Tryckt.

I går var vi i Bellinzona, först på mässa i en katolsk kyrka och sen hemma hos Julia, Leo och Stephan på invigningslunch i deras nya hus. (I kyrkan satt jag som vanligt ensam på sista bänken, beredd att gå ut om jag började hosta. Rökelse och jag går som bekant inte så bra ihop.)

De har en firma som sysslar med olika slags reklam och grafisk produktion, allt från att göra broschyrer o d från grunden till att trycka avancerade alster i något slags riktigt ”fint” tryck, Hittills har de haft verksamheten i två olika hus. Leo och Stephan har delat en lägenhet och Julia har bott tillsammans med deras far. Han dog för ett år sedan. Då började de leta efter ett hus som var stort nog att rymma hela deras verksamhet och helst också med bostäder till dem. De har naturligtvis en hel del avancerad och stöldbegärlig utrustning. Nu har de byggt om och byggt till en industrilokal och fått tillstånd att även inreda bostäder där. Det har blivit jättefint och smart nog så har de lagt studion där de jobbar med publikationerna längst upp i huset, dels för att få bra ljusförhållanden men också för att den dyrbara datautrustningen är säkrare där. Tryckerimaskiner som väger ett par ton och som är fastskruvade i golvet på första våningen är förstås inte lika stöldbegärliga. De har var sin lägenhet med två rum men gemensamt stort kök och matplats och utrymme för samvaro. Det var riktigt smart alltsammans och det måste ju vara en stor fördel att bo och arbeta i samma hus, ibland jobbar de nästan dygnet runt. Jag tror att jag har nämnt det förut, administrationen i företaget sköts av en avhoppad nunna och så har de två anställda i tryckeriet. Det är verkligen roligt att se hur deras företag har utvecklats från en digitalkamera, pc med fotoshop och en offsetmaskin i föräldrahemmets källare till vad det är idag.

Jag jobbar på med mitt uppdrag, skall gå igenom det en första gång nu (det regnar) och sen får det vila i morgon (fint väder väntas) och så tar jag den sista genomgången på onsdag innan jag skickar iväg det. Det är alltid en sån skön känsla när jag avslutar ett lite större uppdrag, det blir ett slags sommarlovskänsla. Och i likhet med sommarlovet så går det alldeles för fort innan nästa uppdrag kommer. Nu är det aviserat två genomläsningar – då kan jag kalla mig för lektör. Roligt med lite omväxling.