Det är skönt
att vara hemma igen men det tar lite tid och ibland lite tankemöda innan jag är
inne i invanda rutiner igen. Torsdag kväll var jag hemma hos Regula, hon sitter
med en gipsad arm sedan två veckor, ett resultat av att hon skulle ägna sig åt
lite trädgårdsskötsel i den brantaste delen av tomten. Annemarie är i Solothurn
så resten av vännerna har fått hjälpa till med både det ena och det andra och
på fredag blev det min tur att ta hand om henne. Det gör jag så gärna, jag
handlade, städade (lite) och på kvällen kom Nigel och hämtade oss, det blev
grillning på deras terrass.
Idag har det
varit +30 och vindstilla så David tyckte att vi skulle ta en tur med båten men
det var faktiskt lika varmt på sjön som på land. I morgon är det gudstjänst i
Lugano och Pierre tror att de förväntar sig att vi skall medverka med sång. Det
har varit ganska rörigt med turordningen,
kommunikationen fungerar inte så bra
mellan prästen i Bolzano och Dianas pappa, som är ordförande i församlingen.
Daniel,
prästkandidaten har flyttat till en
församling i Ravensburg, det är synd för han var omtyckt av församlingen i
Lugano. Det är trist om det skulle komma grus i maskineriet nu när det har
blivit nytt liv i församlingen och fler och fler kommer till gudstjänsterna.
Nu har jag
ett oväntat fokus på mig – jag antas vara väldigt splittrad inför tisdagens
åttondelsfinal. "Kan du bestämma dig för vilket lag du håller på?" Jag är inte ett
dugg splittrad, håller på Sverige men samtidigt tycker jag att bästa laget
skall vinna och då är det på grund av deras prestationer på planen, samspelet,
offensiver och försvarsspel. Det är inte kul när en så pass viktig match avgörs
av straffar, varken under ordinarie speltid eller efter förlängning.
