Måndag eftermiddag i Ascona.

 

Jag kom hem till Ascona söndag kväll. Allt gick snabbare än vad jag räknat med. Men jag hade allt som behövdes för att få resa med SAS och att bli utsläppt från ankomsthallen på Kloten. Jag fick ta en ny test idag, skall stanna hemma tills jag får svar vilket lär bli i morgon.

Lotta och Jen har varit här och städat och köpt mat så det går ingen nöd på mig. Det känns skönt att vara hemma igen, jag har så många vänner som jag inte träffat sedan i oktober.

Här i Ascona är det snöfritt och just nu är det +5 och solen har visat sig av och an under dagen. På andra sidan sjön, på Monte Gambarogno är det en stor skogsbrand. När det är mörkt så ser man elden, trots att brandhärden huvudsakligen är på andra sidan av höjden.  Under dagen har det mest varit rökmoln men nu när skymningen faller så ser man faktiskt att det brinner, men inte så mycket som på morgonen.. Det är verkligen inte tid för skogsbränder nu men det har varit ovanligt torrt en längre tid, varken regn eller snöfall.  Innevånarna i en by som heter Indemini har fått evakueras.

Uppe i bergen är det ganska mycket snö och nu väntar man ett oväder med snökaos på låglandet, alltså områden norr och nordväst om bergen. Än är det inte slut på vintern här men man brukar räkna med att omkring den 10 februari kan vi här i sydliga Ticino börja se en bestående väderförändring.

Alla mina vänner mår bra, men flera av dem har haft mer eller mindre känningar av omikron.

Pierre har bestämt sig för att stanna här hemma när deras ”sommarperiod” uppe i Anderna tar slut i mars-april. Han har fått nog av Chile säjer han, vad det nu kan betyda, de arbetar ju uppe i bergen långt från civilisationen. Är det inte detta som han fått nog av?

Annars är allt som vanligt här såvitt jag kan förstå. Nästan. Den lilla församlingen i Lugano har efter många turer hit och dit fått dels en tillfällig lokal, dels en tomt som de skall bygga sin nya kyrka på. Dessutom blev den ekonomiska uppgörelsen med företaget som ville komma åt marken, mycket bra. Just nu har de ingen verksamhet men det är p g a pandemin.

Nu gäller det att jobba på, jag har en hel del som är ”halvklart” och det gäller att få det klart innan våren kommer för då finns det så mycket annat att göra...

Uppsala.

 

Elvy och jag är i Uppsala, vi reste hit för ett par veckor sedan. Det var ganska trist hemma hos oss, alla är så försiktiga nu med tanke på all smitta som grasserar. Det är inget fel på det, men är man van vid att kunna ses under ordnade former och med respektabla avstånd och sedan vet man inte om man vågar ses, utan skjuter det mesta på framtiden.

Vi körde i alla fall ner till Uppsala, lägenheten behövde ses till. Den har inte stått tom, ett par av Elvys vänner har bott där under tiden som deras lägenhet reparerades efter en stor vattenskada. Det var nästan en repris på vad som hände här för ett par år sedan. Rakt över dem fanns en nyinredd vindsvåning, den hade fått en ny ägare men vederbörande, som bodde i Paris hade inte för avsikt att flytta in förrän i slutet av november. Så där fanns en vattenledning som pytsade ut lite lagom med vatten, inte så att det flödade in i lägenheten under utan stillsamt droppade ner i väggarna. Men det var ordnat nu, så de har  flyttat in i sin nyrenoverade lägenhet. Hur vanligt är det med sådana svårupptäckta vattenskador?

Den som bodde över Elvy, han installerade en diskmaskin med hjälp av ståltråd och silvertejp och sedan reste han på semester. Elvy var förstås inte här då, det var först när vattnet började sippra in i lägenheten under henne som eländet upptäcktes. Men det är historia nu.

Vi har varit ute på stan en hel del när vädret tillåtit, Uppsala är en trevlig stad att promenera i. När vi varit och handlat, så har vi haft munskydd och sett till att komma på de tider då det varit lugnt i butikerna.

Jag har träffat två intressanta personer och fått råd av dem inför mina planerade studier. Det skall nog gå i lås. Har man bara goda kontakter så löser sig det mesta.

Nu har jag snart varit i Sverige i tre månader. Dags att bege mig hemåt alltså. Såvitt jag kan förstå så räcker det med att man är vaccinerad och kan uppvisa ett negativt PCR-test. Jag får kolla om flygbolagen har några andra bestämmelser. Men först skall vi köra upp till Hälsingland. I morgon om vädret tillåter.

