.

Blanda inte alkohol med andra substanser (droger eller läkemedel).

Kör inte när du har druckit.

Sett med svenska ögon så är detta elementärt, men med den frikostiga utskänkningen som förekommer inom karnelvalsområdena så är varningarna befogade. Förra året var det nio allvarliga trafikolyckor här i Ticino som var solklart relaterade till karnelvalsfirandet. För några år sedan, när det råkade vara ovanligt kallt, var det tre berusade personer som frös ihjäl utomhus. Det är det nog ingen risk för i år. Fylla är en sak, slagsmål ett annat problem och så är det ficktjuvarna. Jag beklagar att det är så, men det är ligor från Balkan som visar prov på stor yrkesskicklighet. Och det späder på främlingshatet.

Men samtidigt så är det roligt med karnevalerna. Man lägger ner stort arbete på kostymer och vagnar. Men att vistas inom karnelvalsområdet i Locarno oavbrutet i 24 timmar som många gör, det skulle jag inte klara av. Kan bero på stigande ålder förstås. Förra året inskränkte sig mitt firande till ett besök nere på piazzan under karnevalståget och det obligatoriska risottoätandet men då hade jag så mycket annat att göra. I år får det bli lite mer firande, jag måste ju visa Maj och Elvy våra lokala ”specialiteter”!

Nu är det dags att återgå till de praktiska sysslorna. Kvart över fem på onsdag anländer Maj och Elvy med tåg till Locarno. Det ser jag verkligen fram emot.

Dags för karnevaler!

Nu är reparationen av badrummet klart, det ser faktiskt ”nytt” ut. Jag sitter här och väntar på damen som skall snygga till sprickorna i kaklet. Hon var här förra veckan och visade bilder på jobb som hon gjort och jag tror att kaklet kommer att se nästan nytt ut när hon är färdig. Hon skulle komma ”under förmiddagen” vilket kan vara ett mycket flexibelt begrepp här.

Jobbet som jag håller på med just nu, det är att läsa igenom tre fackböcker och avge ett omdöme – är det mödan värt att översätta dem, behöver man i så fall anpassa texten och illustrationerna (mest diagram) till svenska förhållanden? Det känns faktiskt som en ansvarsfull uppgift.

Maj och Elvy kommer hit onsdag nästa vecka. De vill ha lite omväxling från det trista vintervädret i Sverige och passa på att vara med om karnevalerna. Fredag-lördag (6-7.2) är det La Stranociada, karnevalen i Locarno som pågår oavbrutet i 24 timmar.

Men innan dess, på söndag, januaris sista dag så går barnen i Locarno runt och för så mycket oväsen som möjligt för att jaga bort vintern. Efter Mardi Gras (fettisdagen) tar diverse kyrkliga aktiviteter över under fasteperioden. Det är mest olika processioner och går man inne i gamla stan här i Ascona så kan man stöta på en hel del kyrkliga processioner, somliga har  riktigt bisarra inslag. Dödskallar och skelett, märkliga utstyrslar som skulle kunna fungera på halloween och så har vi en procession som  går baklänges, runt runt i centrum i flera timmar. 

I Bellinzona är det karneval 4-9 februari. Den kallas för Rabadan och är den näst största karnevalen i Schweiz, efter den i Basel. I Bellinzona är det alltid mycket fylla, bråk och ficktjuvar, därför har intresset för Rabadan varit i avtagande de sista åren. Nu gör man en nysatsning, men hur skall man styra och övervaka tiotusentals människor som kommer dit för att festa? Nej, något besök på Rabadan blir det inte.

Klockan tolv, tisdagen den 9 (Mardi Gras) är det karneval här i Ascona. Då serveras det också risotto med luganighe (korv) nere på piazzan. Jag tycker faktiskt att det är alldeles lagom med vår karneval i Ascona, ett festligt karnevalståg och sedan risotto och musikunderhållning. Onsdag morgon är allt överstökat och renhållningsarbetarna får rycka ut.

