Lite från Vatikanen och minnen från andra världskriget

Idag har vi varit i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi tillsammans med dem i mässan och sedan blev det brunch och därefter ville Leo informera oss om katolska kyrkans sakrament, han hade märkt att det förekom både okunskap och missförstånd. Det var intressant, men jag har alltid haft svårt för ritualer. Sedan blev det mycket tal om påven Franciscus, hur länge kommer han att vara kvar i sitt uppdrag? Leo säjer att han verkar väldigt trött, och i Vatikanen talar man om att det kanske i framtiden kommer att finnas en inofficiell tid för hur länge man innehar pontifikatet, även om man formellt sett har det på livstid. Benedictus, som satt i åtta år, var ju verkligen modig som valde att avsluta uppdraget. Leo hade hört att man talar om en sjuårsperiod som en lämplig tid. I så fall så kommer Franciscus att vara kvar till 2020, om han får vara frisk. Sju år är ju också en tidsrymd som många gånger återfinns i Bibeln.

Leo är en god källa till skvaller från Vatikanen, men jag tror inte att jag skall rapportera vidare här. Pierre är en god källa till skvaller från 101:an, men det är samma sak där. Diskretion hederssak.

Innan vi skildes åt, så fick vi testa två nya avancerade bildbehandlingsprogram. Det var roligt men svårt. Det är som med dragspelandet, det krävs övning, mycket övning. Jag lyckades i alla fall göra om en bild av mig till en ryslig halloweenhäxa. Tänk, det är väl märkligt, Jen och Nigel träffade David på en restaurang i Lugano – de frågade något om menyn.  De reste runt i Schweiz och funderade på att flytta hit. De hade haft en reklamfirma med tryckeri i Albany NY, hamnade sedan via Davids försorg i vår krets och där finns Leo & Co som har en reklamfirma med tryckeri och ibland mer att göra än de hinner med och då ställer Nigel upp. Slumpen?

Jag blev klar med mitt uppdrag i fredags och nu tänker jag vara ledig tills jag infinner mig på förlaget den sjätte november. Jag har sett igenom vad kartongerna som mormor lämnade efter sig innehåller. I en av dem gjorde jag ett mycket intressant fynd. Där låg tre tjocka skrivböcker, sådana där med svarta pärmar och rött snitt. Där har mormor fört dagbok under andra världskriget. Hon har inte skrivit varje dag, har reflekterat lite över de stora händelserna, men skrivit mer om hur kriget påverkade dem i Sverige och särskilt familjen som vid krigsutbrottet bestod av morfar, mormor och Alf-Bertil. Elvy gör sin debut i skrivböckerna i februari 1944. Mormor började skriva nyårsdagen 1940, men har först gjort en kort sammanfattning om vad som hänt under 1939. ”Detta elände kommer att pågå under hela det kommande året,” står det. Det är ett fantastiskt dokument, ett välskrivet sådant om hur en svensk familj upplevde kriget och påverkades av det. Och det tog inte slut i och med 1940.

Jag skall ta med mig Elvys poesibok och en del annat när jag reser till Sverige nästa vecka. Då får de skrivböckerna också följa med. Sen sitter vi väl där och läser och tårarna rinner. Men det är allhelgonahelgen och ett lämpligt tillfälle att minnas.

En musikalisk afton.

Igår hade Nigel  och jag en riktig helkväll. Han tog med sig dragspelet, det som han köpte i Hälsingland förra sommaren och kom över till mig. Han övar flitigt och har hittat en ”kurs” på internet – och det är väl Jen inte alltid så nöjd med. Nu börjar det fungera med vänsterhanden, högerhanden är inget problem, han spelar piano. Nigel ville att vi skulle leta reda på ett par sånger som är typiska för svensk frikyrkotradition. Nu gällde det att hitta sånger som hade engelsk text och rätt musikalisk dräkt och det var inte så enkelt. Vi lyssnade på You Tube och sedan fick han testa ett par typiska melodier vilket fungerade väl. Sedan fick han försöka hänga med i ett par för honom okända melodier, när  jag spelade på pianot.  Det gick riktigt bra, han har talang.. Vilka sånger det var? Da jeg mitt liv til Jesus gav, och Jeg er herlig løst og fri, båda passar bra till dragspel.

