Är något privat numera?

I ”1984” beskriver George Orwell en framtid när inget längre får vara privat och ”storebror” ser allt.

Riktigt så illa är det inte nu, men nästan.

Min vän Julia som jobbar med IT inom reklambranschen kan allt om det här nya som gör att ”privat” blir en allt mindre sfär för många människor. När jag började med den här bloggen för sju år sedan så ifrågasatte ett par av mina svenska vänner om det var så klokt att lämna ut så mycket information på nätet. Nu är det så att jag bor långt från Sverige (ca 200 mil) och det är inte troligt att någon svensk inbrottstjuv tar sig ända hit för att göra inbrott när jag skriver att ”nu reser jag bort”. Dessutom har jag larm och finns inte i min teleleverantörs telefonbok på nätet så det är inte lätt att hitta hit, inte ens för ortens taxiförare faktiskt!. Sen har jag, när det känts nödvändigt, mörkat en del personnamn och ortsnamn och de som jag nämner vid förnamn, de är ändå rätt anonyma.

Julia invigde mig i en del av allt det här nya i lördags och jag blev chockerad. Facebook – utan att Julia är vän med några som jag vet är på FB så kunde jag lätt få fram de mest privata detaljer om några av mina bekanta. Ett par av dem har Instagramkonton och det som inte kunde beskådas på FB, det fanns där. Sen fanns det flera andra liknande tjänster på nätet och där kunde man också ta del av sådant som jag anser är privat. Jag har ett Google-konto, det måste jag ha för att använda mig av Blogger, men vad jag inte visste, det var att man lätt kan få reda på mycket om andra användare av Googlekonton - och något som jag tyckte var lite otäckt, det som via Google finns hos ”third party service providers”. Jag frågade om ”dark internet” och Julia sa att ”det vet Stephan hur man tar sig in där”.

Utvecklingen är otäck. Nu kan man faktiskt låta bli att både blogga och vara på FB, ha instagramkonto och så vidare... Jag lovar,man kan leva ett gott liv i alla fall. Jag internet, mail, skype, bloggen och tillträde till förlagets intranät och nu även en iPhone som jag använder för att ringa och skicka sms. Jag hade tänkt använda GPS-tjänsten också men den som finns här, den är inte att lita på. Det räcker för mig.

Förlagets intranät har blivit hackat och man har lagt beslag på bilder som finns där. Sånt är ett oskick. Om enskilda hackare stjäl för privat bruk en och annan bild, det får man väl stå ut med, men när en österrikisk handelskammare har tagit porträttbilder och lägger ut dem på sin hemsida med namn på sina medarbetare, då är måttet rågat. Jag vet att de inte gjorde något åt det efter två uppmaningar, men sen när uppmaningarna blev hot om juridiska åtgärder, då försvann bilderna. Den bild på mig, tagen under en båtfärd förra sommaren som finns på ett holländskt bemanningsföretags hemsida den finns kvar. Men jag ids inte bråka och det är ju inte jag som tagit och sedan publicerat bilden. Den fanns på en FB-sida, är nu borttagen.

Jag började med den här bloggen för sju år sedan. Då hade jag haft en lite enklare blogg på engelska, jag hade en del vänner i England som ville veta vad jag gjorde. Den skaran har glesnat nu och jag nöjer mig med ett mail till dem någon gång ibland. När jag var i Sverige, så fick jag hjälp att starta bloggen och sen har det bara rullat på... ibland tycker jag att det är ett påhäng att behöva uppdatera den, men för det mesta så tycker jag att det känns bra.

Om ni nu har orkat läsa så här långt, så kan jag meddela att Elvy kom tillbaka från Toronto i tisdags och under tiden som hon hämtade sig från jetlag, så blev hon förkyld. Är man en positiv person så säjer man bara ”det var väl tur att jag inte satt med täppt näsa på planet”. Elvy ägnar sig just nu åt ”bearspotting”. Hon följer dels de vilda tonåringarna i idet på Järvzoo men också de små nyfödda björnungarna på zoo i Lycksele. Det gör jag också, men jag har inte lyckats se de små nyfödda än, bara höra dem. Det låter misstänkt likt små nyfödda, hungriga barn.