Idag är det solsken och redan +10. Igår blev det faktiskt +16, våren är på gång. Tvärs över sjön ser jag nordsidan av bergen, där ligger snön kvar, men uppe i Orselina, som ligger på ”vår” sydsida har snön börjat krypa allt längre upp på berget.

Vår i luften

Igår var vi i Lugano och sjöng i kyrkan. Det blev lite hastigt påkommet men vi blev sex stycken, Diana, Yves, Marlene, David, Pierre och jag. Jen och Nigel är förkylda och Regula var bortrest. Det gick bra i alla fall. Man firade ljusmässa i kyrkan och vi sjöng This little light of mine, Shine Jesus shine och Let there be light. Kommande söndag firar man ljuset enligt kyrkans traditioner, men då är det ingen gudstjänst i Lugano så det fick firas igår istället. Det är faktiskt så att vi var och sjöng i kyrkan vid ljusmässan för ett år sedan, och då sjöng vi de här tre sångerna. Det var ingen som protesterade. Hoppas jag.

Pierre erinrade sig att vi hade ätit middag på Sensi i Muralto för ett år sedan och då körde vi dit. De minnesgoda är väl de som skapar traditioner? Sensi har extremt god mat, vi åt Saltimbocca di petto di pollo al marsala con risotto allo zafferano. Vad det är? Stekt kycklingbröst inrullat i prosciutto som snabbt blivit lite knaprig i grillen, marsalasås och saffransrisotto. Fantastiskt gott. Medan vi väntade på desserten så frågade David om det var någon som var intresserad av kanalfärd i september. Desserten bestod förresten av chokladfromage med marängtopp och finhackad syltad ingefära. Till det en espresso och sen var vi nöjda.

Kanalfärd – jag tror jag står över i år. Nu närmast kommer Maj och Elvy hit för att beskåda karnevalerna, sen skall jag vara på förlaget i mars, åker med till Hälsingland över påsk för att sen förmodligen åka hem och jobba intensivt två-tre månader. ”Förmodligen” betyder att jag gärna vill klämma in ett par veckor på Geilo också, men det beror på hur mycket jobb jag får med mig från förlaget. Längre vågar jag inte planera. De som är mest intresserade av kanalfärd är D&P, Regula, förmodligen Rickard, Jen och Nigel. Jag skall följa med om det blir någon resa på Kennet & Avon Canal. Men det lär det inte bli i år. Kanalerna i Midlands kan jag utantill vid det här laget.

Nu skall jag ut och promenera i det fina vädret. +14, strålande sol och såvitt jag kan se är det vindstilla. Det finns vårtecken överallt, forsythian börjar slå ut, i skyddade lägen blommar de första lökväxterna och jag ser en häck som börjar bli ljusgrön. Uppe hos Regula är kameliorna fulla med knoppar, håller mildvädret i sig så slår de snart ut.

Det sitter i generna!

Vi har en skrivar-gen i vår familj. Mormor skrev en lång berättelse om sitt liv, den är på många handskrivna sidor. Hon hade gjort en hel del tillägg och för att få bättre läsbarhet så har jag skrivit ut den och redigerat in tilläggen. Då blev den på 28 sidor.

När jag tömde hennes lägenhet så fanns det ett stort brunt kuvert på vilket det stod: Till Maria, öppnas efter min död. Där låg berättelsen och det blev en stark upplevelse för mig att läsa den. Sen lade jag tillbaka den i kuvertet. Den fick ligga där flera år innan jag läste berättelsen på nytt.

Mormor hade gått sju år i folkskolan, hade de bott på en plats där det fanns en realskola och kanske ett gymnasium så borde hon naturligtvis fått fortsätta läsa. Men samtidigt, hon levde ett gott liv utan att ha fortsatt studera och jag tror inte att hon funderade på hur hennes liv skulle kunnat se ut, hon var nöjd med sin lott. Hon var vetgirig och såg till att hålla sig uppdaterad om det som hände i Sverige och världen. Hon läste mycket och de böcker som jag minns, det var kvalitetslitteratur. Och Bibeln.