Jag hade inte avslöjat att jag fick med mig det lilla dragspelet från Sverige. Jag tyckte att det kunde få stanna hos Elvy, men hon stoppade in det i bilen när jag skulle köra iväg. Jag tog fram det och så försökte vi oss på Pärleporten tillsammans. Nigel har fått verklig fart på sitt spelande medan jag känner mig rätt fånig och gjorde fel gång på gång. Men jag skall öva lite mer i kväll. Jag undrar om det är okej med dragspel i kyrkan i Lugano? Pärleporten, den finns på italienska och de flesta kan den. Men då får nog Nigel  spela ensam. Man skall inte förstöra en sådan fin sång. Nu är i alla fall min hemlighet avslöjad och jag får sätta igång och öva.

Elvy – nu är du väl nöjd?

Rättelse: Jag fick ett påpekande strax efter att jag hade publicerat gårdagens inlägg – det är ingen riksväg som går genom Romsdalen, utan E136. Den går från Ålesund till Dombås, där den möter E6. Så nu vet ni det.

Seg man och snuskiga gubbar.

Mannen – eller rättare sagt ”Seigmannen” d v s Sega gubben vägrar tydligen att ge med sig och rasa ner i ordnade former. Jag tycker verkligen synd om dem som bor i riskområdet och som varje höst får evakueras – och sedan flytta hem igen. Även om man blåser faran över från geologerna, så kan det ju faktiskt inträffa något oväntat när man minst anar. Pierre (som är expert inom området rasrisker i bergen) har följt utvecklingen via flera sajter på internet och han har ringt och frågar vad som menas, när översättningsprogrammet kommit med de mest bisarra förslag.

Mannen är ett fjäll, eller rättare sagt en brant fjällsida i Romsdalen i Norge. Det är ett av de mest övervakade fjällen, inte minst därför att det bor människor nedanför och det går både en riksväg, en järnvägslinje och dessutom älven Rauma nere i den trånga dalen. Det aktuella rasområdet är inte så enormt stort, men ingen vet om ett betydligt större område skulle kunna lösgöras när det mindre området rasar. Just nu är det minusgrader uppe på toppen och då kan rasområdet ”frysa fast” – men skulle det komma en period med lite mildare väder, så antar jag att risknivån igen höjs till ”rött”. Spännande.

Sexuella trakasserier av varierande grad är hyperaktuellt just nu – eller hur? Trista gamla gubbar med makt (?) vill använda den för att pressa unga kvinnor (för det mesta unga kvinnor...) som har något slags beroendeställning till dem. President Trump har gått före med ”gott” exempel, nu är det makthavare inom filmindustrin som står i fokus.

Elvys väninna Maj (73) brukar bli ombedd att besvara enkäter från ett av de större opinionsinstituten. Igår hade hon fått en enkät som behandlade sexuella trakasserier. Hon var lite road av det, därför att bara ett par dagar tidigare, så hade hon fått en enkät att besvara därför att hon tillhörde deras seniorpanel. Nej, hon hade inte råkat ut för sexuella trakasserier eller blivit tafsad på eller något liknande. Men så fanns det en ruta för egna kommentarer i ämnet och då skrev Maj att vid hennes ålder skulle det kännas uppfriskande om någon kom med ett skamligt förslag eller tafsade lite.  Så kan man också se det!

Jag har faktiskt varit ganska förskonad, utom verbalt förstås. När jag läste på  LSE, där det fanns rätt många  ”pappas pojkar” från länder utanför Europa, så trodde de att tjejer, det var allmän egendom och de fanns bara till för deras höga nöje. Då var vi några som lite fint lät antyda på olika sätt att vi var lesbiska. Dom gick på det, undvek oss och vi fick vara ifred.

Mästarnas mästare, alla kategorier i att säja dumma och okänsliga saker, det är Donald Trump. Här är en av de senaste paddorna som hoppat ur hans fula mun.

TRUMP TELLS PREGNANT WIDOW OF FALLEN SOLDIER: HE KNEW WHAT HE SIGNED UP FOR Trump reportedly told the pregnant widow of a soldier killed in Niger that he "must’ve known what he signed up for," according to Florida Rep. Frederica Wilson. The hashtag #HeKnewWhatHeSignedUpFor began to trend on Twitter, as many slammed the president for his insensitive phrasing. 

