Jag har just läst en artikel
i en schweizisk, tyskspråkig webbtidning. Efter rubriken så handlade den om omröstningen
den 4 mars, skall man ta bort radio- och tv-licensen? Många ser det bara som en
onödig utgift och vill därför inte ta till sig de effekter som ett slopande
kommer att föra med sig. Redan nu ser vi hur allt fler dagstidningar köps upp
av stora mediakoncerner vilket leder till att informationsflödet styrs av dem –
obehagliga sanningar undviks. Vi har förutom alla kommersiella kanaler
oberoende tv, finansierad av licenspengar. Vad kommer att hända med den? I ett
land som är uppdelat i fyra språkområden, kommer verkligen en
licensfri tv att bevaka och försvara minoriteterna, d v s oss i Ticino och de
områden där man talar rumantsch (rätoromanska)? SBC har 21 regionala radiostationer och 13 regionala tv-stationer. Man
vill gärna marknadsföra Schweiz som ett land där fyra språkgrupper och en rad
olika inhemska kulturer tillåts blomstra, men så är det inte i den kommersiella
världen. Bara det som är lönsamt är värt att bevara.
Det är intressant är att man där
tar upp utvecklingen i Sverige som avskräckande exempel. Samma krafter som vill
få bort licensen, börjar tala om privatiseringar av annat i Schweiz, de
federala järnvägarna, Swisscom och Swiss Post. Man försöker marknadsföra
illusionen om att privatiseringar leder till besparingar och högre
effektivitet.
Huvudskälet till att jag drar
mig för att vara i Uppsala och pendla till förlaget i Stockholm är den
osäkerhet som tågresorna medför. Då reser jag bara Uppsala- Stockholm C. Posten
skall vi bara inte tala om. Elvy har avtalat med en granne att hon skall gå in
i lägenheten i Uppsala en gång per vecka och lägga all adresserad post i ett
stort kuvert och skicka det vidare upp
till Hälsingland. Det kan bli
rätt välfyllda kuvert men det hjälper inte, de försvinner. När Elvy har talat
med posten, så har de ett helt batteri med fantasifulla bortförklaringar. Att något
enstaka kuvert försvinner, det kan man kanske acceptera, men här är det vart
tredje som försvunnit spårlöst. Och skyll inte på brevbäraren, han kan sitt
distrikt och är garanterat pålitlig.
Referendum (folkomröstning) är ett otyg, inte
alls det ultrademokratiska system som man gärna vill tro. Tanken var att folkviljan skulle styra, men
hur är det nu? Små intressegrupper får tillräckligt många underskrifter för att
ett förslag skall komma med i nästa omgång av referendum. Ofta får förslagen
inte tillräckligt med röster och det finns förslag som visserligen får
majoritet men som aldrig genomförs. I det politiska klimat som sprider sig över
Europa kan referendum bli ett vapen för de mest extrema åsikterna, antingen så
genomförs något eller också ligger det som en jäsande surdeg och skapar oreda i
politiken och högljutt missnöje ute på yttersta högerkanten. Dessutom, vad man
kan åstadkomma med hjälp av illasinnad ryktesspridning i sociala medier, det
skall vi bara inte tala om!
Men det är inte nog med
referendum om tv-licensen, större saker är på gång. Det kommer en
folkomröstning som på engelska kallas för ”full money initiative”. Skulle det förslaget gå igenom kommer det att
förändra (läs: vända upp och ner på) hela det schweiziska banksystemet. Men det
tar vi en annan gång.
Det var dagens litania. Nu är
det strax lunch – Rickard är kock idag och sedan blir det en tur ner till Geilo
för att inhandla den viktiga brunosten. David skulle bli så besviken om jag
inte hade köpt med mig denna delikatess. (Sedan har jag en hemlig misstanke om
att samma brunost går att inhandla i en
välsorterad mataffär i Uppsala, men nu skall det vara brunost från Norge...)
I morgon förmiddag sätter jag
mig på tåget till Oslo och Gardermoen.
