Troens vei

Jag hade inte tänkt att skriva här idag, men det är något som jag vill dela med er.

Kanalfararna skulle vara hemma med tåget från Zürich vid sjutiden igår, jag och Yves hade lovat att hämta dem där. Men det hade blivit något trassel med flyget från Gatwick och de skulle inte komma hem förrän med tåget halv ett på natten.

Vad gör man under tiden? Inget att se på tv, förutom nyheterna. Jag satte mig med min laptop och kollade på olika sajter och så hamnade jag på YouTube. Då skriver jag ofta Frelsesarmeen i sökfältet, för då kommer det alltid upp något bra för oss som gillar den traditionella sångskatten.

Jag har varit på kongress i Norge ett par gånger och då har lördagskvällens ”Väckelsetoner i natten” (som väl riktat sig till  en något äldre publik) varit en av höjdpunkterna. Nu är det nog så att sångkvällarna i uthuset är en miniversion av detta och jag vet att Elvy och hennes vänner brukar kolla det som finns på YouTube från de här tillfällena och har inlemmat några sånger i sin repertoar.

Det finns en sång som jag gärna lyssnar till, gång på gång. Den heter Troens vei och poängen i texten är att det är i de branta uppförsbackarna som man lär sig att tro. Jag kan inte påstå att mitt liv har varit så fullt av branta uppförsbackar, men visst har de funnits. Det har varit erfarenheten från de där tillfällena som i efterskott har bevisat för mig att Gud har hört bön och att han har varit med hela tiden, även om jag stundtals känt mig övergiven.

Mormor lärde mig att be och att förstå vad bön skall vara. Hon uppmanade mig när jag tyckte att bönesvaret uteblev att se bakåt och försöka förstå om inte Gud redan hade gett mig bönesvar, det var bara det att jag i min iver inte hade förstått det. När jag tänker på detta, så blir jag alldeles varm inombords, vi hade en sådan rik bönegemenskap.

Vill du lyssna till Troens vei, så har du länken här.

https://www.youtube.com/watch?v=rzgbhrq_bKI


Jag hittade texten på en hemsida

Det er så mange bakker, på troens smale vei
og jeg vil lett bli motløs, ja ofte trøtt og lei.
Da hvisker Herren stille, Hans stemme er så mild:
Hver bakke fører oppad, det er vel dit du vil?

.

Da må jeg bare gråte og svare som det er:

Jeg lengter hjem til himmelen og herligheten der!

Men jeg er alt for liten, og kreftene er små

for slike bratte bakker som dem du lar meg gå

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro.

Ta kun et skritt i gangen, og hold deg fast til Meg
Min kraft er uten grenser, og den er nok for deg.
Jeg er din stav og støtte, snart er du kommet opp
og Jeg vil gi deg utsyn, fra hver en bakketopp.

Takk Herren for hver bakke, og for hvert trengselsfjell
som jeg er kommet over, men ikke greide selv!
Å la meg ikke glemme, i neste dype dal
med fjell på alle kanter, at jeg en Frelser har! 

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro. 

Jeg ser en himmelstige, hver trengsel bak et trinn

Da jeg i hjelpeløsheten til Herren søkte inn!

Og han var alltid nådig og løftet barnet opp

Hvert trinn til jeg var fremme ved himmelstigens topp.

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro.

(ukjent forfatter)