 

Januari är en ganska trist månad.

 

Här är det kallt och mörkt och kanske en decimeter snö. Ännu har inte dagarna blivit märkbart längre, men det kommer!

Det händer inte så mycket, folk är oroliga för omikron och de flesta håller sig hemma. Det gör vi också, uträttar nödvändiga ärenden, tar en promenad när vädret tillåter och försöker finna trevliga saker att fördriva tiden med. Jo, jag har fullt upp att göra, men man kan inte sitta vid skrivbordet hela dagen.

I onsdags träffade jag Anna-Brita, pensionerad professor i historia och hon hade flera tänkbara alternativ för hur jag skulle kunna studera historia i Uppsala till hösten. Att jag saknar svensk gymnasiekompetens i historia och samhällskunskap såg hon inte som något stort problem. Hon har talat med ett par kolleger och nu skall jag sätta ihop ett cv – eller kanske är det mer lämpligt att kalla det för Lebenslauf och skicka till en av dem.

Hemma i Ascona verkar det vara mer dramatiskt med smittspridningen än här. Det kan bero på ett aktivt vaccinmotstånd, så är det tydligen i hela Schweiz. Mina vänner har klarat sig bra, de är vaccinerade och några av dem har fått omikron i dess lättare form, men det gör ju också att man inte umgås live. Det får bli digitalt. Det är en märklig tid vi lever i.

Märklig också så till vida att den ryska björnen tycks ha vaknat och gärna vill resa sig på bakbenen och vråla för att skrämma till lydnad modell Sovjet. Jag läste att den svenska utrikesministern hade sagt i en intervju att ”vi kan gå med i Nato i morgon om vi vill.”  Skulle hennes motsvarighet i Finland våga säja så också?

I kväll blir det hemlagad pizza. Fyllningen lär bli sista resten av julskinkan (den har legat i frysen en vecka) och ananas. Hawaii à la Hälsingland alltså.

Kursändring???

 

Jag har funderat på en sak under det gångna året. Det är så mycket intressant som dyker upp i de dokument och de berättelser till boken, som jag har fått del av. Jag vill studera historia, helst i Uppsala. BG känner Anna-Brita, pensionerad professor med specialitet medeltidens kvinnor. Vi har haft telefonkontakt och skall träffas på onsdag. Det finns ett program som skulle passa mig bra, men jag har inte rätt behörighet, saknar svenska gymnasiekurser i historia och samhällskunskap. Nu skall hon informera mig om studierna och sedan kolla hur viktigt det är, kan jag inte antas till programmet så finns det möjlighet att välja olika kurser. Det kan inte bli aktuellt förrän till hösten, och då är det mycket som behöver ordnas. Skall jag behålla huset i Ascona eller sälja det? Jag vet att jag får behålla mitt uppehållstillstånd där när jag studerar i ett annat land.

BG ställde frågan : Vad skall du ha det till? Det kan jag inte ge något exakt svar på, men det här är något som jag vill, mycket mer än de olika infall jag haft under årens lopp. Jag vet inte om jag hinner skriva klart boken till i augusti, men har jag en morot hängande framför mig så kanske det går.

Nyår firades hemma hos Janne men något stjärnskådande blev det inte. Lokal dimma. Idag har vi haft knytkalas på rester av julmat i uthuset. Fille gillar julmat. Hoppas att hans hundmage tål allt som han med stor förtjusning lät sig matas med idag.

Snart är det 2022

 

Då var julen över för den här gången. Inte riktigt förstås. Idag är det tisdag och vardag igen.

Vårt julfirande tillsammans med Alice, Villy, Maj, Benny och Janne var lugnt och städat och riktigt trevligt. Fille var förstås med också. Julkaffe med massor av hembakat klockan två och det stora julbordet klockan fem. Vi var i uthuset, det har inte blivit använt på länge nu. Men där är det gott om plats när vi bara är sju. Vi spelade julklappsspelet och jag fick till slut ett badlakan med julmotiv. Min insats var en stickad mössa med en ledlampa över pannan. Mycket praktisk, jag har en sådan själv. Förutom att den kan vara bra att ha vid promenader när det mörknat så tar man på sig den om man skall leta efter något smått som försvunnit på golvet.