Sångövning och så lite poesi på slutet.

Jag tyckte att det kändes lite trist när det planerades för en övningshelg i november, då är jag inte hemma. Men det ändrade Lotta och Dwight på, de tyckte att vi gott kunde ha en övningshelg nu och även en i november.

De kom hit på fredag och vi började sjunga upp oss fredag kväll och sedan var det full rulle från lördag eftermiddag, inklusive att det var vår tur att sjunga i kyrkan i Lugano igår. Dwights kunskaper i italienska är inte så stora, så vi jobbade med sånger på engelska. Fraseringen kan bli helt annorlunda när sånger översätts från engelska till italienska.

Vi var faktiskt fulltaliga både på lördag eftermiddag och söndag, dessutom så fick vi oväntat besök av Yvette. Hon tillhör vårt ”gäng” men håller sig inte hemma numera. Yvette är sjuksköterska och påbörjade en utbildning i katastrofmedicin, men fullföljde inte hela utan avbröt när hon fick chansen att arbeta på ett kryssningsfartyg som skulle  gå till  Antarktis under deras ”sommarperiod”.. Sedan under vår sommar, så var hon med samma fartyg som  nu kryssade i Norra Ishavet och så  blev det Antarktis igen,  när det var ”sommar” därnere o s v. Undantaget var några månader i vintras när  hon jobbade i ett flyktingläger i Jordanien. Nu verkar det som om hon är fast i den årsrytmen, håller sig till  den del  av jordklotet där det är den ljusa årstiden.

I kväll flyger Yvette via Singapore till Nya Zeeland. Hon skall med ett forskningsfartyg som utgår från Wellington och det närmaste halvåret skall hon dela sin tid mellan att vara med på fartyget och på en forskningsstation på land - eller på isen. Visst är det ett spännande liv hon lever, hon får se massor som vi andra kanske kan få se på bild, men upplevelserna får vi inte dela.

Elvy har frågat mig ett par gånger om det finns något som är hennes i de välorganiserade kartonger som mormor efterlämnade. Idag har jag gjort slag i saken och tagit fram ett par av dem och i en, där en gång en handdammsugare av märket Volta levererades, där fann jag bland annat en poesibok och två böcker ”Mina vänner”. De sistnämnda var väl inte så intressanta, men jag känner faktiskt några av dem som skrivit där.

Poesiboken däremot, den var intressant. Verserna var ibland märkliga men de teckningar som kompletterade verserna, de var faktiskt riktigt, riktigt fina. Jag fastnade särskilt för en vers som definitivt inte är politiskt korrekt numera. ”Negerlandets lilla flicka, hon kan kokosmjölken dricka. Hon är söt och rar och solig, tycker skolan är så rolig.” Den lilla flickan är korpsvart i hyn, har vita tänder och ögonvitor och knallröda läppar. Vilket barn skulle idag skriva en sådan vers, om det nu förekommer poesialbum idag?

”Du är rosen, jag är törnet, därför skriver jag i hörnet” och längst bak i boken ”Sist i boken vill  jag stå, främst bland  vännerna ändå”. Lite mer uppsluppen, är följande vers ”Kom grabbar köp lotter! Högsta vinsten är Hultins dotter!” Lite märkligare är väl denna vers: ”Må din dag bli glad och solig och din gubbe fet och rolig”.

”Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och det är du också”. Jag hittar inte en enda vers med religiöst innehåll men Elvy måste förklara varför en sida är bortklippt.  Var det en kompis som inte höll måttet?  

Sen finns det uppsatsböcker, jag har bläddrat lite i dem men inte läst. De skall Elvy och jag läsa tillsammans. Alf-Bertils uppsatsböcker finns där också, men han hade inget poesialbum, det var väl  bara för flickor? Jag kollade snabbt vad som fanns i mormors lådor den dagen jag tömde hennes lägenhet. Den som innehöll hennes personliga tillhörigheter t ex anteckningsböcker och faktiskt också skrivböcker, de kollade jag igenom, men resten fick vara. Och sedan har de fått stå, väl emballerade och inplastade. Men nu är det nog dags att gå igenom dem, men det vill jag göra tillsammans med Elvy. Så idiotiskt att jag inte tog med dem till Sverige i juni, när jag hade bilen!

