Klimatångest och miljömedvetenhet

Nu sitter jag i undantagsstugan och allt känns hemvant och bra. I går kväll såg vi ett TV-program om modeindustrins smutsiga baksida och tidigare under dagen fick vi klart besked om att vi bör bl a minska vår köttkonsumtion drastiskt.

Jag tror inte att det räcker. Och trots att jag flög Gardermoen – Arlanda i onsdags , så vet jag att det hade varit klimatsmartare att ta tåget hela vägen. Men det tar sån tid...

Vattnet håller på att ta slut också. Det känns lite ovant att tänka på det, varken i Ticino, Geilo eller Hälsingland är det en bristvara. I Ticino är det kapaciteten hos vissa vattenverk som är problemet, inte brist på vatten. Bevattningsförbud i Sverige får stora rubriker Det finns platser där grundvattnet höll på att sina förra sommaren, men det gällde bara delar av landet, i sydöst och på Gotland och Öland. Sen finns det kommuner (t o m rika kommuner) som inte har byggt ut sitt ledningssystem i takt med att kommunen växt, men de får liksom skylla sig själva.

David har hållit på och forskat om jordens färskvattentillgångar hela sitt yrkesverksamma liv. Han hade tänkt sig att gå i pension nu, men jag har hört att man vill att han skall vara med i en grupp som i ett globalt perspektiv skall se på hur tillgången på vatten kommer att se ut när temperaturen stiger och glaciärerna smälter. Så det blir nog ingen pension i brådrasket.

 Jag vill ha konkreta råd om vår livsmedelskonsumtion. Mindre eller inget kött, men vi kan inte ersätta köttet med sojaprodukter, då finns det snart ingen regnskog kvar i Amazonas. Var odlar man kikärter? Risodlingar är visst inte det optimala för miljön heller, hur är det med veteodlingarna som blir till bulgur? Vilket är bäst, olivoljan från medelhavsländerna eller svensk rapsolja? Varför får inte de svenska bönderna vettigt betalt för havre när det är ett bra livsmedel?

Jag minns att när jag var hos mormor så köpte vi glass i halvliters pappersförpackningar, mu skall all glass vara förpackad i plasttråg. En del är tunn engångsplast, andra förpackas i burkar som kan göra tjänst i hushållet ett bra tag men vårt behov av plastburkar är inte oändligt. De flesta slängs nog.

Elvy berättade att när hon läste om att matavfall inte kommer att få slängas bland soporna, så kollade hon hur mycket matavfall det blev i hennes enpersonshushåll.  Det blev praktiskt taget inget. Grönsaksrens, äggskal hamnar i varmkomposten, utom under kallaste vintern, det är mycket ovanligt att hon får några rester av lagad mat. Torrt bröd får fåglarna året om.

Återstår tidningar och förpackningar av olika slag och det som kallas restavfall som kan brännas, t ex ett par trasiga sockar. Räkskal skall tydligen också vara restavfall. Elvy är definitivt ingen miljöbov. Men när vi talar om det så suckar hon och säjer ”då skulle du se hur det var i Toronto, där åkte allt i soptunnan”.

Då återstår kläderna. Jag har kläder så jag klarar mig i flera år, undantaget underkläder, sockar och ett och annat par strumpbyxor. Det gäller att inte falla för något som är snyggt. Enligt Regula så är allt okej numera, korta eller långa kjolar, smala eller vida byxor, oversizade eller tighta plagg. Modeindustrins svar på detta är färger och mönster. Det är det som kan få oss på fall, hur miljömedvetna vi än är. Nu är det så att jag har nästan enbart marinblått, rött, vitt och beige i min garderob. Plus de obligatoriska jeansen som kan vara i mycket skiftande blå toner. Så jag behöver inte falla för vare sig nya färger eller de hiskliga blommiga mönster som vi sett i sommarklänningarna i år. Och jag passar helt enkelt inte i storblommigt. Det håller Regula med om och jag litar på hennes omdöme.

Elvy har velat sätta upp solpaneler på garaget, men det står i  nord-sydlig riktning och därför var det inte så smart att sätta upp dem där. Nu blev det några få solpaneler på sydsidan av uthusets tak. De sitter där som test, hur många soltimmar blir det egentligen?

