Donnerwetter

Efter några riktigt fina dagar, så kom ovädret. Regn, vind och åska. Just nu vräker regnet ner, men åskan gör ett litet uppehåll. Vi räknar med mer blixt och dunder i eftermiddag – och då kanske strömmen försvinner igen. Det har varit ett par hyttebränder, men ingen här på Geilo. Alla är oroliga när åskan går så här kraftigt, även om det regnar så kan en blixt göra så att torvtaket fattar eld. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett bevattningssystem på taket till min hytte, och nu har jag, trots att det regnat också satt på det ibland i förebyggande syfte. Jag vet inte om det hjälper, men det är vad jag kan göra.

Trots att det varit riktigt fint väder, så har jag jobbat på bra. Det blev en trevlig paus i tisdags eftermiddag, då kom Liv och Jostein på besök. De var här uppe rätt ofta för några år sedan, deras farfar hade en hytte här, som han knappast aldrig använde själv. Sen insåg farfar att han nog borde sälja hytta och vi har inte träffats sen dess. De hade varit två veckor på Kreta tillsammans med några vänner, hade sen bara varit hemma i Oslo och bytt kläder för att tillbringa sin sista semestervecka med en rundtur här i Norge.

Deras vänner hade inte haft så gott om pengar, så hela sällskapet hade bokat flygresan med Ryan Air. Utresan hade väl gått rätt ok, men hemresan hade varit en mardröm. Först så kom inte planet iväg på utsatt tid, och ingen kunde informera om när det skulle avgå. Alla var trötta och när de så småningom skulle gå ombord så började kabinpersonalen bråka om storleken på handbagaget. Ingen hade haft synpunkter på den när de påbörjade resan på Rygge, det var plötsligt fel storlek och det skulle bli en straffavgift på 60€ plus en administrationsavgift för avgiften på 5€ och om de inte betalade omgående så skulle de tillkalla säkerhetsvakterna och de skulle förstås inte komma med planet. De betalade, men fick inte några kvitton. Sen när planet hade lyft, alla var förstås trötta, så började personalens försäljning och den var mycket aggressiv. Passagerare som sov, de väcktes flera gånger under resan när personalen vandrade fram och tillbaka i kabinen för att sälja. Dessutom var planets båda toaletter låsta, ingen fick svar på om kabinpersonalen kunde öppna dem. Jostein sa att det var den värsta flygresa de varit med om. När de kom fram till Rygge, så gick ett par av sällskapet och talade med flygplatsledningen som inte alls verkade förvånade. De sa att Ryan Air hade skärpt till villkoren på vissa punkter, men att det faktiskt är en sak mellan passagerarna och flygbolaget. Däremot var de förvånade över att alla hade fått betala för att handbagaget varit för stort, det borde de ha fått information om ifall det blivit någon ändring. En av dem sa med ett leende att personalen tjänar rätt dåligt – underförstått, de försöker skaffa sig lite extrainkomster. En i sällskapet, som är anställd i något departement, skulle se till att få ett samtal med ansvarig minister så snart det låter sig göras. Och efter att ha hört detta, så blir jag ännu mer övertygad om att jag stannar hellre hemma än reser med Ryan Air. Men jag var förstås helt övertygad redan innan jag fick höra den här berättelsen.

Och nu ser jag förstås fram med spänning vem som kommer att bli Frälsningsarméns nästa general. Fem vita män är kandidater. Rickard hade fått diverse info av Dwight, som känner till dem rätt väl och gillar ett par av dem. Hans stalltips är Swanson eller Knaggs. Jag vet inget om dem mer än att mrs Swanson avviker lite från gängse stil bland kommendörstanterna. Hon ser, för att använda ett gammalt uttryck, faktiskt rätt fräsig ut. Och Pierre har synpunkter.... inte särskilt positiva för att uttrycka det artigt. Och de delas av hans syster....

Oops! Nu börjar åskan mullra igen. Bäst att sluta. Oj, nu kom det en riktigt kraftig smäll. Hoppas jag hinner brygga lite kaffe innan strömmen försvinner.