Har man frågat björnarna om lov att göra detta? Har inte björnar rätt till lite privatliv? Skall man stressa en nybliven mamma med vetskapen om att hela världen kan se hur hon tar hand om sina små?

http://www.helahalsingland.se/allmant/halsingland/folj-idun-och-ungarna-live-i-idet

http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/100247

Inte alls stjärnklart.

Hantverkarna som gör i ordning badrummet rekommenderade mig att kontrollera det som fanns närmast väggen mot badrummet inne mitt förråd så att inget var fuktskadat. Överst i hyllorna fanns två kartonger med böcker, tunga kartonger som bara hade fått stå där i alla år. Det var böcker i dem och papper och fukt är ingen bra kombination så jag tog ner kartongerna. Det såg inte ut att vara någon fara med böckerna, men jag började kolla vad det fanns i lådorna, det var säkert något som jag utan problem kunde slänga.

Bland böckerna fanns en astrologibok som jag fick av en studiekamrat, Hon var rätt kunnig i ämnet och försökte att få andra intresserade. ”An introduction to Astrology” heter den. När jag väl hade fått fram den, så kunde jag ju inte låta bli att bläddra lite i den och såg att både den generella beskrivningen av mitt stjärntecken jungfrun och det födelsehoroskop som hon gjort för mig, en invecklad bild med stjärntecken, hus och planeter och en tolkning av några av de viktigaste dragen i den, hur väl de stämde. Analytisk, noggrann, slutför sina uppgifter, stillsam, tycker inte om att stå i rampljuset. Det stämmer faktiskt och det jag började ägna mig åt flera år efter att jag hade fått boken, det kräver att man är analytisk, noggrann och verkligen slutför uppgifterna. (Annars lär det inte bli några inkomster.)

Jag kunde inte låta bli utan läste nu den generella beskrivningen av Elvys stjärntecken, vattumannen, den stämde nog inte så väl. Kollade Rickard, fiskarna och jo, det var mycket som stämde där. Pierre skorpion– hade jag verkligen rätt födelsedatum för honom? David lejon, han skulle gapskratta åt beskrivningen. Marlene – också jungfru och ekonom, för henne stämde det rätt väl. Regula... nej, hon är definitivt ingen tungsint stenbock.

Mormor och jag talade någon gång om detta med horoskop. Hon kunde läsa dagens horoskop i lokaltidningen och skratta åt det och säja något i stil med att ”sån tur att jag inte hade planerat att göra några större investeringar idag”. Vi var båda eniga om att man inte skulle ha någon tilltro till teorierna om att stjärnornas placering på himlen i babylonisk tid skulle kunna avgöra vår personlighet eller vårt öde. Vi hade något annat, något mer hållbart att luta oss mot och vi kunde lägga framtiden i Guds hand. Jag var helt enig med henne om detta men ändå kunde jag inte låta bli att då och då ta fram boken och läsa lite. Det var lockande, som att se in i en fördold kunskap. Det kändes nästan så idag också, jag kunde inte låta bli att läsa och fundera på om något stämde.

När jag tänker på det, så inser jag att det finns en gråzon mellan det som en kristen måste vända sig bort från och det som idag är accepterat. Hör yoga hemma i kyrkans utbud av aktiviteter? Hur är det med chi gong och meditation? Feng shui (eller hur det nu stavas) är det rumsrent? Jag tycker att idéerna om att inte ha en massa onödiga saker som stjäl energi och att inreda hemmet så att det visuellt blir ett fritt flöde mellan rummen, det är sympatiskt, men är det verkligen för att Chi inte skall stoppas upp? Ja, jag bara undrar. Vi påverkas förmodligen mer än vi är medvetna om, av märkliga idéer hemmahörande i någon orientalisk religion.

Tryckt.

I går var vi i Bellinzona, först på mässa i en katolsk kyrka och sen hemma hos Julia, Leo och Stephan på invigningslunch i deras nya hus. (I kyrkan satt jag som vanligt ensam på sista bänken, beredd att gå ut om jag började hosta. Rökelse och jag går som bekant inte så bra ihop.)

