Det sitter i generna!

Vi har en skrivar-gen i vår familj. Mormor skrev en lång berättelse om sitt liv, den är på många handskrivna sidor. Hon hade gjort en hel del tillägg och för att få bättre läsbarhet så har jag skrivit ut den och redigerat in tilläggen. Då blev den på 28 sidor.

När jag tömde hennes lägenhet så fanns det ett stort brunt kuvert på vilket det stod: Till Maria, öppnas efter min död. Där låg berättelsen och det blev en stark upplevelse för mig att läsa den. Sen lade jag tillbaka den i kuvertet. Den fick ligga där flera år innan jag läste berättelsen på nytt.

Mormor hade gått sju år i folkskolan, hade de bott på en plats där det fanns en realskola och kanske ett gymnasium så borde hon naturligtvis fått fortsätta läsa. Men samtidigt, hon levde ett gott liv utan att ha fortsatt studera och jag tror inte att hon funderade på hur hennes liv skulle kunnat se ut, hon var nöjd med sin lott. Hon var vetgirig och såg till att hålla sig uppdaterad om det som hände i Sverige och världen. Hon läste mycket och de böcker som jag minns, det var kvalitetslitteratur. Och Bibeln.

Det som slog mig när jag började skriva ut hennes berättelse var att det inte fanns ett enda stavfel, meningsbyggnad och kommatering får mer än godkänt, hon var en god berättare som tog med det som var väsentligt för henne och sådant som förde historien framåt.

Elvy skriver nästan varje dag – men på ett helt annat sätt. Hon sätter sig vid datorn och skriver ”något”. Det är inte dagbok, utan något som faller henne in att skriva om. I tisdags sade hon ”jag måste skriva ner vad jag anser om den där idioten Trump”. Hon har en fantastisk förmåga att leka med ord, det är faktiskt märkligt att hon har den förmågan när hon varit borta från Sverige i så många år. Hon är en själsfrände till Povel Ramel i det avseendet. Elvy sparar det hon skrivit några dagar, sen raderar hon det. Tyvärr. ”Det är bara ett sätt att sortera mina tankar, inget för eftervärlden.” Jag har fått läsa några av hennes ”krönikor” och det är intressant att se hur hon uppfattar saker och ting när det gäller svenska förhållanden. Hon är inte alls lika grinig som medelsvensson. Bråket kring Margot Wallströms lågenhet förstår hon inte. ”Men det är förstås ett sätt för oppositionen att dra intresset bort från regeringens politik.” Hon har bott i ett land, som även om det är välordnat, ändå har ett tuffare levnadsklimat än Sverige.

Språket är levande och även om ett och annat ord är på försvenskad engelska, så märks det att hon en gång i tiden varit lärare i svenska. Elvy har en fil mag med ämnena svenska och engelska och undervisade på gymnasiet i Södertälje fram tills dess att vi flyttade till Manchester.

Elvy har läst mormors berättelse och jag har frågat henne om inte hon kunde skriva något liknande, men hon tvekar. ”Kanske om tio år, om jag lever då.” Då är Elvy 82, mormor bör ha varit några år äldre när hon skrev ner sin livshistoria. Jag hoppas att det också är genetiskt betingat med att uppnå en hyggligt hög levnadsålder och att ha kvar intellektet till slutet, så som mormor hade.

Sen är det jag som bär skrivargenen vidare. Jag var inte alls intresserad av att skriva förrän jag gick en tilläggskurs i ekonomijournalistik på LSE. Den var bara på en termin, men då började det klia i fingrarna på mig och helt utanför de uppgifter som hörde till kursen, så började jag skriva notiser om dagsaktuella saker inom ekonomi och politik i GB. Det var så jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva.

Nu skriver jag här, jag skriver bara ner vad jag tänker på. Ibland upptäcker jag fel som jag gjort efter det att jag publicerat dagens blogg, jag läser praktiskt taget aldrig igenom det jag skrivit innan jag trycker på ”publicera”. Ibland ändrar jag, men det är ganska sällan. Min vän Håkan, som är lärare i svenska har någon gång påpekat att jag hanterar prepositioner fel och att min kommatering inte följer riktlinjerna. Dessutom förstår inte Håkan min förkärlek för tankstreck och tre små punkter och så har vi lite olika idéer om när man skall använda semikolon. Jag fick en kopia av en tidningsartikel i ämnet för en tid sedan. Jag fortsätter som jag alltid gjort. Skiljetecken måste få vara en känslosak!

Just nu är det +5, sol och det ser inte ut att vara någon vind. Nästa vecka skall det bli vårväder, enligt de mest optimistiska prognoserna. Det är bara elva dagar till februari och även om det kan komma bakslag med busväder, så är våren på gång här. Regula har sett blommande krokus. Jag har avslutat mitt uppdrag och nu skall vi ta en promenad uppe på Monte Verita och spana efter fler vårtecken.