Juldagen var vi på gudstjänst i kyrkan och jag är förstås gnällig och kritisk, men jag blir inte klok på den här församlingen. Var det så bra att slå samman två församlingar från olika samfund? Varför kan man inte behålla en pastor? Varför hälsar inte medlemmarna på varandra annat än med en liten avmätt nick och ett ”god dag”? Är det så att jag från början är bortskämd med min uppväxt på The Salvation Army i Sale och den generösa attityden i den lilla kyrkan i Lugano? Handlar det om lokal kultur att inte visa alltför mycket känslor eller rättare sagt nästan inga alls?

Söndag kväll skajpade jag med Lotta, Dwight och Rickard. De vill att jag kommer hem till Ascona. Jag har varit borta tillräckligt länge nu. Jag sade att jag avvaktar till efter trettonhelgen och får sedan kolla upp hur man löser resandet med covidpass och tester. Och om man kan räkna med att det finns något plan som startar även om man har köpt biljett...

Jag hörde nyss på radion att flygkaoset i Europa kommer att fortsätta minst en, kanske två veckor till. Villy känner en man som suttit fast på en flygplats i Texas sedan den 23 december. Man har gång på gång sagt att nu kommer det ett inrikesflyg så att ni kan ta er till någon internationell flygplats så folk har stannat kvar där. Han är inte ensam, de har ockuperat ett par rum, sett till att få mat och har tydligen blivit intervjuade på någon av de stora tv-kanalerna.

Det kanske är lugnast att stanna kvar här ett par veckor till. Jag har ju allt jag behöver och hinner jobba mycket.

Nu börjar det kännas att det är jul!

 

Dags för ett nytt inlägg i bloggen. Jag deltar lite halvhjärtat i julförberedelserna, annars redigerar jag redan skrivet och skriver nytt. Jag har kommit in i en jobbperiod, kan det bero på att mörkret och det inte särskilt inbjudande vädret utanför påverkar mig. Ärligt talat finns det inte så mycket annat att göra.

Rickard har rest tillbaka till Ascona nu i veckan, han har tillbringat en tid på Geilo. Han säjer att folk är rätt oroliga efter alla covidutbrott, både med nya och gamla virusstammar. Det var inte så problematiskt att ta sig hem men han snabbtestades när planet landade i Zürich och fick order om att testa sig fem dagar senare. Stämningen i Norge är ganska hysterisk, men bättre det än att folk inte bryr sig. I Ascona verkar man vara ”lagom” försiktiga, det fungerar med munskydd och avstånd. Vaccinmotståndarna är fortfarande aktiva men håller sig på vissa platser med sina plakat och talkörer.

Jordskalvet i närheten av Bergamo kändes av även i Ascona. I Lugano har man konstaterat sprickor i några hus men inget allvarligt. Nu undrar man om det blir ytterligare skalv, det skall ha varit så att skalv i nordligaste Italien skapat relativt kraftiga efterskalv rätt långt uppe i Ticino. Marken där är inte alltid helt lugn, jag har känt av skalv några gånger men mest som darrningar i marken och att fönsterrutorna börjat ”sjunga”.

Jag vet inte när jag reser hem igen, en del av det material som jag fått ta del av är enklare att hantera om jag är här och enkelt kan ta de kontakter jag behöver.

Men nu är det snart jul, uterummet ser ut som en sagoskog och utomhus har vi många olika ljusslingor som lyser upp i mörkret. Frysen är fylld med julbaket och så vitt jag kan förstå skall det lagas mat och städas kommande vecka. Jag förstår att jag förväntas hjälpa till.

 

Mest politik.

 

Jag fick en förfrågan från Lotta via sms om det inte händer något i Sverige. Jo, det gör det nog, vi har ju fått en ny statsminister och oppositionen tycks leta i minsta vrå efter att hitta lik i garderoben hos de nya ministrarna. Först var det Annika Strandhäll som inte haft så bra koll på sina räkningar. Det har trasslat till sig i och med att hennes sambo först inte mådde så bra och sedan tog livet av sig, men sådana småsaker är inget gentemot några futtiga räkningar som gått till kronofogden – och som sedan blivit betalda. Sen har vi den nya civilministern Ida Karkiainen som kanske har gjort en nazistgest på en fest när hon var femton år gammal, hon minns inget av detta. En annan minister har tydligen klappat en partikollega på rumpan i samband med en fest på partikongressen nyligen. Han har bett om ursäkt och damen med rumpan verkar inte vara så upprörd, i alla fall inte lika upprörd som pressen. Nu undrar jag bara, kräver borgerligheten i Sverige att man skall kliva rakt in i Rosenbad från söndagsskolbänken?