Nu förbereder Alice, Maj och Elvy för lördagens kräftskiva. Det blir förutom kräftor med tillbehör även den numera obligatoriska västerbottenostpajen. Kräftskalen skall nog också betraktas som restavfall?

Och så fick jag veta att nu är det tid för eftermiddagskaffe så det är bäst att jag trycker på publicera!

Gardermoen onsdag eftermiddag.

Nu sitter jag på Gardermoen och väntar på att få fortsätta resan. Jag kom hit strax innan halv fyra och planet till Arlanda går 1910. Hoppas jag. Sen stannar jag i Uppsala över natten, annars hade det blivit midnatt innan jag kom fram.

Nästa besök i Norge kommer att bli när vi tar över hytta. Det här skall bli spännande. Elvy tycker förstås att jag är helgalen som köper tillbaka hytta, men det tycker inte jag. Saker och ting har förändrats och då inte minst sommarklimatet i Ascona. Om jag kommer att fortsätta arbeta för förlaget, så är det utan tvivel så att jag sommartid kan vara mer produktiv uppe på Geilo än i hettan i Ascona.

Jag vet inte om det blir mer än det här projektet, men jag är i alla fall försörjd under tio månader. Jo, det blir nog jobb i fortsättningen också, men kanske av lite mer tillfällig art än det var tidigare. Då var jag inte anställd, men hade ett kontrakt som alltid garanterade en viss inkomst även om uppdragen ine kom på löpande band.

Flygplatser är intressanta platser att sitta och iaktta människor.  Här sitter en mamma med två barn som är jättearga för att de inte får ta upp sin padda. Mamman förklarar att då kommer batteriet att vara slut när de sitter på planet. Hela cafeterian vet att mamma är dum och att pappa är snällare för han kan fixa så inte batteriet tar slut. Lite längre bort sitter ett par som passerat tonåren för många år sedan och – jag kan inte komma på ett annat uttryck än att de grovhånglar. De märker inte att folk stirrar.  Jag skall inte stirra mera , väluppfostrad som jag är.

Nu är det två timmar till planet lyfter. Jag vågade inte chansa på ett tidigare plan, det brukar vara segt i säkerhetskontrollen och det var det nu också. Jag har i alla fall extrabatteri till min laptop så jag kan sysselsätta mig.

Nu händer det något, en man ur flygplatspersonalen tar kontakt med det hånglande paret och när de reser sig för att följa md honom ser jag att de är rejält onyktra båda två. Undrar om de får följa med sitt flyg?

Nej, nu får jag röra på mig. Om en och en halv timma går planet. Lång väntan men det var så knapp tid mellan tåget och det tidigare planets avgångstid att jag inte vågade chansa – och det hade troligen inte gått. Sist jag reste passade det bättre. Men det var ett tag sedan.

Måndag på Geilo

Här åskar det och kommer en del regn. Vi får väl se hur det utvecklar sig över kvällen.

Grillfesten i lördags blev en riktigt trevlig tillställning, det verkade vara mangrann uppslutning av dem som bor här i husen. Rickard känner den del av dem, men för mig var det mest okända ansikten. Vi hade köpt marinerad fläskfilé som levereras med en liten knapp mitt på köttstycket så man vet när det är färdigt. Praktiskt.

Man kan grilla nästan allting, kött, fisk, grönsaker, frukt och bröd. Plus marshmallows som rullas i hackade nötter. Förutom köttet hade vi grillpinnar med grönsaker och svamp och jag tror att vi var de enda vuxna som hade alkoholfritt öl, Några herrar var ganska runda under fötterna redan innan grillningen började och Rickard befarade att han skulle få rycka ut om någon brände sig, men det hände inget dramatiskt.

Erin och Ted började sin rundtur på Vestlandet lördag morgon. Så de missade grillfesten. Missade kanske är att ta i men det hade varit roligt att höra deras kommentarer om grillfest på norska. De kör den här turen söderöver, skall bl a till Setesdal där Teds farfarsfar utvandrade ifrån. Sen kommer de tillbaka hit ett par dagar och kör en nordlig tur, Teds farfarsmor kom från en ö utanför Ålesund. Släktingarna som äger lägenheten här de är i Spanien, har lägenhet där också men bor annars i Oslo.

