Nu är det några dagar sedan sist, jag har jobbat på med mitt
uppdrag och sen blev det pingst. I torsdags reste Jen och Nigel tillsammans med
Gunnel och Gilbert (Susanne Chevalleys föräldrar) till Manchester. Nu är de ute
på Llangollen canal, igår kväll hade de moorat vid Whitchurch. De har två
mindre båtar, 30-35 ft vilket är mer praktiskt på den här kanalen. Den byggdes egentligen
inte för båttrafik utan för att förse de större kanalsystemen med vatten från bergen
i norra Wales. David får kampera på golvet (nej, det heter väl durken i en
båt?) - hos Jen och Nigel men som mycket erfaren kanalfarare så går nog det bra.
Vi får sms ett par gånger om dagen med frågor, positionsangivelser och
väderrapport. Allt fungerar bra och vädret är ok.
Igår samlades vi uppe
i Orselina och det blev fullt hus. Lotta och Dwight hade rest hit, Pierre, Diana, Yves, Regula –
som hade med sig sin svägerska Beate som
är aktiv salvationist. Dessutom blev det en fin ekumenisk blandning, Leo,
Stephan, Julia och Marlenes släkting Luca! Vi blev tolv stycken – inklusive mig
då. D&P:s hus ligger högst upp i Orselina så det låg nära till att påstå att vi befann oss i övre
salen.
Det är nu hela sju år sedan överraskningarnas pingstdag. På
den tiden fanns det en engelsktalande, löst sammansatt ekumenisk grupp i Lugano. D&P hade varit där några gånger och de övertalade Marlene och mig att följa med dit på
pingstdagen. Ingen av oss fyra hade den blekaste aning om att Dwight och Lotta hade blivit anlitade för att ha hand
om gudstjänsten. Det var förstås
en fin överraskning men det mest bestående minnet är ändå att efter den dagen så började det hända något
i vår lilla grupp; tre exsalvo
och en katolik. Det har tagit sju år och nu är gruppen större, hade David, Jen
och Nigel varit hemma hade vi
varit hela femton stycken i går.
Pierre hade bett om
att få höra pingstbudskapet så som de
framförde det i Lugano för sju år sedan – vi fick vara med i den övre salen
på ett mycket påtagligt vis, rädda och oroliga efterföljare som förvandlades av
Anden. Och så sjöng vi förstås Send the
fire. Marlene frågade Luca vad han tyckte
och hans reaktion var odelat positiv!!! (Kan delvis bero på den maffiga barbecue vi trakterades
med efteråt…)
Idag är det Lunedi di Pentecoste – annandag pingst som till
skillnad från Sverige är helgdag här. Vädret är fint och Pierre skall ta med Lotta, Dwight,
Marlene och mig på en båttur. Mormor hade en grammofonskiva med
pingstberättelsen för barn och jag minns en sång – på annandagen så sjunger
man ”vi blir fler och fler vi
blir fler och fler, ja vi som tror på Jesus vi blir bara fler och fler…”
Rickard är i Norge, han var på konfirmation i Bergen förra
helgen och nu stannar han kvar över 17 maj. I år blir det fyra lediga dagar i
sträck för många i Norge, lördag – tisdag, där är också annandag pingst helgdag
och därefter nationaldagen. Sen reser Rickard hem igen och hjälper Lisa och
Robbie med flytten, det är ett stort
hus som skall tömmas och långtifrån allt skall med till England. Det känns nästan
overkligt att de skall flytta, men Lotta och Dwight, de stannar i Schweiz. Tack för det!
Dwight skall tillsammans med ett par andra skriva en bok.
Den skall behandla hur kyrkorna sköter
sina finanser, hur mycket etik och
moral styr penninghanteringen. Det är en
pastor i Australien som kommit med idén och nu har de kontakt med en anglikansk pensionerad biskop
som också skall vara med. Sen vill
de ha
lite hjälp av mig med den redaktionella utformningen. Bokens syfte skall
inte vara att låta vissa kyrkor
schavottera utan att lyfta kravet på etik och moral. (Mormor brukade travestera komikern Kurt Olsson och tala om
ansvaret för ”fådda pengar”.)
Om en timma skall vi träffas vid småbåtshamnen i Locarno. Jag
ser härifrån att redan nu är det en del
båtar ute på sjön.