De har en firma som sysslar med olika slags reklam och grafisk produktion, allt från att göra broschyrer o d från grunden till att trycka avancerade alster i något slags riktigt ”fint” tryck, Hittills har de haft verksamheten i två olika hus. Leo och Stephan har delat en lägenhet och Julia har bott tillsammans med deras far. Han dog för ett år sedan. Då började de leta efter ett hus som var stort nog att rymma hela deras verksamhet och helst också med bostäder till dem. De har naturligtvis en hel del avancerad och stöldbegärlig utrustning. Nu har de byggt om och byggt till en industrilokal och fått tillstånd att även inreda bostäder där. Det har blivit jättefint och smart nog så har de lagt studion där de jobbar med publikationerna längst upp i huset, dels för att få bra ljusförhållanden men också för att den dyrbara datautrustningen är säkrare där. Tryckerimaskiner som väger ett par ton och som är fastskruvade i golvet på första våningen är förstås inte lika stöldbegärliga. De har var sin lägenhet med två rum men gemensamt stort kök och matplats och utrymme för samvaro. Det var riktigt smart alltsammans och det måste ju vara en stor fördel att bo och arbeta i samma hus, ibland jobbar de nästan dygnet runt. Jag tror att jag har nämnt det förut, administrationen i företaget sköts av en avhoppad nunna och så har de två anställda i tryckeriet. Det är verkligen roligt att se hur deras företag har utvecklats från en digitalkamera, pc med fotoshop och en offsetmaskin i föräldrahemmets källare till vad det är idag.

Jag jobbar på med mitt uppdrag, skall gå igenom det en första gång nu (det regnar) och sen får det vila i morgon (fint väder väntas) och så tar jag den sista genomgången på onsdag innan jag skickar iväg det. Det är alltid en sån skön känsla när jag avslutar ett lite större uppdrag, det blir ett slags sommarlovskänsla. Och i likhet med sommarlovet så går det alldeles för fort innan nästa uppdrag kommer. Nu är det aviserat två genomläsningar – då kan jag kalla mig för lektör. Roligt med lite omväxling.

Fjortondag jul

Idag är det torsdag och jag vaknade redan halv sju, hantverkarna skulle infinna sig vid åttatiden. De kom tjugo i åtta, högst oväntat i en region där tidsbegrepp, till skillnad från övriga Schweiz, är något synnerligen ungefärligt och där klockan åtta kan betyda allt mellan halv nio och elva.

Nu är de i full gång, väggen har torkat och för säkerhets skull sätter de dit något slags extra fuktspärr mot utsidan. De hade med sig kakelprover och jag hittade en sort som är vita med svag turkos marmorering som jag tror kan fungera bra. Då blir hela ytterväggen ljus, några snäckor, sjöstjärnor och delfiner försvinner men Poseidon och Afrodite på de andra väggarna får vara kvar. Sen var det tal om klinkergolvet och vi bestämde nu på morgonen att de lägger turkos klinker som en ”matta” under badkaret, golvet i övrigt är i så gott skick att det är onödigt att bryta upp det. Nytt badkar skall förstås till och så tillkommer det en duschvägg. Folk badar ju inte lika frekvent nu för tiden. Jag badar bara när jag är förkyld. De hade tips på någon som renoverar kakel, men det får bli en senare fråga. Det är en del plattor som har spruckit men det går tydligen att snygga till.

Vi hade tänkt att vara med på gudstjänsten i Lugano igår, men det var inte någon gudstjänst där, den var i Bolzano och det är lite väl långt att köra och nu när det är vinter i bergen bör man dessutom köra via Milano. Det är bara D&P, Marlene och jag som är hemma så vi satte oss ner en stund här hos mig. Det var ju trettondagen och då ”måste” man sjunga ”What shall I bring to my Saviour”. Och så diskuterade vi om man verkligen skall sjunga ”bring”, blir inte ”give” mer personligt? Nåja, huvudsaken är att man ger, inte något men så mycket man kan till Jesus.

Jen och Nigel har tagit med sig sitt amerikafrämmande på en rejäl rundtur, de har bland annat besökt Wien och München och nu tror jag de är på väg till Genève.