------
1730
Och så var det klart, André Cox blev general. Ett mycket märkligt val.  Jag undrar vad mina mer initierade vänner har för kommentarer till detta.

Söndag kväll

Efter flera dagar med helt fantastiskt väder, så började det regna vid elvatiden och det ser ut att hålla på hela kvällen. Men det är ok, det har blivit riktigt torrt här nu.

Rickard har rest till Bergen, han skall resa tillbaka till Biel därifrån.  Det ser ut att bli skapligt väder även nästa vecka, så jag blir nog kvar här ett litet tag till. Jag fick ett översättningsjobb i tisdags med deadline 15 augusti. Jag stannar här tills det är klart, här har jag ju arbetsro. Jag märker också att när det är ljust länge på kvällarna, då jobbar jag mera effektivt. Jag är ute på dagarna och tillbringar några timmar på kvällen framför pc:n. Man får inte den där känslan av att ”nu är det kväll och jag skall snart lägga mig” när det är ljust fram till tiotiden.

Elvy är hemma i Toronto igen. Hon stannade kvar i Bollnäs hela tiden, reste hem den 23 juli. Jag befarade ju att hon skulle köpa sitt föräldrahem, men så blev det inte. Bara nästan. Hon har hyrt huset för att kunna vara där nästa sommar och då skall hon bestämma sig om hon vill köpa det. De nuvarande ägarna var nöjda med arrangemanget, det är inte lätt att sälja hus däruppe. Hennes vänner har lovat henne diverse möbler från sina förråd, så att det kan bli beboeligt över sommaren. Sen skulle en av dem sätta upp gardiner och hennes man har lovat att se till huset över vintern. Pusselbitarna faller på plats en efter en.

Marlene skickade en länk till en artikel där man berättade om vad påven sagt till ungdomarna vid sitt besök i Rio. Nu var artikeln på på italienska, så jag kanske inte kan återge texten exakt, men påven ville att kyrkan skulle komma närmare, ut till folket. Han ville att kyrkan skulle befrias från prästerskapets dominans, världsligheten och slutenheten. Han ville att ungdomarna skulle gå ut och ”ställa till det” i församlingarna genom att gå ut på gatorna och tala om sin tro. Under besöket i Rio har han brutit mot en rad av de regler som ingår i Vatikanens protokoll. Även om han är kyrkans ledare, så vittnar det om mod. När jag läste artikeln så tänkte jag ”Francis for general!” När man i en italiensk tidning kallar påven för Francis istället för Papa Francesco, det är en revolution så god som någon och det är väl en general som ställer saker och ting på huvudet som behövs nu. Och vem blir det? Rickard håller fortfarande på Clive Adams, Dwight tror att han är en av de tänkbara kandidater som han tror kan våga förändra ohälsosamma strukturer och... ja, helt enkelt avskaffa den kuria om härskar på 101:an.

Och nu återgår jag till arbetet. Nej, först måste jag nog ha något att äta.  

Lata, varma, soliga dagar!

Vi gör lite nytta ibland, men mest sitter vi ute och läser eller halvsover. Rickard har målat alla fönster utvändigt och jag har städat upp på tomten. Nästa vecka kommer det att bli fint väder, åtminstone fram till fredag eftermiddag. En så lång period med fint väder har vi inte haft på länge häruppe. Det är massor av turister i Geilo, mest tyskar och holländare faktiskt. Olika räddningsteam har varit ute på Hardangervidda och letat efter vilsegångna turister flera gånger den här veckan, så vitt jag vet har allt slutat lyckligt. Sen var det fyra tyska husbilar som kom en sen kväll och ställde sig på infartsvägen där det faktiskt är förbjudet att parkera. Rickard gick dit och sa till dem att de inte fick stå där och då blev det livat - ja, han började faktiskt på svorska och sen på engelska och när de låtsades att de inte förstod, så blev det på tyska. Det är en ful grej som han använder sig av ibland. Men effektiv.