Sommaren dröjer kvar.

Vi har haft några verkligt fina dagar med sommarväder och det ser ut att som att det kommer att fortsätta så minst nästa vecka. Samtidigt märker man att dagarna blir  kortare. Nu trillar valnötterna ner, det om något är ett hösttecken. I år har de suttit kvar på trädet ganska länge, det är positivt därför att då spricker de gröna yttre skalen lättare när nötterna faller ner. För den som inte vet; i de gröna skalen finns ett svart färgämne som inte går att bli av med när det väl fastnat på fingrar och naglar. 

Familjen som bodde i mitt hus ett par månader, de befinner sig nu i säkerhet långt, långt från Schweiz. De har nya identiteter och bor tills vidare i en skyddad miljö. Jag förstår att det finns de som undrar vad som hänt och jag kan väl berätta att barnens pappa, född och uppvuxen i Schweiz, hade aldrig brytt sig om att han formellt var muslim  - åt griskött , drack alkohol, hade nog aldrig besökt en moské o s v. En av hans  bröder radikaliserades och påverkade honom så att plötsligt skulle hans fru och barn (som alla var katoliker) bete sig som rättrogna muslimer med allt vad det innebar. När hon en dag av en ren slump upptäckte att mannen höll på att beställa flygbiljetter för sig och barnen till Turkiet, skulle hon ta hand om barnens pass men de fanns inte längre i familjens kassaskåp. Då rafsade hon ihop det nödvändigaste, tog med barnen och begav sig till vänner. Farbrodern var den mest aktive i sökandet efter dem och de fick flytta runt. När de flyttade in i mitt hus hade troligen både pappan och farbrodern rest till IS. Pappan antas ha stupat i striderna om Mosul, farbroderns öde vet man inget om och han är därför fortfarande ett potentiellt hot. Jen och Nigel har verkligen ställt upp för familjen, utan dem hade det inte fungerat att hålla familjen isolerad.

En intressant sak är något som tydligen blivit vanligare, att det blir infekterade strider om vad barn skall heta. Här i Ticino och även i Italien går man från italienska förnamn till mer internationella namn, oftast då med engelskt eller amerikanskt ursprung. Engelska namn är mer traditionella och kanske lättare att acceptera än de märkliga nykonstruktioner som kommer från USA. Det har gått så långt i ett par fall att far- eller morföräldrar har startat rättsprocesser för att förhindra att barnbarnet får ett ”utländskt” förnamn. En farfar i Cremona (Italien) har gått så långt att han gjort sin son arvlös därför att hans barnbarn, som har en indonesisk mamma, har fått det indonesiska namnet Lintang, vilket lär betyda duva.  Med en krympande värld blir naturligtvis namnskicket förändrat och så länge som det inte medför problem vid stavning, så får vi väl bli så. Säjer jag som heter de exceptionellt gångbara namnen Maria Agnes. Mitt tredje namn Kristina, det kan stavas rätt olika, men är ju helt förståeligt i alla fall. Hultin däremot, det kan bli lite vad som helst...

Blandad kompott.

Lördag gjorde vi en långtur med segelbåten, ända ner till Sant´Anna i sydändan av Lago Maggiore, där sjön övergår i floden Ticino -  som så småningom förenas med Po. Vädret var fantastiskt, men det var ingen idé att hissa segel, det var vindstilla.  Det går att göra strandhugg på en del platser runt sjön, om man har tur att hitta en gästplats i någon av småbåtshamnarna – vilket vi gjorde i Verbania, Ranco och när vi nästan var hemma igen så tog vi oss friheten att lägga till vid en privat brygga i Luino för att gå och köpa glass.  Vi startade klockan tio och var hemma vid sjutiden, då började det mörkna.

Söndagen tillbringade vi uppe i Orselina och vi var alla samlade där, det var den första gången på länge. Holiness meeting (Pierre är ju hemma igen från Italien!) grillmiddag ute tillsammans och sedan var det skönt att sitta ute på terrassen och bara umgås, berätta för varandra om vad vi haft för oss under sommaren och planera lite för hösten. Det där sistnämnda kändes lite surt för mig, jag reser ju iväg om tre veckor och kommer inte igen förrän i början av december. Vädret är fortfarande varmt och soligt, men det är en icke obetydlig skillnad på eftermiddagstemperaturen nere hos mig i Ascona och längst uppe på berget i Orselina. Enligt Pierre skiljer det cirka 500 höjdmeter mellan mitt och deras hus.