Elvy kommer inte hit nu, hon frågade om hon och Maj kan få komma hit i februari istället. Det tycker jag låter bra, då är det under alla omständigheter lite mer vårlikt här än vad det är nu och jag har inga hantverkare i huset. Elvy reser tillbaka till Sverige tisdag nästa vecka och sen skall hon ägna återstoden av veckan till att övervinna jetlag. Alice har återhämtat sig väl, men vid sista återbesöket frågade doktorn om de skall planera in byte av den andra höftleden också. Alice förklarade att hon har inga problem med den förutom när hon står mycket men doktorn tyckte att hon skulle ta förslaget under övervägande. Så blir det när man har privat sjukförsäkring och vänder sig till ett privat sjukhus! Mormor hade en bekant som fick vänta i tre år på att få en ny höftled, hon fick gå med kryckor det sista året. ”De hoppas nog att jag skall dö så de kan ta bort mig från kön” sade hon. Men hon fick höftleden och levde i några år till. Bengt-Göran fick bara vänta åtta månader på sin nya höftled – men han är ju man.

Jag räknade med att ha avslutat min karriär som butiksbiträde för den här gången, men har lovat att ställa upp på lördag, Ianella ville vara ledig. Men nu har jag jobb som väntar och som måste bli klart nästa vecka.

Idag regnar det, så detta i kombination med att jag har hantverkare i huset, gör att jag får låta flitens lampa lysa. Jag snabbkollar naturligtvis svenska tidningar på nätet och tänker att det är allt skönt att vara i Ascona nu, i Hälsingland är det minus 20-25 överallt. Dwight och Lotta är i Australien. Där lär det slås värmerekord...

Gott nytt år!

Det blev en annorlunda nyårsafton. David och jag firade den tillsammans med vänner på Osterian. Det var bara vi två som var kvar här, alla andra hade rest bort. Det var trevligt och uppsluppet och klockan tolv var vi ute och såg på fyrverkerierna.

Rickard berättade en gång att när de gick i skolan så fick de i uppgift att under jullovet skriva en Jahresbericht, årsberättelse. Den skulle inte vara någon kronologisk beskrivning av vad man hade gjort under året utan mer ge plats för reflektioner och så skulle den avslutas med vilka förhoppningar man hade inför det nya året och kunde även inkludera något nyårslöfte. Sen skulle den läggas i ett kuvert som klistrades igen och öppnades först när det var dags att skriva nästa Jahresbericht.

Det är en rätt god idé och nu har jag skrivit ner min årsberättelse och avslutat med några förhoppningar – men inga specifika nyårslöften. Jag är ju van att skriva och den blev på fyra sidor, ackompanjerad i bakgrunden av nyårskoncerten från Wien. Jag har haft ett riktigt bra år, har oändligt mycket att vara tacksam för och ser fram emot 2016. Det som oroar mig har inget att göra med mig personligen utan det är naturligtvis utvecklingen i världen och mest av allt flyktingkrisen.

Det skall bli intressant att ta fram kuvertet om ett år.

Nu skall jag passa på att ta en promenad, i morgon skall jag jobba i butiken och troligen blir det så måndag och tisdag också. I Ticino är trettondagen helgdag, vilket den inte är i alla kantoner. Nu börjar jag bli riktigt varm i kläderna och kan hantera även returer och byten i kassasystemet och för bankkort. Det har varit en hel del herrar som undantagslöst har köpt en storlek (eller två) för smått till sina damer. Ingen har kommit för att byta till mindre.

Tredjedag jul. God fortsättning!

Vi var elva personer här på julafton, först var det vårt traditionella ”nästan svenska” julbord som tydligen blev en glad överraskning för Glenn, Nigels svenskättade svåger. Han tog bilder på maten och skickade över till sina syskon. Hans farfar emigrerade från Värmland i början av 1900-talet. Efter maten spelade vi julklappsspelet. När jag var på förlaget tog jag reda på exakt hur spelreglerna var och vi lyckades genomföra det under någorlunda ordnade former den här gången... Det blev en uppsluppen stämning när alla jagade sina favoritsaker. Vi skulle ha med en julklapp som kostade ca 10 CHF, jag bidrog med en halmkorg med tre sorters sylt och när spelet var slut så hade jag fått ett USB-minne som såg ut som en tomte! Sen såg vi på midnattsmässan i tv. Marlenes mamma var förstås i Peterskyrkan och satt på en vip-plats långt fram och kom med i bild flera gånger. Hon har ju släktingar högt upp i hierarkin som kan fixa sådant. Förra julen var Jen och Nigel där, de hade också en släkting som fixade plats ganska långt fram åt dem. De tyckte att det var ett minne för livet att ha varit där, men det blev lite väl utdraget, inte minst eftersom de inte förstod ett dugg av vad som sades och dessutom är ju ingen av dem katolik. Men att sitta hemma i soffan och se på midnattsmässan det är okej.