Med så många turister som snurrar omkring, så händer det en hel del olyckor på vägarna och flera husbilar har börjat brinna. Idag dog en basehoppare i Aurland. och en klättrare på Store Skagastölstind i Jotunheimen. De här våghalsarna vet ju faktiskt att det kan gå galet, men inte fotturisterna som varken har fjällvana eller utrustning och lyckas villa bort sig i terrängen. Idag var det ett par i som fick hämtas med helikopter, de hade förirrat sig in i våtmarkerna uppåt Myrdal. Och i morgon är det två år sedan massakern på Utöya.

Nu skall vi ta med oss Birk, grannens hund ut på en promenad. Birk är en vänlig, men livlig vovve. Han har gått tre lydnadskurser. Rickard tror att han har gått samma kurs tre gånger utan att bli godkänd.

Årets kanalfärd är i slutfasen av planeringsstadiet. Det skall bli en vilsam resa Braunston - Oxford tur och retur. Vi blir fem, Regula har bestämt sig för att följa med - och från tidigare är det Pierre, Rickard, Marlene och jag.

Om drygt en vecka samlas High Council. Armévärlden surrar av rykten. Nu är jag ju inte i Lonodn den här gången, det skulle vara intressant att veta vilka som står högst i kurs hos vadslagningskontoren.

Kallt och blåsigt men strålande sol

Nu har jag ägnat mig åt konditionsbefrämjande aktiviteter tillsammans med Cilla, Håkan och Rickard. Cilla och Håkan kom hit onsdag förmiddag, de kom närmast från Laerdal. De hade varit en tur längre norrut, som längst till Åndalsnes.

Onsdag tog vi det lugnt, torsdag gjorde vi en fottur upp på Hardangervidda från Solheimstulen. Vi gick till Ulvelilägret och tillbaka, det tog hela dagen. Har man väl kommit uppför den långa, tunga backen från parkeringsplatsen och är uppe på vidda, så är det lätt terräng där. Vädret var fint, sol och måttlig vind. Ja, det blåser alltid där uppe, mer eller mindre.

Fredag gick vi upp tidigt och körde till Flåm och åkte Flåmsbanan upp till Myrdal och gick sen till Berekvam, där vi hoppade på tåget igen. Vi hade tänkt att gå hela vägen tillbaka, men det blev varmare och varmare ju längre ner i dalen vi kom. När vi var uppe i Myrdal var det nog bara 8-10 plusgrader och rätt hård vind. Som vanligt var det kryssningsfartyg – ett av de stora – och massor av turister i Flåm. Sen var vi uppe vid Stegastein och såg på utsikten, innan vi körde hemåt. Cilla och Håkan hade kört Laerdalstunneln när de kom från Laerdal, så den kunde vi hoppa över den här gången.

Lördag gjorde vi en fottur till. Vi hade tänkt oss att bestiga Hallingskarvet, men det var alldeles för mycket vind för att det skulle vara kul. Den här gången utgick vi från Åan, som ligger lite närmare Geilo än Solheimstulen. Nu vågade vi oss ut på lite mer okända områden på Hardangervidda. Vi gick en omärkt men upptrampad stig upp till en liten sjö, tog oss förbi den, det var riktigt brant men det syntes ändå att vandrare hade gått här före oss, så det gick bra. Vid sjöns västra ände fick vi ta oss över ett rätt sankt område, men vi hade stövlar med oss – Rickard hade varit i det här området en gång tidigare. Sen bytte vi om till kängor och tog oss upp på Falkenuten, 1252 m ö h om man får tro turkartan. Sen var det en bekväm väg (relativt sett) att gå tills vi kom tillbaka till Åan. Det var en riktigt tuff dagsmarsch, men det är ändå kul att testa gränserna.

Söndag var vilodag, men en biltur orkade vi med i alla fall. Vi skulle egentligen bara åka till den högsta punkten på Rv 7 över Hardangervidda där man bl a kan se Hardangerjökulen (eller det som är kvar av den), men hur det nu var så hamnade vi i en av områdets turistfällor, Vöringfossen. Cilla och Håkan hade inte varit där tidigare, trots att de passerat förbi för något år sedan.