Annika Strandhäll tillträdde som miljöminister för några dagar sedan, efter en miljöpartist. Nu kräver liberalernas partiledare att hon skall lämna besked om slutförvaring av kärnbränsle senast till lusse, annars kommer hon minsann att begära misstroendevotum, tydligen påhejad av kristdemokraternas Ebba Busch. Även kallad Ebba Brun. Jag blir väl ansedd som rasist, men liberalernas partiledare är något av det mest misslyckade och frånstötande som jag sett i svensk politik. Skall man inte få mer än två veckor på sig att lämna besked om en så viktig fråga som var och hur man skall förvara använt kärnbränsle?

Nu inför man nya restriktioner och råd för att förhindra ett nytt stort utbrott av vår vän Covid19. Jag har just lyssnat till en presskonferens på tv. Måste ge socialministern Lena Hallengren beröm för hur hon tacklar situationen. Jag hoppas att folk är lydiga och finner sig i de olika regler och begränsningar som kommer, inte minst därför att den här omgången skall vi vara mycket, mycket bättre än Norge.

Och en sak till – måtte Sverige slippa en blå-brun regering!!!

Här har vi det lugnt, i Elvys krets är nog de flesta politiska partierna företrädda. De två kristdemokraterna BG och Irene skäms för sin partiledare, Göran tycker att statsministern borde snygga till sig i håret och Marita saknar Jan Björklund och kommer att rösta på annat parti nästa val. Inga stora känslostormar när det gäller politiken alltså.

Julförberedelserna pågår i lugn takt, jag har en bestämd känsla av att allt på den kulinariska sidan som kan förberedas är klart, juldekorationerna ligger uppackade och kontrollerade och Elvy planerar att sätta upp julgardinerna i köket nu till helgen. Det är bara julstjärnor, inga tomtar på dem så det är väl ok.  Vi firar jul tillsammans med Maj, Benny, Alice, Villy och Janne samt Fille förstås. Det är planerat så i alla fall.

Busväder och mörker gör att jag ägnat en hel del tid åt att redigera sådant som jag skrev i början av min nya karriär som succéförfattare.  Just nu är det -15 men det har varit kallare, som lägst -18. De närmaste dagarna kommer det att bli en rätt rejäl temperaturstegring, men fortfarande minusgrader så snön får vi behålla och det skall komma mer...

Vad är det för fel med traditioner?

 

Adventsstakarna står i fönstren, farstukvisten och garaget har fått elektriska istappar (riktigt snyggt) och uthuset har en ljusgirlang runt ingångsdörrarna. Elvy har haft julbelysning längs infarten, men den krånglar och förresten så finns det lyktstolpar där så jag tycker nog att det kan räcka.

Idag har vi varit på adventsgudstjänst i kyrkan. Ingen kan begripa varför man skall byta ut invanda och älskade sånger mot nya och okända. Hosianna, den insåg man väl att man måste sjunga, men varför ta bort Gå Sion, den begriper inte jag. Men traditionalisterna tog skadan igen vid kyrkkaffet. Då hämtade BG ett dragspel och delade ut sångböckerna så alla fick sjunga Gå Sion. Exakt samma sak hände för två år sedan, men då hade församlingen en annan pastor. Vad är det för fel på Gå Sion???

Det finns en sak som jag saknar, den traditionella adventskransen som man får hemma i Ascona. Den är sötslibbig, dryper av fett och man blir kladdig om fingrarna men den är tradition och hör till första advent och ingen har för avsikt att ändra på det.

För övrigt går allt sin gilla gång här. Jag kan räkna med att få den tredje sprutan innan jul, troligen om två veckor. Sedan får vi nog förbereda oss på att det kommer att bli en fjärde och en femte spruta också. Jag undrar förstås om det här nya utbrottet i Sydafrika kommer att ställa till det för mig, jag hade tänkt mig att resa hem efter helgerna. Men sk-t samma, jag kan stanna här. Dessutom tror jag att risken att smittas av något nytt och värre (om det nu verkligen är så) den är större i Schweiz än i Hälsingland.

Nu laddar vi för advent!

 

Igår var det livat här hos oss! Dragspelarna har inte haft så mycket att göra på sistone, det har varit några gudstjänster på fäbodar i somras och framträdande på en hembygdsfest. Men nu tyckte de att det var dags att börja öva igen. Det var BG, Sven-Erik, Marita, Villy och förstås också Elvy. Dessutom hade Sven Erik tagit med ett rätt så bra elpiano som han tyckte att jag skulle spela på. Alice och Irene var med så att vi andra skulle kunna få både kaffe och mat.