Juldagens eftermiddag var alla (utom Diana och Yves, som var hos hennes föräldrar i Lugano) och åt amerikansk julmiddag hemma hos Jen och Nigel. Det var kalkon med massor av goda tillbehör, tre olika pajer till dessert och sen blev det den amerikanska varianten av paltkoma.

Annandagens förmiddag åkte jag och Marlene upp till Orselina för att hjälpa David att förbereda minglet. Vi gjorde pinnmat och minisandwiches, dukade upp grissini och de här oströrorna som är så populära här just nu. Nu var det mingel mellan fyra och sju enligt inbjudan, men de sista gästerna gick inte förrän vid niotiden. David försökte hålla koll på hur många som varit där, han gissade på femtio stycken. Marlene och jag tror att det var fler.

Idag har vi varit på långpromenad uppe vid Verzascadammen. Förutom den 220 m höga dammen, så finns det några riktigt fina promenadvägar vid sjön. Glenn och hans fru Sandra är stora James Bondfans och ville naturligtvis se dammen som finns med i inledningen av Golden Eye. Det är synd att inte Pierre är hemma, han kan brodera ut texten om hur det förhåller sig med den seismiska aktivitet som av och till visar sig vid dammen.

Något julväder har det inte varit. Torsdag och fredag gråväder och +10, lördag och söndag solsken och ännu lite varmare. Och i morgon jobbar jag och förmodligen även tisdag, onsdag och torsdag. Sophia hade tänkt förbereda inventeringen och så får vi sköta ruljangsen i butiken. Vi, det är Ianella som har jobbat i butiken rätt många år och så Regula och jag.

Idag har många butiker i Ticino haft öppet, men det har mest varit de stora kedjorna och butiker i shoppingcenter. Man har velat ha det så för att undvika gränshandeln i Italien. Sophia hade fått påtryckningar att ha öppet, men hon hade sagt ett bestämt nej. Idag har man dukat upp ”det långa bordet” 150 meter långt nere på piazzan. Det var en del av den kommersiella aktiviteten, vi kunde slå oss ner där i det fina vädret, äta raclette och ta ett glas vin. Det var trevligt och folkligt och solen sken.

GOD JUL!

När man har roligt på jobbet så känner man inte efter om fötterna värker. Det blev värre när jag kom hem och tog av mig skorna. Iskallt fotbad hjälpte lite.

I dag har jag sålt två turkos king size badlakan, så tjocka att det var nästan omöjligt att göra ett snyggt paket av dem. Vi fick hjälpas åt två stycken för att få ihop det. Kunden var nöjd i alla fall. Jag har naturligtvis sålt mer men badlakanen glömmer jag inte i första taget. Regula ertappade en kund som var på väg ut ur affären med en inte helt billig kashmirkofta under kappan. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt och förklarade att hon hade naturligtvis upptäckt koftan så snart hon kommit hem. Ta den om Rödluvan samtidigt! Sophia vet vem hon är och har haft ögonen på henne tidigare. Hon lär väl inte komma tillbaka till butiken på ett tag. Hoppas Sophia.

Nu har jag städat av - lite och sen blir det tidigt i säng, I morgon blir det en hektisk men säkert också rolig dag. Först några timmars jobb och sen hem för att förbereda julbordet här. Juldagen kan jag ta igen mig, då bjuder Jen och Nigel på amerikansk julmiddag och på annandagen blir det stort mingel uppe i Orselina. Jag har lovat att hjälpa till i butiken ”vid behov” nästa vecka också.

Då önskar jag er alla en riktigt GOD JUL. Vi hörs!