För er som undrar vad Vöringfossen är för något, så är det ett 182 meter högt vattenfall. Vattnet tar sig sen ner i en bred och djup kanjon som är början på den branta och dramatiska Måbödalen. Låter namnet bekant, så beror det nog på att det var en hemsk olycka med en svensk buss där på 1980-talet.

Nu på morgonen körde Cilla och Håkan hemåt igen. Håkans pappa fyller 75 på onsdag, så de skulle hem och förbereda en liten fest. Jag tror att de var nöjda, inte minst med vädret. Det har varit soligt och ganska varmt hela förra veckan och även om det ser ut att bli lite mer mulet, så verkar det inte att bli något regn den kommande veckan.

Den här veckan tar vi det nog lugnt, det finns fortfarande fönster att måla och jag skulle nog vilja städa upp lite på tomten också. Vi har lite olika meningar om detta, Rickard menar att det är en naturtomt, men nog vill jag städa undan torrt ris, avblåsta kvistar och annat som vinden fört med sig.

I lördags var det reunion i Alfta. Berit och Maj hade lyckats samla ihop inte mindre än fjorton stycken av deras kamrater. Jag fick ett kort sms igår, Elvy var helt begeistrad över att ha fått träffa så många av sina vänner. Jag kan inte göra annat än förundra mig, och tacka Gud för allt som hänt sedan den 27 april förra året!

Nu blir jag ledsen...

Idag fick Rickard besök av en av sina armévänner, en välinformerad sådan. Samtalet handlade förstås bland annat om det förestående generalsvalet och vad som kan ha hänt eftersom Linda Bond slutade utan förvarning.

Nu börjar det klarna, ja vi vet ju inte allt men vi vet något av det som finns med i bilden. Det handlar om dr Paul Thistle och sjukhuset vid Howard institute i Zimbabwe. Det finns en historia om hur man på olika sätt försnillat delar av bidrag (stora bidrag) till driften av sjukhuset och om hur Paul Thistle, den whistleblower som talade om att inte allt (eller kanske ingenting) stod rätt till fick 48 timmar på sig att lämna sjukhuset för att resa hem till Kanada. Det fanns ingen efterträdare till honom, han skulle bara bort - naturligtvis för att någon eller några högre upp i organisationen skulle skyddas – oavsett att det fanns de högre upp i organisationen som gjort sig skyldiga till något som ingen, ingen organisation med självaktning skulle kunna acceptera.

Patienter lämnades utan läkare, men det brydde sig den armé som använder sig av deviser som ”doing the most good, giving hope today” och ”omsorg om hela människan” inte om. Sjukhuset är på fallrepet och det är klarlagt att människor har dött på grund av att man inte haft någon kvalificerad läkare där. Det finns lager av både medicin och sjukvårdsmateriel som bara står och förfaller. Nu arbetar dr Thistle på ett annat missionssjukhus, men det hjälper inte de patienter som normalt är hänvisade till Howard Institute.

Rickards vän visade oss länkar till tidningar i både Kanada och Zimbabwe som skrivit om detta. Han visste också att kanadensiska organisationer som lämnat medel till driften hade velat träffa Linda Bond. De fick träffa henne en kort stund på en flygplats i Kanada och hon hade snällt uttryckt, inte varit särskilt trevlig mot dem.

Vad är det som händer? Hur korrupt är arméns högsta ledning egentligen? I en organisation som livnär sig på donationer av olika slag kan man inte vara så oerhört sluten som man har blivit. Inget och ingen får ifrågasättas, den som kommer med frågor får svaret att ”det är inget officiellt” eller något liknande och den som framhärdar, den gör man sig av med. Paul Thistle är inte den förste.

Vem kommer att bli general? Blir det en ja-sägare med många vänner bland det korrupta ledarskapet eller en modig person, som påven Fransiskus? Han har redan vänt upp och ner på mycket inom Vatikanen och är öppen med att saker och ting inte sköts i kristen anda.

