Igår kväll tjugo över åtta skickade
jag iväg mitt uppdrag! KLART!
Nu går det att resa härifrån till
Geilo samma dag! Det är den nya tunneln genom Gotthard som gör det möjligt.
Tisdag morgon reser vi från Locarno 0535 och kommer till Geilo 1917. Om allt
fungerar enligt tidtabellerna. Alltså.
Rickard och jag har med jämna
mellanrum haft en diskussion om det inte vore smartast att sälja min hytte
därför att det faktiskt tar två dagar att ta sig till Geilo. Nu känns det inte
alls lika krångligt att resa dit. Avsätter man en vecka, så blir det i alla
fall fem hela dagar som man kan vara där. Och som sagt, vi reser dit på tisdag
och jag tänker stanna ett par veckor och Rickard planerar att stanna över påsk.
Nästa positiva nyhet är att Lotta och
Dwight tänker stanna här 2-3 veckor
till. Just nu är det trist väder men nästa vecka kommer våren att göra
en framstöt. Sedan planerar de för resa till
Sverige i slutet av mars för att se på hus. De skall bo här hos mig – jag har ju ett elpiano om de vill
jobba med några arrangemang för kören.
Nu på morgonen var jag nere i förrådet
och rotade i lådorna, letade efter en pärm med kopierade noter. Då hittade jag
något som jag trodde hade försvunnit i hanteringen. Jag gjorde ett par inspelningar
på kassettband med mormor, där hon berättade om sitt liv och så var det ett
band där mormor spelade sina favoritsånger och berättade om varför hon valt
just dem. Den kassetten trodde jag var
försvunnen, men så fanns den plötsligt där och jag blev jätteglad.
Nu har jag
spelat den och mormor blev plötsligt så närvarande. Hon börjar med ”Vi skall
fara bortom månen” och berättar om morfars fascination för den nya rymdtekniken,
allt från Sputnik till månfärderna. Morfar,
som var en mycket ordentlig och plikttrogen person tog ledigt från jobbet när
det var uppskjutningar från Cape Kennedy och när astronauterna landade – för att
inte tala om när det var månlandning. Då köpte han bakelser och avnjöt dem
tillsammans med mormor framför TV:n.
Den sista sången på bandet, det var ”Gud
är trofast” en sång som jag nog skulle vilja utnämna till mormors
signaturmelodi. När sången var slut, så läste mormor den sista versen och
tillade ”Man brukar tala om att man tror, tror på Gud, tror på frälsningen. Jag
vet, jag vet att Gud är trofast och
att jag kan vila tryggt i hans hand.”
Som han var, förblir och är han,
lika trofast år från år.
Både dig och bördan bär han,
tills du evigt bärgad står.
Då skall sången åter tona
om hans nåd och trofasthet.
Gud är trofast, Gud är trofast!
Sjung det i all evighet!