Måndag morgon i Ascona

Förra måndagen kom det två män från ett byggföretag och hackade bort kaklet och betongen som höll fast badkaret i mitt gästbadrum. Sen satte de in en avfuktare som stått på och surrat sedan dess. Nu på morgonen kom de för att ta hand om allt skräpet som legat kvar där och göra en närmare undersökning av var läckan finns. David tyckte det var korkat att lämna kvar kakel och betong därinne, det fanns ju en hel del fukt i det materialet. Han har också lokaliserat var läckan bör finnas, litar inte på lokala hantverkare!

Nu har jag fått besked från hantverkarna om det som David redan konstaterat, att det läcker lite från den inkommande vattenledning som finns mellan gästtoaletten vid entrén och badrummet. Det är så ordnat att jag har två inlopp och avlopp, ett på den här sidan av huset och ett på andra sidan där jag har kök och tvättstuga i övervåningen och mitt badrum i suterrängplanet. På den sidan byttes alla ledningar ut när jag renoverade badrummet för en hel del år sedan, men på den här sidan har inget blivit gjort. Nu är det inte så dramatiskt, på gästtoaletten är alla vattenledningar utanpåliggande och de blir inmurade först i övergången mellan våningsplanen. Det har förmodligen läckt högst obetydligt under lång tid och successivt blivit mer läckage. Nu när skräpet är borta, skall de stänga av vattnet som kommer från övervåningen och avfuktningen får vara kvar över helgerna. Sen får de se hur mycket som behöver tas bort, men det verkar som om det bara är ytterväggen och delen in mot berget som behöver åtgärdas. Det svider lite, men sen kan jag ju glädja mig åt att vatten och avlopp i båda delarna av huset är i gott skick.

Nu åker jag iväg och jobbar så snart hantverkarna är klara. Det är så roligt att vara i butiken, kommersen pågår hela tiden. Sophia har tre delar i butiken, en för kläder (inkluderar skor och väskor) en för hemtextil och en för ett brett urval av diverse andra prylar vilket inkluderar lite exklusivare hygienartiklar och dofter. Handdukar i lila toner och skotskrutiga påslakan hamnar i många paket i år. Rent generellt så köper man mer ”opraktiska” julklappar men blir det ett mjukt paket så skall det vara riktigt exklusiva saker. Sophia har väskor från en slovensk firma, de liknar Valentinos exklusiva väskor, utan att vara kopior. Såna lär vi få se en hel del av på stan framöver. Sophia hade tagit in femtio väskor i olika modeller, jag tror att det är fem eller sex kvar nu. Hon tar inte in mer än vad som går åt och det ger väl en viss exklusivitet åt butiken, då står kunderna på kö så de inte missar något.

Det kräver lite när man vara i den här miljön. Jag har t o m målat naglarna i en gråsvartlila färg. Jag ger dock inte avkall på en sak, jag går inte i högklackat! Jag begriper inte hur de andra klarar av att stolpa omkring på skyhöga klackar hela dagen.

Och nu till något helt annat. Rickard har varit uppe på Geilo och då har han sett till att skriva julkort till våra norska bekanta. Jag fick listan över dem han skickat till och blev förfärad. Vi har massor av bekanta, men jag har inte haft kontakt med många av dem på flera år. Det är samma sak med dem i Sverige som jag skrev julkort till förra veckan, trettiosex stycken. Några av dem har jag inte sett på fem år eller mer. Naturligtvis är det så att saker och ting förändras över tid, men när människor som jag har haft god kontakt med och som jag uppskattar bara försvinner ut från min horisont så undrar jag om det är en naturlig utveckling eller om jag är försumlig. Men mitt fokus har förändrats mycket sedan vår lilla husförsamling ”utposten” blev till och när Elvy dök upp på arenan och köpte huset i Hälsingland så fick jag en helt ny bekantskapskrets i Sverige. Så det är kanske tidens gång.
Rickard har en princip som verkar vettig, har han skickat julkort till någon i två år, utan att få julkort eller julmail tillbaka, så stryker han dem från julkortslistan. Jag tror att jag skall göra likadant.