Jag talade med Elvy nyss, man hade varnat för kraftig åska och skyfall i Hälsingland men hittills hade det varit lugnt,  lite regn och  muller på avstånd. Jag fick veta att det skulle bli kräftskiva i uthuset på lördag. Jag är inte sådär extatiskt förtjust i kräftor, men gemenskapen runt bordet är säkert riktigt trevlig och så är det ju en äktsvensk tradition. Eller?

En skaplig deal.

Nu har vi kommit överens med ägarna till ”min hytte”. Rickard och jag tar över den 50-50. Det finns vissa fördelar med ett sådant arrangemang, men sedan, innan vi tar över, så måste det finnas ett avtal mellan Rickard och mig. Övertagandet blir någon gång under hösten. Fortsättning följer.

De som har lägenheten intill Rickard har han knappt sett till, men vi hörde onsdag kväll att det kom någon dit. Nu var det inte ägarna, utan släktingar till dem, Erin och Ted, ett par som bor i New York. De ringde på och hade några frågor om praktiska saker torsdag förmiddag. Sen träffade vi dem när vi var och handlade – det kan inte ha varit lätt att hitta rätt saker i butiken. Jag minns hur det var när jag kom till Ascona.

Igår kväll var de inne hos oss och det blev intressanta samtal, om Norge, EU och Trump. De är demokrater och hade Trump hört vad de sade om honom så hade han haft material till många ilskna tweets. Det de hoppas på nu, är att det mot alla odds går att starta en riksrättsprocess, men de var samtidigt oroliga för att om han blir frikänd i en sådan, så sitter han ännu säkrare. De gillar Bernie Sanders och Elizabeth Warren och är ganska positivt inställda till Kamala Harris. Sanders som president tror de ändå inte på p g a hans ålder och för att hans idéer är alltför radikala för att kunna genomföras. Det skulle t ex behövas en revolution för att kunna starta en allmän sjukförsäkring av nordisk modell.

De berättade en del om Trumps alla lögner och hur nyhetsmedia inte hinner att utreda och bemöta det han påstått förrän det kommer en ny lögn som kräver deras uppmärksamhet. Taktik?

Vi hade ju läst om Trumps försök att få ASAP Rocky fri och att han trodde att Sveriges statsminister kunde lägga sig i domstolens arbete. När det inte fungerade så kom han med konkreta hot mot Sverige. Domstolar som är självständiga gentemot politiken, det tyckte de var något att sträva efter.

Nu väntar Elvy på att jag skall komma till Hälsingland. Jag har köpt biljett till på onsdag och planerar att stanna t o m 19 augusti. 20-22 augusti är det samling på förlaget och sen reser jag raka vägen hem till Ascona. Elvy har lockat mig med att Janne skall starta en riktig studiecirkel i astronomi i början av september. Även om det verkar superintressant så måste jag resa hem. Det blir mer arbetsro när jag sitter ensam. Det händer hela tiden så många trevliga saker runt Elvy och hennes vänner så jag blir lätt distraherad.

Det sker så mycket dramatiskt i Norge, båtolyckor, drunkningar, störtregn som förorsakar stora ras, klättrare som omkommer vid Trollveggen. Däremot har det varit tyst om Veslemannen några dagar. Det är bara några kilometer mellan Trollveggen och Mannen. Och så var det en trailerchaufför som körde nedåt på Trollstigen. Det var ”lite väl trångt” i hårnålskurvorna, han raserade vägkanterna, däcken slets av och till slut så körde han på fälgarna. Sen skall vi inte tala om vanliga trafikolyckor, särskilt på de smala vägarna på Vestlandet.

I kväll blir det grillning här utanför huset. Man tar med sig det man vill äta och dricka, men det blir också tipspromenad och underhållning.

Märkligt, mycket märkligt!