Det som slog mig när jag började skriva ut hennes berättelse var att det inte fanns ett enda stavfel, meningsbyggnad och kommatering får mer än godkänt, hon var en god berättare som tog med det som var väsentligt för henne och sådant som förde historien framåt.

Elvy skriver nästan varje dag – men på ett helt annat sätt. Hon sätter sig vid datorn och skriver ”något”. Det är inte dagbok, utan något som faller henne in att skriva om. I tisdags sade hon ”jag måste skriva ner vad jag anser om den där idioten Trump”. Hon har en fantastisk förmåga att leka med ord, det är faktiskt märkligt att hon har den förmågan när hon varit borta från Sverige i så många år. Hon är en själsfrände till Povel Ramel i det avseendet. Elvy sparar det hon skrivit några dagar, sen raderar hon det. Tyvärr. ”Det är bara ett sätt att sortera mina tankar, inget för eftervärlden.” Jag har fått läsa några av hennes ”krönikor” och det är intressant att se hur hon uppfattar saker och ting när det gäller svenska förhållanden. Hon är inte alls lika grinig som medelsvensson. Bråket kring Margot Wallströms lågenhet förstår hon inte. ”Men det är förstås ett sätt för oppositionen att dra intresset bort från regeringens politik.” Hon har bott i ett land, som även om det är välordnat, ändå har ett tuffare levnadsklimat än Sverige.

Språket är levande och även om ett och annat ord är på försvenskad engelska, så märks det att hon en gång i tiden varit lärare i svenska. Elvy har en fil mag med ämnena svenska och engelska och undervisade på gymnasiet i Södertälje fram tills dess att vi flyttade till Manchester.

Elvy har läst mormors berättelse och jag har frågat henne om inte hon kunde skriva något liknande, men hon tvekar. ”Kanske om tio år, om jag lever då.” Då är Elvy 82, mormor bör ha varit några år äldre när hon skrev ner sin livshistoria. Jag hoppas att det också är genetiskt betingat med att uppnå en hyggligt hög levnadsålder och att ha kvar intellektet till slutet, så som mormor hade.

Sen är det jag som bär skrivargenen vidare. Jag var inte alls intresserad av att skriva förrän jag gick en tilläggskurs i ekonomijournalistik på LSE. Den var bara på en termin, men då började det klia i fingrarna på mig och helt utanför de uppgifter som hörde till kursen, så började jag skriva notiser om dagsaktuella saker inom ekonomi och politik i GB. Det var så jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva.

Nu skriver jag här, jag skriver bara ner vad jag tänker på. Ibland upptäcker jag fel som jag gjort efter det att jag publicerat dagens blogg, jag läser praktiskt taget aldrig igenom det jag skrivit innan jag trycker på ”publicera”. Ibland ändrar jag, men det är ganska sällan. Min vän Håkan, som är lärare i svenska har någon gång påpekat att jag hanterar prepositioner fel och att min kommatering inte följer riktlinjerna. Dessutom förstår inte Håkan min förkärlek för tankstreck och tre små punkter och så har vi lite olika idéer om när man skall använda semikolon. Jag fick en kopia av en tidningsartikel i ämnet för en tid sedan. Jag fortsätter som jag alltid gjort. Skiljetecken måste få vara en känslosak!

Just nu är det +5, sol och det ser inte ut att vara någon vind. Nästa vecka skall det bli vårväder, enligt de mest optimistiska prognoserna. Det är bara elva dagar till februari och även om det kan komma bakslag med busväder, så är våren på gång här. Regula har sett blommande krokus. Jag har avslutat mitt uppdrag och nu skall vi ta en promenad uppe på Monte Verita och spana efter fler vårtecken.