När någon blir illa behandlad, oavsett var eller vad det är, så minns jag vad som hände mig på den kår i England som jag tillhörde som tonåring. Jag skall inte gå in på detaljer, men alla höll varandra om ryggen. Vår manliga körledare var orsak till det som hände, vår kårledare och vår DC brydde sig inte. Min pappa (som inte var salvationist) skrev ett brev till NHQ, men fick aldrig något svar. Jag slutade att gå till kåren, men lämnade inte armén formellt för det hade känts som om körledaren hade fått rätt. Jag förlorade något som varit viktigt för mig under hela min uppväxt, kamrater, aktiviteter och inte minst trygghet. Jag flydde in i studierna med ännu större energi, vilket jag ändå kan säja att jag haft nytta av senare i livet. Jag hade mormor och hennes lilla församling att luta mig mot och det var inte förrän mormor var borta och jag kommit till Schweiz som jag av en ren slump ? stötte på en salvationist, Lisa som sedan, tillsammans med sin stora familj fått betyda mycket för mig. Sen hamnade jag - var det också en slump ? - vid samma bord som två exsalvo på en fullsatt uteservering när jag var ny i Ascona. Det var David och Pierre som valt att lämna armén när de blev ett par. David har sagt så här någon gång ”You can take a man out of the Army; but it is far more difficult to take the Army out of a man”.

Det är kanske därför jag bryr mig så mycket om vad som händer just nu.

Hälsingland, gitarrspel och Geilo.

Nu sitter jag här i Geilo och regnet vräker ner, en högst oväntad åskskur. Annars ser det ut att bli riktigt fint väder de närmaste dagarna, ja kanske hela veckan.

Jag reste från Söderhamn halv tio igår, Elvy körde mig dit och jag var framme här med kvällståget. kvart i åtta. Jag är förvånad över att det gick så smidigt. Rickard reste hit direkt efter kongressen i Oslo och han målar fönster på utsidan – när vädret så tillåter.

Vi fick några riktigt trevliga dagar i Hälsingland, vi var bland annat uppe i Ljusdal och Järvsö en dag, var i Söderhamn och ute vid kusten och så hann vi med ett besök i Dalarna, Orsa, Mora, Leksand och Rättvik på en dag. Vi startade redan klockan åtta och var tillbaka i Bollnäs vid elvatiden på kvällen – det är tur att det är ljust så länge! Vi körde 40 mil den dagen och hade tur med vädret.

Sen blev Elvy via Berit, som vi träffade på Träslottet, kontaktad av Maj, som var en av dem som Elvy hängde ihop med när hon växte upp. Vi blev hembjudna till henne en eftermiddag och det blev en fantastisk eftermiddag och kväll, vi var inte tillbaka i Bollnäs förrän efter midnatt. Elvy och Maj hade inte träffats sedan 1964, det var de helt säkra på för då reste Maj till Halmstad för att arbeta. Hon blev kvar där till för fem år sedan, och vad jag förstod så var hon inte den enda av Elvys kamrater som hade återkommit till hembygden, åtminstone som sommartorpare..

De hade så mycket att prata om – jag sysselsatte mig till att börja med att gå en långpromenad med Majs hund, en charmig historia som (om jag nu minns rätt) hade en spaniel till mamma och en blandning av portugisisk vattenhund och bordercollie till pappa. Men när myggen kom så höll jag mig inne tillsammans med damerna och fick mig en del mycket intressanta historier till livs. Livet i kapellet (eller rättare sagt utanför) hade nog varit rätt livat för ungdomarna. Nej Elvy, jag tänker inte återge något av det här!!!

Men däremot, så måste jag berätta vad som hände vid åttatiden, när smörgåsarna var uppätna och teet var urdrucket. Då hämtade Maj en liten pärm med handskrivna sångtexter. De läste och skrattade och mindes många roliga saker från sin tid som gitarrsysterwannabees. En del sånger var från det att de var riktigt unga och när de bläddrade fram en sång, så skrattade de så tårarna rann och klarade inte av att förklara vad det var som var så roligt. Men då fick jag pärmen och Maj pekade på en vers. Den började ”O hur sällt att i unga åren som lamm få beta med de äldre fåren...” Och då förstod jag ju.