Vädret är inte lika fantastiskt som det har varit tidigare, men det värsta regnet har passerat väster om oss. Ni har väl hört om de omfattande rasen vid Jölstravatnet? Nu följer vi nyheterna och prognoserna noga, men har meteorologerna rätt, så blir det faktiskt riktigt fint väder till och med tisdag.

Igår kväll ringde de som köpte min hytta förra året till Rickard. De skall flytta till Australien och skall sälja hytta. Nu frågade de om Rickard eller eventuellt jag var intresserade av att köpa den. Min första tanke var ”driver de med oss”? 

Men så är det och det är inte så galet som man kan tro, mannen jobbade som läkare i Australien i tolv år och han träffade sin fru där. Hon är norska, men flyttade tillsammans med sina föräldrar till Australien när hon var fem år. Det var förstås en mycket oväntad fråga, men Rickard funderar faktiskt på att köpa hytta. Priset skulle då vara samma som när jag sålde den och de säljer den med inventarierna, precis som jag gjorde.

Rickard tänker att det kan vara bra att ha någonstans att vara om somrarna blir allt hetare nere i Ascona. Klimatflykting alltså. Ju mer jag tänker på det här, ju märkligare blir det. Jag kanske kan ”köpa in mig” också? Det var ju min hytta. Rickard delade den med mig mot delade kostnader och att han skötte om det praktiska.

Det kan inte hjälpas, Geilo har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag berättade detta för Elvy och hennes reaktion var obetalbar – jag önskar att jag hade sett henne också. Nej Elvy, jag skall inte referera hela samtalet, bara tala om att du anser att jag är spritt språngande galen och bör sättas under förmyndare. ”Du var ju tacksam att du fått ett bra pris för den och slapp känna stressen att du skulle vara där och utnyttja huset.” (Elvy säjer huset, inte hytta.)

I morgon skall vi upp till Kikut och tala med ägarna. De kommer att flytta från Bergen vid årsskiftet och innan dess vill de förstås ha klart med försäljningen av hytta. Inte skall den hamna på Finn (norska motsvarigheten till Hemnet) till allmänt beskådande?

Nu blir det en reseskildring!

Vi gjorde en riktigt festlig heldagsutflykt igår, tidig frukost och sen körde vi iväg vid åttatiden och var hemma igen halv nio på kvällen. Turen gick via Hol på Rv50 förbi Strandavatnet och genom alla tunnlarna ner till Aurland. Där var det hett redan klockan tio. Man skulle ju kunna tro att det inte hade hunnit bli så varmt, morgonsolen gömmer sig bakom bergen en stund, men där var det +30 redan vid tiotiden. Vi flydde hettan och fortsatte till Flåm, nästan lika varmt där men lite mer vind. Vi hade inte för avsikt att åka med Flåmsbanan, hade ingen lust att trängas på tåget med kryssningsturisterna. Vi nöjde oss med en glass och tittade på folk.

Kryssningsfartygen är ett problem, dels kommer det massor av passagerare till platser som inte är byggda för massturism och så utgör de en belastning för miljön. Då är det inte bara utsläpp från de stora motorerna utan också att fartygen släpper ut det som kallas för gråvatten, alltså disk- och tvättvatten i fjordarna. Men det är faktiskt förbjudet. Skulle man släppa ut toalettavfallet skulle det bli ett helsikes liv, men det har faktiskt hänt.

Vi fortsatte genom den korta Flenjatunneln (5053 meter lång) och vidare ner till Undredal, denna lilla idyll vid världens ände. Där var det flera bussar och många turister men inte FÖR många. Vi köpte getost och fikade och körde tillbaka till Flåm och Aurland. Den här gången avstod vi från att köra tunneln, utan sniglade oss upp längs bergssidan. Vi stannade inte och beundrade utsikten vid Stegastein, det har vi gjort flera gånger tidigare, nej vi längtade upp till de fria vidderna där det säkert var lite svalare och mer vind. Det stämde och sikten var klar, vi såg Hurrungane  i norr, alltså ett av massiven i Jotunheimen. När vi hade svalkat oss så fortsatte vi ner till Lærdal där vi åt en sen lunch. Restaurangerna har de senaste åren blivit bättre på att servera lagad mat under hela dagen, Turisterna har inte ”nistepakke” med sig för att äta till lunch utan efterfrågar mat när man blir hungriga.

