Det råder
uterumsfeber här. Elvy har fått sitt uterum på plats, Alice och Villy bygger
isolerat uterum längs hela baksidan av huset. För att inte förlora så mycket
ljus blir även taket på uterummet i glas, vilket väl gör att det trots
tillbyggnadens storlek kommer att se rätt luftigt ut. Plattan är klar och nu sätter hantverkarna
upp förstärkningar på husväggen där glaspartierna skall fästas. Irene och BG
bygger också uterum, men det blir som en vinkel ut från huset med glas på tre
sidor. Det gäller att ta vara på dagsljuset även under den kalla årstiden och
visst ger möjligheten att ha gröna växter året om en behaglig känsla.
I
veckan fick vi broschyren ”Om krisen eller kriget
kommer”. Mycket läsvärd, sådana borde alla länder ge till sina innevånare. Nu
skall vi också göra en del av det som vi rekommenderas att göra, det finns
sådant som är enkelt och elementärt – vi börjar där.
Men för
övrigt så är det mest reklam från tv-firmor i brevlådan. Nu MÅSTE vi ha en
storbilds-tv för att se matcherna i fotbolls-VM. Men tänk om Sverige åker ut
efter gruppspelet... I andra sammanhang
så talas det om måttfull konsumtion, återanvändning och riskerna med allt
avfall som vi sprider omkring oss. Men icke när det gäller elektronik! Villy
köpte en ny tv för två år sedan. Nu fick han mail från butiken med budskapet
byt ut din gamla omoderna tv mot en med knivskarp bild och nya möjligheter att få
tv on demand. Villy har nu avslutat sin kundrelation med butiken.
Men det är
viktigt att vi tar vara på alla tomma förpackningar, lämnar tidningarna i
pappersinsamlingen, pantar flaskor och burkar och smakar och luktar på maten
för att veta om den är ätbar trots att den passerat sitt bäst-föredatum. Men
elektronik av alla de slag, den är ok att konsumera i obegränsad utsträckning
och att byta ut bara för att tillverkarna har gjort lite förändringar av sina
produkter.
Igår regnade
det en stund och vi hörde en del åskknallar, men det var på avstånd. Bortåt
Ockelbo och Gävle hade det visst blixtrat och dundrat rejält på eftermiddagen.
Det är så torrt i markerna att ett blixtnedslag kan starta en skogsbrand även
om det regnar under åskvädret.
Gårdagens
tv-händelse var förstås finalen av Let´s dance. Det var en välförtjänt seger
för Jon Henrik och det är synd att fredagskvällarnas trevliga underhållning är
över för den här säsongen. Vi hade
synpunkter på Elvys dubbelgångares klädsel. ”Har hon sytt den själv”
kommenterade Anne den gula klänningen. Och så hade båda domardamerna märkliga
halsprydnader. Kombination av halsband för överdekorerad knähund ägd av
excentrisk miljonärska och rysk storhertiginna klädd till fest..
I kväll blir
det samling i uthuset. Det blir knytkalas och naturligtvis allsång, gamla
läsarsånger och Taube. Villy brukar bli ombedd att sjunga Fritjof och
Carmencita som solo, men sen sjunger ändå alla med. Alla kan texten. Huldas Karin är ett
annat av hans slagnummer, men den texten får han framföra solo.
När jag
växte upp hade vi ett hembiträde som kom från Jamaica. Hon hette Ebrevita
Wilson. Pappa brukade sjunga sången på svenska men bytte förstås ut Carmencita
mot Ebrevita, som är ett mycket ovanligt förnamn. Det tog flera år innan hon
kom på hur texten verkligen var och då kvitterade hon med att säja att pappa
hette ju inte Fritjof heller, han hette ju Ingemar.
I morgon
skall vi till en plats som heter Hirsta och som skall ligga någonstans i
sydligaste Hälsingland. Där brukar man ha fäbodgudstjänst några gånger varje sommar
och i år börjar de tidigt. Det är våra dragspelare plus Villy som blivit
inbjudna. Gudstjänst klockan elva och på eftermiddagen blir det ”Minns du
sången” med fler solister och så blir det förstås allsång. Vi har sökt på
Google och kartor efter Hirsta, men hittar det inte. Men det är lugnt, både BG
och Sven-Erik har varit där tidigare.
Medan jag
skrivit har jag sneglat på Stockholm Marathon. Vilka prestationer – jag blir trött
bara av att se på löparna... För ungefär tio år sedan deltog jag och några
vänner i ett välgörenhetslopp som startade på Monte Verita och efter diverse
kringelkrokar och upp och ner slutade vid Rotondan i Locarno. Vi skall ha varit
drygt 300 som startade och jag fick ett diplom där det stod att jag hade kommit
i mål som nummer 228. I lokalpressen stod det sedan att 40 deltagare hade
brutit loppet. Men jag slutförde det i alla fall och det var mitt livs första
och enda försök att delta i sådana övningar. Raska promenader, gärna med hund
är mycket trevligare.