En av våra vänner dök upp helt utan förvarning i lördags, Valentina. Hon flyttade till Denver för en hel del år sedan, har sedan dess arbetat i Dubai, på Hawaii och Nya Zeeland innan hon nu är tillbaka i USA, denna gång i Aspen. Är man en välkvalificerad och välmeriterad fysioterapeut så kan man ha hela världen som sitt arbetsfält. Nu skall Valentina fira jul med sin familj i Chur innan hon reser tillbaka. Det var trevligt att hon tog sig tid att komma och hälsa på oss.

Nu har hantverkarna tydligen burit upp allt ”skrot” och jag får väl ta och konferera lite med dem om hur de tänker sig fortsättningen av arbetet.

Solen skiner, det är +11 ute. Samma väder som i Sverige tydligen. Green Christmas.

Nu blir det butik - eller rättare sagt boutique

Nu har jag jobbat så intensivt att jag kommer att ”ta ledigt” över jul. Ta ledigt innebär att jag för att få lite omväxling kommer att hjälpa Sophia i butiken i morgon och nästa vecka, men på torsdag går jag hem klockan ett och förbereder julbordet. Det skall bli kul att jobba i butiken. Det är alltid lika spännande att se om jag klarar ut situationen på italienska. Ibland går det bra. Regula har varit igång hela veckan, hon jobbar mest med kläderna och har sålt riktigt mycket. Men det är klart, får man hjälp av en stylist, så står man där i provhytten med kläder som passar riktigt bra och då köper man...

Nu skall jag göra upp en lista på vad som skall finnas på julbordet och i vilken ordning jag skall förbereda maten. Det blir ett relativt klassiskt svenskt julbord, skinka, köttbullar, prinskorv, (tysk) leverpastej, rödkålssallad, tre sorters sill, ägg med röd och svart kaviar, Jansson (föreställnngens clou!), räkomelett, bröd, kex, ost och smör. Klockan fem på julafton är det samling här och då börjar vi med glögg och pepparkakor. Vi blir faktiskt elva stycken, Jen och Nigel får besök av hans syster med make. De bor i Minneapolis, heter Lundstroem i efternamn och mannen har alltså svenska anor. Jag hoppas att det svenska julbordet blir lite extra för honom. Han hade nog inte räknat med att få ett sådant när han firar jul i Schweiz.

Sen rullar festligheterna på med julmiddag hos Jen och Nigel och stort annandagsmingel uppe i Orselina. Pierre är inte hemma, han reser till sin mamma i Southampton i morgon.

Elvy kom med en försiktig förfrågan om hon fick ”komma den här vägen” när hon reser från Kanada. Går allt enligt planerna så skall Alice resa till släktingar i Florida i början av januari och stanna där över vintern, hon vill inte halka omkring i Toronto med sin nya höftled. Det går direktflyg med Air Canada från Toronto till Zürich, så Elvy vill passa på att utnyttja den möjligheten.

I bageriet

Jag gjorde min alldeles egna pepparkaksdeg fredag kväll och det gick bra – om man nu undantar att degen blev alldeles för stor. Som den lydiga receptläsare jag är, så började jag med att noggrant mäta och väga och när jag hade blandat alltsammans så stod det längst ner på sidan ”satsen ger ca 250 pepparkakor.” Återstoden av degen ligger i frysen. I lördags bakade jag saffranslussekatter och Sorundatårta och avslutade med pepparkaksbaket. Jag nöjde mig med 106 godkända pepparkakor. Sen var jag trött, klockan hade då blivit kvart över åtta på kvällen.

Igår var vi och sjöng i kyrkan i Lugano. David hade haft lite huvudbry med valet av sånger, det kändes inte som det var läge för christmas carols ännu. Det blev This little light of mine, Let the lower lights be burning och See amid the winter´s snow (det var strålande sol och +12 i Lugano i söndags) och så sjöng Pierre Come thou long expected Jesus på en gammal melodi. Det var sååå vackert. De andra hade övat i lördags medan jag bakade.

Efteråt var det sopplunch hos Diana och Yves, promenad i det fina vädret uppe på Monte Trinita och sen såg vi på en dvd med luciafirande som jag köpte för många år sedan. Därefter blev det luciakaffe. Man får inte enbart fästa sig vid om man får höra att det som bjuds är gott, åtgången är en mycket bättre mätare. Allt tog slut. Jag kanske skall satsa på en ny karriär som bagare?