Lærdal är belaget i den östligaste delen av Sognefjorden. En gång i tiden kom båtarna dit med varor som sedan mödosamt forslades över fjället. Det finns gamla magasin som påminner om den tiden, för övrigt är det fin gammal träbebyggelse i centrum. 2014 rasade en stor brand i Lærdal men man lyckades hålla elden borta från den gamla bebyggelsen i centrum. 42 hus brann ner och ett tjugotal fick omfattande skador. Man ser inget av det längre – rättare sagt så ser vi turister inget av den.

Vi fortsatte upp genom den idylliska dalen, skippade Borgunds stavkyrka – där har vi varit förut och vid Borlaug körde vi upp mot Hemsedal. Det är ett par rejäla stigningar innan man kommer upp på höjderna, men inget dramatiskt. När man sen lämnar Sogn og Fjordane för att köra in i Buskerud fylke  så finns det en rolig pyramid som man kan gå upp på. Där träffade vi på ett tyskt par som var irriterade över att det var så många vägarbeten i Norge. Rickard försökte förklara att det mesta var väl beläggningsarbeten och man måste ta vara på sommaren för att kunna utföra dem. ”I Tyskland gör vi inte sådant under turistsäsongen” och då påpekade jag att jag hade kört autobahn från Kiel ner till Schweiz för en månad sedan och det var minsann flera stora vägarbeten då. ”Men då var det ju inte turistsäsong” sade mannen, klev in i bilen och körde iväg.

Man kanske kan tro att det är en fix idé eller gammalt agg mot tyskar sedan andra världskriget som gör att folk i Norge hänger upp sig på deras beteende, men så många av dem bär sig illa åt, är oförskämda och tar alldeles för stor plats, försöker tränga sig före i köer och är oförskämda när saker och ting inte fungerar som de vill. Jag har sett mycket sådant nere i centrum av Geilo.

Strax efter fylkesgränsen såg vi dagens första trafikolycka. Det var inte så dramatiskt, släpet på en långtradare hade kört ner i diket. En stor bärgningsbil var där för att dra upp den och vi fick vänta några minuter på att det skulle bli klart.

När vi kom till Hemsedal fikade vi. Då kom en f d kollega från Haukeland (sjukhus i Bergen) fram till Rickard. De hade inte träffats på flera år och kollegan, Bjarne och hans fru Anita satte sig tillsammans med oss och så blev det en massa prat om Haukeland. Anita – som är bibliotekarie -  och jag lämnades åt vårt öde men vi hade en hel del att prata om också, bland annat nyutkommen norsk litteratur. De var på besök hos släktingar i Ulsåk och hade kört in till Hemsedal då de hört att det var en sportaffär som hade rea. Det var ett kul och oväntat möte.

Sen är det inte så mycket mer att berätta, vi tankade, gjorde en snabb visit inne i sportaffären, passerade Gol och svängde in på Rv7 hem till Geilo. Men det tog en stund, det var faktiskt riktigt tät trafik, När vi kom hit konstaterade vi att vi hade kört 238 km, inte så långt kanske men med tanke på trafikintensiteten och en del av de vägval vi gjort och de pauser vi tagit, så blev det en dagstur.

Nu har vi varit och handlat för helgen och köpt dagstidningarna. När man är på Geilo så läser man papperstidningarna. Så är det bara.

Ute är det +25, strålande sol och lagom vind.

Strålande väder men partiellt parkeringskaos.

Vi har ett sådant fantastiskt väder här, temperaturen håller sig på minst +25, ett och annat moln och nästan stiltje. Det är mycket turister här men parkeringsdisciplinen är noll. Som tur är, så kan vi gå ner till Tunet och handla. På sätt och vis är det bättre att turisternas bilar står parkerade för då ställer de inte till det på vägarna...  