Sen gick Maj och hämtade två gitarrer och gav Elvy den ena. Hon protesterade men Maj sa att spela gitarr, det är precis som när man lärt sig cykla. Det kan man livet ut. Och så fick jag sitta där och se Maj och Elvy traktera gitarrerna och sjunga sin ungdoms sånger. En hel del av dem kunde jag också. Mormor lärde mig en hel del av den traditionella frikyrkliga sångskatten.

”Att vara ung, jag det är stort att vara frälst dock större är, att vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.” Men jag hade aldrig hört verserna till den. Det blev faktiskt en oförglömlig kväll, vi sjöng och allt eftersom kvällen led så trillade ackorden på plats för Elvy. ”Du får köra,” sa hon när vi skulle tillbaka till hotellet. Jag har så fruktansvärt ont i fingrarna”.

Elvy följde inte med ner till Uppsala, hon har förlängt sin vistelse i Hälsingland med minst två veckor, men den 25 juli måste hon vara hemma i Toronto igen. Det fanns fler gamla vänner som ville träffa henne och Berit och Maj planerar för en reunion.

Elvy och jag är eniga om att det är många pusselbitar som har fallit på plats, inte minst nu när vi ”lagt pussel” i Hälsingland. Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men det finns mail och Skype.

Men åter till Geilo. Jag frågade Rickard vad han tyckte om kongressen och han sa att han hade önskat att det varit lite mer traditionell Frälsningsarmé, det var ju ändå ett 125-årsjubileum och att en del av mötesplaneringen varit rörig. Han tyckte att höjdpunkten var predikan söndag förmiddag. Sen är han lite bekymrad över att uniformsbärandet blir mer och mer slarvigt. Ingen slips och skjortan hängande utanpå byxorna och alldeles för mycket smycken till uniform. I Rickards värld är det ordning och reda som gäller. (Rickard är väldigt stilig i uniform!)

På onsdag kommer Håkan och Cilla hit, och vi skall – om vädret tillåter både ta en tur upp på Hallingskarvet och en dagstur ut på Hardangervidda. Sen får vi se om de har några intressanta saker att berätta om det stundande generalsvalet. Dwight håller oss underrättade via mail om han får reda på något med substans. Rickard hoppas på Clive Adams. Men det gör väl alla i Norge, det är väl det närmaste en norsk general man kan komma.

Det händer roliga saker...

Jag kom till Arlanda en dryg timma försenad, men Elvy väntade tålmodigt på mig – hon hade läst Expressen och Svensk Damtidning under tiden. Vi stannade över natten i Uppsala och fortsatte norrut lördag morgon. Det var rätt mycket trafik, semestern började väl för många. Det var skönt när vi efter lunchen kunde vika av från E4 vid Tönnebro. Vi bor nu på hotell i Bollnäs. På eftermiddagen åkte vi till kyrkogården med blommor och gick en promenad i samhället. Elvy var där för drygt ett år sedan, men hon hade inte ro nog att se sig om utan det blev bara en hastig visit på kyrkogården.

I går hade vi tänkt att köra upp till Ljusdal och tillbaka till Bollnäs, men vi kom inte så långt. Vi var och såg på Träslottet och sen satte vi oss för att fika. Plötsligt reste sig en dam och kom fram till oss och sa ”Ursäkta mig, men är inte detta Elvy?” Jo det var det ju. Damen heter Berit och var klasskamrat med Elvy på realskolan. Vi kom inte till Ljusdal utan blev inbjudna till Berit och hennes man, hon bor nu utanför Bollnäs. Det blev faktiskt ett kärt återseende, de hade mycket att prata om, såg på gamla kort och Elvy blev uppdaterad om vad deras skolkamrater gör nu för tiden.