Alice och Villy kom till Sverige nu morgonen, redan kvart över sju. Resan från Toronto hade tagit elva timmar. BG och Irene hade kört ner för att hämta dem och Elvy var också med i välkomstkommittén på Arlanda, men hon skall stanna i Uppsala veckan ut. När jag nu tycker att jag kan andas ut och glädjas över att den långa väntan på hennes uppehållstillstånd äntligen är över, hur skall då inte Alice och Villy känna det!

Monteringen av köket går bra, alla delar verkar finnas där och de räknar med att vara klara redan på torsdag. Men så har också allt varit förberett in i minsta detalj.

Även om det inte blir någon självständighet för Katalonien nu, så lär inte sista ordet vara sagt. Nu vill Veneto, Bolzano med Sydtyrolen, Flandern och återigen Skottland ta upp frågan om självständighet. Andra områden som fick ändrad nationalitet efter första eller andra världskriget har vaknat till liv och ifrågasätter varför de numera tillhör ett visst land. Då ställer jag mig återigen frågan varför gränserna mellan de europeiska staterna skall vara permanenta. Man skall inte behöva starta ett krig för att justera gränserna efter folkviljan – om man nu seriöst vill bryta sig loss. Naturligtvis är det en del stollar som ser sin chans att få lite publicitet just nu, som det förmodligen är i Veneto.

Men vad är en nationsgräns? Vad betyder nationalitet? Jag är svensk, känner mig som svensk men kan lika gärna bo i England eller Norge eller Schweiz. Många av dem som är i min ålder och yngre, de blir allt mer internationella.

Positiva nyheter!.

Igår började monteringen av det nya köket i Elvys vattenskadade lägenhet I Uppsala. Det kom en hel lastbil med skåp i fredags och igår levererades alla s k ”vitvaror”. Elvy är där och övervakar arbetet. Förutom montörerna från skåptillverkaren, så är det kakelsättare, rörläggare och elektriker som skall medverka. Arbetet beräknas vara klart nästa fredag, men därefter skall allt som fanns i köket också packas upp och diskas och ställas på plats och sedan behöver hela lägenheten storstädas. Jag hoppas att det är klart tills jag kommer, det blir i början av november så att jag kan vara uppe i Hälsingland på allhelgonahelgen. Med start måndag den 6 november så är det dags igen med pendling till Stockholm i fyra veckor.

Det är roligt att köket äntligen skall komma på plats, men det finns något annat – äntligen -  som är mycket, mycket roligare –Alice och Villy kommer till Sverige nästa vecka! Det har varit en lång väntan, 13 månader tror jag, men nu är uppehållstillståndet klart.

Nästa roliga sak är att Benny, som oväntat dök upp i somras, han har bestämt sig för att överge Göteborg, där han bott sedan han var tonåring, och flytta ”hem”. Att sälja hans bostadsrätt i Majorna, med utsikt mot hamninloppet, det lär inte vara svårt. Nu skall han leta hus i Hälsingland. Hans son flyttade till Sundsvall i augusti, men så långt norrut vill inte Benny bo. Långt norrut... ja det är en fråga om referensramar.

Nyss kom det en newsflash om att en skotte,,en tysk och inte minst en schweizare, Jacques Dubochet, har fått nobelpriset i kemi.

Så mitt i allt elände i världen händer det en del roliga saker som man får glädjas åt.

En sak som förstås är oroande, men samtidigt mycket intressant, det är att uppe i Lötschenpass, nära Kandersteg i Berner Oberland, där har glaciären smält ner så mycket att man hittat en jägares utrustning som bedöms vara 4000 år gammal, alltså från bronsåldern. (Jag tror att dateringen för bronsåldern är lite tidigare här än vad man räknar med i Norden.) Det är pilar och båge och ett par behållare, en av dem är av björknäver. Fynden har gjorts under fem år, men har inte offentliggjorts förrän nu. Man räknar inte med att finna lämningarna av vandraren. Lötschenpass var en viktig väg för romarna när de skulle ta sig från nuvarande Valais till området kring Bern och man har tidigare gjort en del andra fynd när glaciären smält, men inte så samlade. Det som har legat välbevarat i isen i flera tusen år, det kommer snabbt att förstöras om man inte kan finna och ta vara på det.