Igår körde vi rv40 till Uvdal och tog sedan av en mindre väg genom Jønndalen till Solheimstulen, där man kan parkera om man vill ta en tur upp på Hardangervidda. Vilket vi gjorde, men det var rena turen att vi kom fram. Vi fick först bevittna ett par vanvettiga omkörningar och när vi kom in på den mindre vägen så hade man på flera ställen parkerat och lämnat husbilarna så att det var nätt och jämt att vi kunde ta oss fram. På det värsta stället hade det samlats en kö med bilar och det var först när två herrar började lotsa oss förbi som kön kunde fortsätta. Behöver jag tala om att husbilarna var tyskregistrerade? Det är väl inte underligt att man börjar tröttna på turisterna – åtminstone en del av dem.

Det skrivs mycket om värmeböljan, på tre platser på Vestlandet hade man minst +20 den gångna natten och det kallar man i Norge för tropisk natt!

Vi planerar att köra ner till Aurland och Flåm i morgon. Då tar vi nog en tur till den lilla idyllen Undredal och så tunneln eller fjällvägen till Lærdal och tillbaka hit via Hemsedal. I så fall blir det en riktig heldagsutflykt.

Jag börjar känna mig lite tom i skallen, det måste vara värmen eller? Kan inte förmå mig till att kommentera världshändelserna. Det får bli en annan dag.

Man får flytta på sig efter vädret.

Idag skriver jag från Geilo. Man väntar en ny värmebölja i Ticino så då bestämde jag mig för att resa hit. Här regnade det rejält hela dagen igår, kändes nästan lyxigt att sitta inne och läsa tidningarna (både dagens och lite äldre) och höra regnet smattra mot rutan och sikten var noll. Jag är hos Rickard, som numera har en lägenhet nere i Geilo.

I  kväll skall det komma mer regn men sedan ser det ut att bli fint väder en rätt lång period framåt. Vi har redan gjort upp planer för diverse utflykter. Det är ett år sedan jag var här, så det mesta har faktiskt nyhetens behag. Hytta sålde jag den 1 mars förra året, men sedan fick jag köra hit och hämta en del grejor, bl a det antika bondeskåpet som numera pryder sin plats i Elvys kök.

I dag är det åtta år sedan sprängningen i Oslo och massakern på Utöya. Jag var i Norge då och minnena av rapporteringen i TV och den stora uppslutningen de kommande dagarna, de kommer jag alltid att ha med mig. Det som skrämmer mig nu det är att rasismen och det politiska hatet tar allt större plats.  

Hur länge jag stannar här, det beror på vädret. Stekhett i Ascona eller norskt fjällväder, jag väljer det senare.

I kväll är Rickard och jag bjudna till Solveig och Hans Rasmussen, pensionerade danska läkare som numera bor på Geilo. Det är ett tag sedan vi träffades så det ser jag fram emot.

Kyrkor, kapell och Örnulf.

Enligt prognoserna skulle det vara +25 nu på eftermiddagen och kanske en och annan lätt regnskur. Men det är +32, nästan mulet och jag har en bestämd känsla av att det snart bryter ut ett åskväder.

Nu på förmiddagen har Marlene och jag varit nere i Lugano och kollat vad som händer med kyrkan där. Från 1 juni tillhör den ”Luganos fria ekumeniska evangeliska gemenskap” och är alltså frikopplad från stiftet. Det gick att få ihop pengar till köpeskillingen efter en hel del förhandlingar, bl a därför att huset behövde renoveras både ut- och invändigt. Taket har blivit omlagt, fönstren har renoverats både in- och utvärtes (säjer man så?) och nu skall det målas inomhus. Det blir inga kostnadskrävande arbeten, kyrksalen är redan i minsta laget men man vill förstås avvakta innan man börjar se sig om efter en större lokal. Dessutom är det inte så gott om lediga lokaler. I all synnerhet sådana som passar att förvandla till en kyrka. 