Sen berättade Berit att hon visste att Elvys barndomshem skulle säljas. Det var inte ute på marknaden ännu, men Berit hade hört att de som bott där just hade flyttat till Edsbyn. Elvy blev eld och lågor och Berit tog kontakt med ägarna och nu har vi varit där idag. Det blev ett känslosamt återseende, inte minst när Elvy såg in på kattvinden där hon hade sin ”lekstuga” och upptäckte att prinsess- och filmstjärnebilderna som hon satt upp där fanns kvar. Visserligen gulnade och fuktfläckiga, men... (Jag hoppas att Elvy inte får för sig att hon skall köpa huset...) För övrigt var huset sparsamt renoverat, man hade gjort en liten tillbyggnad på baksidan för en ny köksfarstu och den gamla köksfarstun hade nu blivit badrum.

Elvy frågade om jag hade några minen från tiden när morfar levde men jag minns inte så mycket utom att det fanns en spark som fungerade som uppställning för sommarblommor. Det stod en kruka på sitsen och en trälåda med blommor framför och så hängde det krukor på handtaget. Jag kan se det framför mig. Det är märkligt vilka konstiga saker man minns. Elvy tror att jag kan ha sett ett fotografi av sparken, men jag har ett så levande minne av den. Jo, så minns jag att jag lyckades ställa mig i morfars stora stövlar som stod i köksfarstun och ramlade omkull och slog mig när jag skulle ta mig ur dem. Sedan, när Elvy hade flyttat till Kanada, så var jag hos mormor på loven och då var det mitt andra hem - som jag har så många fina minnen från. 

Jag hoppas att vädret håller i sig så vi kan ta turen till Ljusdal en annan dag. Det är så vackert däruppe med bergen och sjöarna. Sen vill Elvy ta en tur till Dalarna och en ut till kusten, det skall vi väl hinna med det också.

Norrut!

I morgon reser jag till Sverige. I dag har jag packat och städat, Yves och Diana skall bo här medan jag är borta. De längtar "hem" igen, har tröttnat på Zürich. Det kan jag förstå, Zürich är rätt trist faktiskt.

Mitt tåg går från Locarno klockan tio och planet lyfter halv fem, framme på Arlanda klockan sju. Vi stannar i Uppsala över natten och fortsätter norrut lördag morgon.

Ikväll har jag sett på kadetternas ordinationsmöte i Oslo på internet. Det är fantastiskt hur bra ljud och bild det kan bli t o m i en liten laptop. Det är fascinerande att se hur människor i olika åldrar och med så olika bakgrund vågar sig in i det tuffa jobbet som det är att vara officer.

Annars? Jag har slutfört mitt uppdrag, eller rättare sagt mina tre uppdrag. Nu tar jag ledigt hela juli, efter Hälsingland reser jag direkt till Geilo. Jag börjar mer och mer fundera på varför jag skall ha tre ställen att bo på. Mitt lilla krypin i London har jag ju haft utlånat för det mesta och det känns som jag får allt mindre tid att vara på Geilo. Nu har jag ju ett eget litet "borettslag" tillsammans med Rickard, han är ju där mer än vad jag är.Det är mer befogat att jag behåller hytta på Geilo än lägenheten i London. Jag säjer som jag brukar säja, när konjunkturen vänder uppåt, så säljer jag. Men det blir aldrig av... Är det minnet av studieåren och allt roligt som vi hade som gör att jag har svårt att göra mig av med den?

Sen var det nog inget mer av allmänt intresse, jag börjar bli trött så det får räcka för idag..

Mera väder och mera funderingar om Linda Bond.

Nu ser det ut som om regnperioden är över. Det kommer att bli en och annan regnig dag framöver också, men tidigare var det ju tvärtom, i bästa fall så hade vi en och annan dag med uppehållsväder. Eftermiddagstemperaturer på 22-25 grader, alldeles lagom.

Jag börjar bli klar med mitt uppdrag, håller på med den sista boken just nu. Elvy reser till Sverige nu på måndag, då skall hon tillbringa några dagar i Uppsala och sen reser jag dit på fredag den 28. Sen blir det Hälsingland och knätofs under en vecka.

Nu är skaran här fulltalig, David är hemma den här veckan, han reser till Marocko på måndag. Pierre jobbar här i närheten och Regula kom tillbaka igår. Dessutom är Rickard här, han skall göra i ordning grunden på D&P:s hus, både puts och målning for illa under vintern. Det är inte så tokigt med en doktor som är tusenkonstnär! I kväll skall vi äta på Eden Roc, det är så trevligt att sitta på deras terrass och se ut över sjön. Dessutom har de god mat.