Nu skall jag äta lunch (ett litet paket från frysdisken med något thailändskt ) och sedan skall jag gå en promenad. Därefter blir det nog trefika och ett ytterligare par timmars jobb.

Tisdag förmiddag i ett regnigt Ascona.

Nu är det en hel vecka sedan jag skrev här sist. Onsdag kväll kom Solveig och Hans Rasmussen hit. De hade stängt igen hytta på Geilo för hösten och sedan hade de gjort något som jag tycker är rätt kul, de flög till Paris, stannade där ett par dagar och har sedan rest med allmänna kommunikationer genom Frankrike och stannat till lite här och var och sedan till Genève där de tillbringat två dagar innan de kom hit den lite mer ovanliga vägen med tåg via Brig och Domodossola.

Nu har de rest vidare österut, Innsbruck, Salzburg och Wien stod på turlistan, innan de så småningom kommer till Marstal på Ærø i Danmark, där de också har ett hus. De stannar i Marstal ”tills snön kommer”, då återvänder de till Geilo.

De kommer båda från Ærø och när de bedrev lite släktforskning, så var det med tanke på att de förmodligen var släkt om man gick ett antal generationer bakåt. Det hela slutade med att de inte alls var släkt, men att däremot att Solveig var släkt med sig själv på flera olika håll.

Jobbet har fått vila lite den sista veckan så nu gäller det att ta tag i det igen.

Men först måste jag nog kommentera händelserna i Göteborg. Det ”bidde bara en tumme” av nazisternas marsch. De fick gå från ICA vid Mölndalsvägen på en undanskymd väg förbi Liseberg till ICA Focus och där fick dom sätta sig i gräset och vänta på att tiden för marschtillståndet skulle löpa ut.  Jag undrar hur dom stridsberedda små nassarna kände sig då.

Trump upphör aldrig att förvåna. Han tröstade innevånarna på Puerto Rico med att ge dem en pokal från helgens golfturnering... Var det inte dricksvatten och tak över huvudet som de behövde? Sen lyckades han, efter massakern i Las Vegas, läsa texten på telepromptern utan några egna utvikningar. Det var väl så att stora delar av mänskligheten som såg direktsändningen bara väntade på att han skulle säja något riktigt dumt och plumpt. ”Vita huset” (vem där?) hade sedan sagt att det var alldeles för tidigt (premature) att ta upp en diskussion om vapenlagarna.  

Till sist, är det något allvarligt fel på mig? Jo, jag har nog någon gång hört namnet Tom Petty, men hade ingen aning om vem han var eller de stora hits som nämndes, Free Fallin´ och American Girl.  Men hela världen sörjer honom, åtminstone enligt nyhetsprogram och tidningar.

Det finns ett pris för yttrandefriheten.

Först:

Håkan har återigen uppmanat mig att läsa igenom vad jag skrivit innan jag tycker på publicera. Han har rätt, ibland blir det märkliga syftningsfel, regelvidrig kommatering eller avsaknad av kommatering och ibland hittar jag inte rätt ord. Men stavningen brukar vara helt okej, eller hur?

Det är ju förstås lite skämmigt när jag publicerar något som inte är helt korrekt, men jag måste vara så noga, så exakt i mitt arbete att det är skönt att kunna slarva lite ibland. Elvy, som en gång i tiden utbildade sig till svensk- och engelsklärare, hon har också synpunkter ibland, men hon är inte lika sträng som Håkan.  Och Håkan, du har alldeles rätt i att jag borde läsa igenom vad jag skrivit innan jag publicerar.

