Först: Förlåt Rickard, jag glömde
dig i uppräkningen av dem som inte var hemma i söndags! Du är ju på Geilo och
jobbar med hytta. Vad skulle jag ta mig till utan din hjälp? Men nu kommer du
hem till Ascona i början av nästa vecka och det gläds jag åt. Du vet dörren
till förrådet, den går inte att stänga nu igen. Du sade att nästa gång så får
det nog bli en justering av dörrkarmen. Så nu vet du det.
Mormor var ingen samlare, men
det hon sparade på, det var i perfekt ordning. Det finns tre och en halv
skokartong med brev, de äldsta är från 1920 och de senaste från 2000. Var det
Ellen Westermark som uppmanade mormor att spara alla brev?
Den halvan av skokartongen som
inte innehåller brev, där finns det vykort av olika slag. Vackra
gratulationskort och intressanta stadsbilder och kulturhistoriskt intressanta
byggnader, många kyrkor.
Kartongerna är också
intressanta. Där står storlek, något om innehållet och priset. På en kartong
finns innehållet avbildat, en damsko med relativt låg klack och slejf,
storlek 40. Pris 14 kronor. Jag tror att skorna kommer från 30-talet. Det är
högst sannolikt att mormor köpt dem.
Men det mest intressanta är
förstås breven. Elvy och jag talade om att vi borde gå igenom dem och kanske på
något sätt dokumentera innehållet efter avsändarna så att man kan få en bild av
personen, deras relation och sådant som kan ha upptagit deras tankar vid den
tiden. Nu har jag köpt fem små askar med olikfärgade gem i, jag skall gå igenom
breven och markera med färgkod vem som är avsändare. En stor del av breven är
såpass gamla att man inte behöver tänka på diskretion. Den största delen av
breven är från tiden mellan 1929 och 1965. Sedan tog väl telefonen över.
Nu har jag läst en del av
breven och funnit mycket intressant. Det var med viss tvekan jag läste några av de brev som morfar skrivit till henne, men morfar var, enligt Elvy en ganska
försiktig person när det gällde känslor. Jag läste två brev, ett när hon gick
på Helsingegårdens lanthushållsskola och ett när han hade fått jobb på annan
ort och mormor fortfarande jobbade på lasarettet i Bollnäs. Det är välskrivna,
gulliga brev men inte passionerade så jag rodnade inte.
Vera var tydligen en jämnårig vän som 1935 flyttade till Västerås, där hon hade en fästman. De brevväxlade sedan
fram till 1972 och det är tänkbart att Vera sedan avled, hon skriver mycket om
läkarbesök, att hon flera gånger varit inlagd på sjukhus och att hon inte orkade
så mycket längre, men jag har inte funnit någon diagnos. I ett brev från 1938
skriver hon att hon och hennes man ibland besöker Frälsningsarméns möten, trots
att svärmor och svärfar inte gillar det. Sen tycker hon att inbjudningssångerna
i Segertoner är rätt jämmerliga jämfört med dem som sjungs på armén. ”De tala
mer om det goda med att bliva frälst än att alltid vara bedrövad över
synderna.” Såvitt jag kan förstå så blev ändå Vera pingströrelsen trogen livet
ut.
Nu har vi ju bara breven till
mormor, tänk om vi haft hennes brev också! Då hade man verkligen kunnat tala om
ett viktigt samlat tidsdokument. Men det har vi inte.
Numera mailar vi eller skypar
eller något annat. Tankar och konversationer försvinner ut i cyberrymden, mail raderas
och sådant som skrivs på Facebook, det kommer väl inte att sparas för evig tid.
Dessutom står det så mycket skit på Facebook. Påstår jag, som stängde mitt konto där för snart tio år sedan.
Men – en sak har jag gjort
och det är jag tacksam för. När Elvy och jag fick kontakt igen i januari 2013,
då mailade vi varandra. Först ungefär en gång i veckan och efter en kort tid så
blev det mail ”med väntande post”. Jag har skrivit ut och sparat varendaste
mail.
Hur länge kommer den här
bloggen att finnas kvar på Internet? Vad händer med allt som publiceras där,
fakta, goda och dåliga nyheter och fake news? Jag har förstått att det som tas
bort inte försvinner helt även om man inte kan läsa det längre. Då är det
bättre med några skokartonger med intressanta brev.