Vi är förstås nyfikna på vad det är som gjorde att generalen avgick så abrupt. Pierre har inte lyckats få reda på något av sin bror, det verkar som om alla som eventuellt vet något är belagda med munkavle. Jag begriper inte varför det skall vara så hemligt, när det bli så här så öppnar man ju upp för spekulationer och ryktesspridning. Hon är ju ändå en offentlig person, ledare för en armé med uppskattningsvis en och en halv miljon medlemmar. Generalens hemsida och twitterkonto stängdes snabbt ner, det verkar inte om om det skulle bli något slags officiellt tack och farvälmöte. Vi tycker att det här har hanterats väldigt konstigt, ja amatörmässigt av armén. Men Pierre är inte överraskad. När det gäller att tala om det sociala arbetet o s v och be om bidrag, då är man proffsig, men när det gäller interna angelägenheter så hanteras sådant synnerligen amatörmässigt. Nu blir det generalsval igen och arméns egen konferensanläggning, Sunbury Court håller på att renoveras och hela följet skall inkvarteras på något fint hotell och man kommer att använda deras olika konferensutrymmen. Och vad kostar det???

Är det av ett verkligt hälsoskäl som hon avgår, så tycker jag att det måste komma fram. Är det av andra skäl, finns det en djup oenighet kring andra frågor, så kan man väl inte idiotförklara arméns alla medlemmar. Knakar det i fogarna på 101:an, så har de väl rätt att få veta det?

När vi fyra som är exsalvo engagerar oss så i den här frågan, hur mycket måste då salvationisterna (Rickard) engagera sig. Eller suckar de tungt och säjer att de har absolut inget att säja till om i den här frågan. Vilket ju är alldeles korrekt. Går utvecklingen åt ena eller andra hållet så förväntas man vara lojal och följa med. Men snälla, detta är 2013, inte 1878!

Regn och skvaller.

Jag måste börja med vädret - en dag sol och tre dagar regn... Det skulle vara solsken nu på förmiddagen, men molnen samlar sig redan och det har kommit några regnstänk. Vi är ju lyckligt lottade jämfört med de översvämningsdrabbade områdena kring Donau och Elbe, men allt regnande gör att de mindre vägarna uppe i bergen blir underminerade och det ställer förstås till problem, man hinner knappast rätta till en väg innan den rasar ihop igen. Men sen kommer jag till det positiva - regndagar innebär koncentrerat arbete för min del och  jag räknar med att med gott samvete kunna resa till Sverige vid månadsskiftet.

I går ringde Rickard och berättade den sensationella (?) nyheten att generalen plötsligt (?) har avgått och pensionerar sig. Det lär finnas någon underliggande orsak, är det inte hälsoskäl, så kan det vara ideologiska skäl. Det råder rätt delade meningar om olika saker, inte minst arméns inställning till HBTQ-frågor. Där har  generalen en ganska liberal inställning. Rickard hoppas att den tidigare ledaren i Norge, Clive Adams blir den nya generalen. Fortsättning följer och jag anar att hela armévärlden nu surrar av rykten och att alla kommunikationskanaler används för skvaller och spekulationer. Men vi som bor i Ticino är luttrade, det är inte länge sedan vi hade en påve som avgick (men han hade ju en viss uppsägningstid) och sen ett påveval...

Pierre kommer hem från England i eftermiddag, han om någon borde ha något att berätta i det här delikata ärendet. David kommer hem från Kuala Lumpur på måndag och kommer att stanna hemma en vecka. Regula stannar hos sin ex-svägerska minst en vecka till och sen är det snart min tur att resa iväg ett par veckor... "Sommaren är förskingringens tid" som bankdirektören sa.

Och en väntar vi med spänning på besked om var vi kan avverka årets kanaltur. South Oxford  med en eventuell tur neråt Themsen tycker jag låter idylliskt och lugnt.

Nej, tillbaka till jobbet igen!