Jeb, som bor lite längre ner på gatan kom och knackade på igår kväll. Jeb är jude, familjen bodde en gång i Wien. Föräldrarna hade ansökt om att få komma till USA men när det beviljades, så var det för sent, man kunde inte ta sig från Österrike efter Anschluss. Familjen fick hjälp att gömma sig i en by i Kärnten, Jeb föddes där och föräldrarna och tre barn tillbringade hela tiden fram till krigsslutet i en källare. Med den bakgrunden så är det förståeligt att de olika politiska grupperingar med nazistisk ideologi som finns här och var i Europa, de oroar honom.

Nu hade han läst om nazistdemonstrationen i Göteborg och att det skulle bli ytterligare en demonstration. Jo, jag skriver nazist, för man skall kalla saker och ting vid deras rätta namn. Jag kunde inte berätta så mycket mer än det som stått i svensk press och förklarade att det finns demonstrationsfrihet i Sverige, men att hets mot folkgrupp är ett brott. Men jag hade också läst att justitieministern inte är främmande för att se över vad som står i lagen och hur den tillämpas. Hoppas bara att det blir något av det, även om nazisterna skulle hålla sig lugna en tid.

Sveriges rykte som ett civiliserat land är i fara om man inte stoppar nazisterna. Är yttrande- och demonstrationsfrihet så viktiga att man inte kan ringa in och förbjuda aktiviteter från dem som vill underminera ett demokratiskt samhälle? Vi får se vad som händer den 30 september. Nu kolliderar den anvisade slutplatsen för den kraftigt avkortade marschvägen, vid idrottsarenan Ullevi, tidsmässigt med en viktig fotbollsmatch där. Det var någon som hade föreslagit att de skulle  få demonstrera genom att gå runt, runt i Slottsskogen samtidigt som man stänger av parken för allmänheten. Det kunde ju vara en lösning.

Bärga skörden in...

Igår var det sångandakt och skördefest i kyrkan i Lugano. Det fanns blommor, frukt, grönsaker, vin, saft och sylt och inte minst, det var fullsatt, fanns inte en sittplats att uppbringa. Några satt på golvet.

Vi sjöng två sånger på engelska, Sing to the lord of harvest och Our thankful hearts needs joyful songs, båda från engelska armésångboken. Jag hoppas att Richard Slater inte hade något emot att vi ändrade tempot i den sistnämnda. Gudstjänstbesökarna hade i alla fall inget emot det. Dessutom debuterade Nigel som solosångare och det gjorde han med den äran. Han sjöng en amerikansk sång på temat sådd och skörd. De här sångandakterna har blivit något som är mycket olikt gudstjänsterna, som följer en strikt liturgisk ordning. Nu klappar man i händerna och när vi sjöng Bärga skörden in (på italienska förstås) till avslutning så var det några som började dansa. 

Igår var det folkomröstningar i Schweiz, men de kom helt i skuggan av valet i Tyskland. Det är oroväckande att det främlingsfientliga AfD har dragit så många väljare, men det var ju ändå väntat. Jag är väl ingen anhängare av CDU:s politik, men jag gillar ändå Angela Merkel. En stark och samtidigt flexibel kvinna, en motsats till de många enögda manliga karriärpolitiker som finns i andra europeiska länder.

Och så var det Trump... När, var och hur kan man stoppa honom? Nu går välmeriterade psykiater och psykologer ut och mot de principer som egentligen finns, att inte diagnosticera någon som man inte träffat, så skriver de om hans beteende och är allvarligt oroliga. Det är jag också. Vad händer om han i sin sjuka hjärna får för sig att straffa Nordkorea med vapenmakt? Kommer John Kelly att låsa in honom innan han trycker på knappen?

Och så var det detta med idrottsmännen och nationalsången. Trump är ingen statsman, han är ett bortskämt barn som vräker ur sig vilka otidigheter som helst över dem som han inte gillar och hans språk, det har passerat lågvattenmärket för länge sedan. Det var någon på TV som försökte förklara att amerikansk och europeisk kultur skiljer sig men det blev ett halvhjärtat försök som inte alls övertygade. Uttrycket ”son of a bitch” tillhörde vardagsamerikanska påstod han. Om det är så, då har inte bara Trumps språk utan också amerikansk engelska passerat lågvattennivån.

En liten tröst i alla fall - polisen i Göteborg kommer att ändra väg och längd på nazisternas marsch den 30 september. Hur man sen skall få dem att marschera i otakt, det förstår jag inte. Men det blir polisens problem.