Nu sitter Fille och jag och
förbereder oss för en trevlig tv-kväll. Vi har varit ute på en långpromenad.
Det är kyligt i luften men solen skiner. Förberedelserna för kvällens surströmmingsorgie är i full
gång, start klockan sju. Lyckligtvis känner jag inte av surströmmingsodören,
men jag ser på Filles nos att han gör det. Han går ut i köket och mot grovköket
och köksfarstun och vädrar. Maj säjer att han har fått testa surströmming och
då såg han bara på henne med sina vackra blanka ögon och frågade om hon drev
med honom.
Vi skall äta ost- och
skinkpaj. Det gillar Fille. Jag har ju umgåtts en hel del med honom och vi
trivs bra ihop. Kan bero på att jag är lite mer generös med godbitar än vad
matte är. Vägen till hundens hjärta o s v.
I eftermiddag har jag skypat
med David och fått lite nyheter hemifrån. Det akuta uppdraget som Pierre fick
handlade inte om raset i Bogno utan om några bergssidor i Valais, som man är
mycket orolig för. Man har mätt permafrosten i alperna i många år nu och när
den släpper, så kan det rasa. Eller rättare sagt, förr eller senare rasar det.
Samma problem är man orolig för i Norge, men där går temperaturökningen i
bergssidorna inte lika fort, men ändå tillräckligt fort för att man skall
vara orolig, särskilt när det blir en kombination av förhöjd lufttemperatur och
mycket regn, om jag har förstått saken
rätt.
Mamman och barnen som bor i
mitt hus för närvarande kommer att flytta till ett ”safe house” den 2
september, så jag reser hem nästa vecka. De skall inte stanna på den nya
platsen, men där kan barnen få undervisning tills vidare. Sedan, så snart
uppehållstillstånden är klara, väntar en lång resa till en ny kontinent där de
kan känna sig trygga.
Jag planerar så att jag kör
de 50 milen ner till Lotta och Dwight på måndag och sedan tar det lite lugnt
nästa dag, färjan till Kiel går ju först på kvällen. Jag vill minnas att det
var drygt 10 mil från färjan och hem till dem. Sedan har jag väl 120 mil Kiel-
Ascona och förhoppningsvis, om det inte blir stopp på vägen, så klarar jag det
på två dagar. Som ni nog förstår så börjar det pirra lite i magen när jag
tänker på körningen hemåt, det är lite mer än 180 mil, varav 120 på Autobahn.
Elvy protesterar, hon tycker att jag kan stanna en vecka till. Kanske för att
öva på dragspelet?
I morgon blir det en stressig
dag, först kyrkan, sedan fäbodmöte någonstans ute i vildmarken och så skall jag
packa. Handla kan jag göra på tisdag i Göteborg, jag hittar till Frölunda torg,
som inte ligger så långt från färjan till Kiel.
Rubriken? En vers som mormor
sjöng när vi gick i skogen:
Hemåt det går över berg över
dal,
Snart är vi hemma i den
strålande sal.
Där väntar kronan harpan
palmen också,
O mitt hjärta jublar när jag
tänker därpå.
MEN – och nu minns jag
plötsligt hur det var och blir alldeles varm inombords. Jag hade också en vers
som jag tyckte passade att sjunga när vi gick i skogen, kanske på väg till
eller från ett kantarellställe:
Marching along, marching
along,
The Salvation Army is
marching along.
Soldiers of Jesus, be valiant
and strong,
The Sa-alvation A-army is
marching along.
”Hoppas ingen hör oss” sade
mormor.