När vi var inne i kyrkan kom jag att tänka på vad mormor berättade. Hon växte upp hos Sigurd och Ellen Westermark. När hon kom dit var hon sju år och Westermarks var regelbundna besökare i Svenska kyrkan.  Westermarks fångades sedan av den nya pingstväckelsen. Mormor gick i kyrkans söndagsskola och trivdes där. Plötsligt skulle hon inte gå dit mer, utan följa med till pingstvännernas möten som hölls i en provisorisk lokal. Mormor saknade kyrkan och söndagsskolan. Men så skulle pingstvännerna bygga sin egen kyrka, eller kapell som man sade. Sigurd Westermark, som var egen företagare och hade gott ställt var en av dem som såg till att drömmen realiserades. Farbror Sigurd finansierade inte enbart, han såg till att vara med och bygga också. Tant Ellen bidrog på sitt sätt, hon försåg arbetslaget med smörgåsar. Mormor, som väl var 9-10 år då, fick gå till bygget med smörgåsarna och allt eftersom byggandet fortskred så kände mormor att ”kapellet” var hennes kyrka och hon kände att hon också hade varit delaktig i byggandet. Mormor var trogen församlingen och kapellet livet ut.

Jag fick höra av Jenny att Frälsningsarmén i Sverige hade startat en blogg. Det senaste inlägget ”Örnulf” är verkligen läsvärt, på tal om att vara trogen. Läs det och bli berörd.

https://blogg.fralsningsarmen.se/2019/07/18/ornulf/

Tät trafik.

Idag har vi varit ute med båten på Lago Maggiore.  Det är lite svalare där och då och då en vindpust. Under sex timmar ute på vattnet går det åt en hel del kräm med hög solskyddsfaktor plus ”total sun block” på näsan och ändå är den vackert röd nu.. Det var många båtar ute idag. Enligt Pierre var det så trångt på sjön att tjejerna som brukar sola topless hade överdelen på sig.

 Ett annat ställe där det har varit trångt är Gotthardtunneln. Redan klockan sex på morgonen var det 12 kilometer kö i södergående riktning och kön byggdes på mera under hela dagen, nu är kön ”bara” 10 kilometer.

Köerna i nordgående riktning har också blivit längre och längre under hela dagen, som mest 8 kilometer enligt trafikradion. Även vägen över Gotthardpasset har haft långa köer, men då får man ta med i beräkningen att hastigheten där är avsevärt lägre än i tunneln. Där brukar det bli kökrockar, det finns intressantare saker att se på än avståndet till bilen framför.

Gotthard är en bedrövlig flaskhals, Man kan också köra via San Bernardino. Visserligen lite längre om man kommer från t ex Zürich, men det är inte alls lika långa köer där. Köerna söderöver är inte borta när man passerat över eller under alperna. Från Bellinzona till Chiasso vid gränsen till Italien är det tät trafik och köerna börjar inte lösas upp förrän man kört en bra bit in i Italien.

Turism är inte enbart positivt, här verkar det som om ”logistiken” är det stora problemet, annars är man hyggligt rustad för invasionen.

I Norge börjar man tröttna på turistinvasionen under sommaren. Det kan väl tyckas vara gnälligt, men turisterna ställer till det. Husbilarna parkerar för natten lite hur som helst och man lämnar skräp i vägkanten när man kör iväg. Vid p-platser intill butiker och vid kyrkor o s v sätter man upp avspärrningar men det respekteras inte, man tar bort dem och kör in.

Turistinkomsterna i Norge är inte alls så stora som man skulle kunna tro. Husbilsfolket har med sig mat hemifrån och bor ogärna på campingplatser. Turisterna på kryssningsfartygen gör inte av med pengar i land, det finns souvenirbutiker på båtarna. För att nu inte tala om alla räddningsaktioner som måste till när otränade och okunniga turister skall upp på de häftigaste ställena för att ta bilder.

Är det inga sådana problem i alpländerna då? Jo, men här trängs massor av människor och det gör att man måste bete sig på ett annat sätt. Dessutom är regelverken strängare.

Här finns det långa vägsträckor i bergen där det är förbjudet att stanna eller parkera, rastplatser som har tidsbegränsning en eller två timmar för alla fordon och inne i städer och tätorter håller polisen reda på dem som ”piratcampar”. Husbilsfolket lagar kanske mat själva, men det är ändå mer naturligt att stanna till vid något matställe. Dessutom ligger de tätare än i Norge förstås...