Vi startade klockan elva med andakt som Villy ansvarade för och sedan var det ”kyrkkaffe” och två timmars övning, sedan söndagsmiddag och vi höll faktiskt på till klockan var fem. Sen var rösterna slut och dragspelarna hade träningsvärk. Jag var med och stöttade upp med pianot i en del av repertoaren. Det var mest gamla läsarsånger men också några av de nyare andliga ”örhängen” som t ex Han är min sång och min glädje. Vi hade så roligt, hoppas nu att det blir möjligt att genomföra de arrangemang som de är inbokade för under vintern.

Jag gjorde ett par video och skickade över till Nigel. Han svarade med en gång, var riktigt avundsjuk. Nigel har faktiskt övat på sitt dragspel ett par åt nu och jag tycker han är riktigt duktig. Dwight har fått låna mitt lilla dragspel, det som Elvy gav mig, men han har problem med basarna. Men han övar. Förmodligen behöver en fullvuxen karl ett fullvuxet dragspel.

Man får nog säja att vintern har gjort entré. Kallt och mörkt och ibland ganska halt faktiskt. Jag jobbar på och det känns på något sätt enklare att skriva när jag har ”lokalfärg” runt mig.

I morgon skall Elvy starta julbaket. Då kommer Maj hit, de gör julkakor av traditionellt slag och kommer att ge dem till äldre-äldre (jo, de säjer så, själva är de bara äldre) som de skall åka runt med nu till första advent. En fin tanke.

Det känns att det lackar mot jul. Utebelysningar av de mest varierande slag har redan kommit upp och även om alla inte är så smakfulla, så skingrar de mörkret. Vi skall sätta upp våra nu i veckan. Ja, d v s BG kommer hit och hjälper oss.

 

Mörketiden...

 

Dom säjer så i Norge vill jag minnas. Nu är det mörkt, om solen visar sig, så går den upp klockan åtta och ner kvart över tre. Men skymningen kommer mycket tidigare och är det dessutom mulet... Ja ni förstår.

Elvy har övertygat mig om att jag måste ta en vitamintablett vid frukost och nu när det är som mörkast, skall den kompletteras med en D-vitamintablett. Dessutom bör man inte äta alltför grovt bröd till frukost, det reducerar nyttan av vitaminerna. Säjs det och jag gör som jag blir tillsagd. Det är lugnast så.

Jag har disciplinerat mig och jobbar mellan tio och halv ett, sedan är det lunch och så fortsätter jag fram till klockan tre eller kanske lite längre. Jag tycker att jag har fått ganska mycket gjort sedan jag kom hit. Kan det vara så att ”lokalfärgen” gör mig effektivare?

En dag var vi i Gävle. Martins brutna arm fick opereras. Brottet var väl inte så allvarligt men man bedömde att det inte skulle läka ordentligt utan ett ingrepp. Han fick stanna över natten och sen åkte Villy och Alice dit och hämtade honom. Nu mår han rätt bra men är förstås irriterad över att han måste ha hjälp av Märtha med ett och annat.

Jag har varit hemma hos Janne två gånger och under erfaren ledning har jag fått bekanta mig med delar av himlavalvet. En kväll var det riktigt, riktigt stjärnklart fram till midnatt, då mulnade det på riktigt rejält. Den andra gången var det inte någon lika magisk stjärnhimmel men med teleskopets hjälp kunde jag se en hel del. På sätt och vis är det lite enklare om man inte ser myriader av stjärnor, så som det var första gången. Nu får vi hoppas på klart kallt vinterväder, det är då man ser bäst. Och fryser mest.

Jannes två katter, Rigel och Maia är kolossalt trevliga. Keliga och samtidigt två personligheter. Rigel är otroligt sällskaplig medan Maia kräver att man skall fjäska lite för henne, då kommer hon och man förstår verkligen att det är en ynnest att hon kommer upp i knät. 

Svensk politik ser ut att bli spännande. Damen som leder Vänsterpartiet (hon med det svåra namnet) tycks ha ett enormt självförtroende. Jag tänker på ordspråket ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.” Skulle hon bereda väg för en ärkekonservativ regering med M, KD och SD så lär väl hennes ranking sjunka högst betydligt. Jag undrar vad Jonas Sjöstedt tänker...