Hvilken glede jeg får når jeg kommer sammen med Guds hellige folk!

Den sången som jag lärt mig i Norge passade perfekt igår. Alla nio var hemma och vi hade en fantastisk stund tillsammans hemma hos Regula. Vi som har rötterna i Frälsningsarmén har ibland undrat vart helgelsemötena tagit vägen. Pierre har envisats med att kalla våra samlingar ”holiness meetings” och ibland, när han har haft ansvaret så har han vinklat in det på helgelseläran, den är viktig för honom. Igår började han med att fråga rakt ut ”Have you been to Boston Common” och Jen, Nigel, Diana och Yves såg frågande ut.

Det blev tyst och sen frågade han Jen och Nigel en gång till Have you been to Boston Common - det är väl inte så långt från Albany till Boston?. Nigel svarade att det var nog 160-180 miles för det tar närmare tre timmar att köra dit och Boston Common är en stor park mitt i staden, men han kunde inte dra sig till minnes att han hade varit där, men Jen sade att hon hade varit där på skolresa, det sägs att det är USA:s äldsta park.

Sen sade Pierre: ”On January 9th, 1885, at about 9 o´clock in the morning, God sanctified my soul.”  Nu rynkade Nigel pannan och såg frågande på Jen. Sen fick Pierre förklara sig, de fyra ”nya” fattade ju inget – men han hade verkligen lyckats fånga intresset. Sen berättade han om Brengle och försökte att på ett enkelt sätt förklara helgelseläran. Jag tror att han lyckades bra med det, vi hade en mycket intressant stund tillsammans och det kändes att Pierre hade lagt grunden för många viktiga samtal framöver.

”Have you been to Boston Common” det ser jag som en uppmaning till mig att inte vara blyg (försagd skulle mormor ha sagt) utan berätta för andra om vad jag upplever genom min tro, även om det inte är samma stora upplevelse som jag förstår att Brengle hade. Men jag är så tacksam för alla välsignelser som jag får del av.

Nu skall jag gå ut, nej inte till Boston Common utan upp till Regula, vi skall ta en promenad uppe på Monte Verita. Det är +18 och växlande molnighet, jag ser hur trädgårdarna i grannskapet börjar skifta lite i grönt, ovanligt tidigt faktiskt. Snön uppe i bergen försvinner, till förtret för världscupen i utförsåkning och alla vanliga skidanläggningar.

Lördag förmiddag.

Idag regnar det. Dags att varva lite praktiskt arbete med att skriva här. Igår kväll var vi på Osteria Antica. Det har blivit allt längre mellan besöken där, för några år sedan var vi där så gott som varje fredagskväll, nu blir det knappt en gång i månaden. Men det är väl så, gamla ”traditioner” bryts och nya kommer till.

Nu är badrummet klart. Damen som restaurerade kakelplattorna har gjort ett fantastiskt jobb. Först var hon här i onsdags och lade på ett första färglager i sprickorna, sen fick det torka över natten och i torsdags var hon här och korrigerade några nyanser som hon inte var helt nöjd med. Igår lade hon ”glasyr” på färgen. Jag trodde att det mest krävande arbetet skulle vara att laga plattorna inne i dekorerna, men det var tvärtom, det som är mest krävande det var att få exakt rätt turkos nyans på de släta plattorna. Men det borde jag nog ha kunnat räkna ut. Ser man kaklet framifrån går det inte att se var det är lagat men lägger man huvudet intill plattorna och ser ”på snedden” så går det att ana. Hon var mycket skicklig och arbetet kostade ju bara en liten bråkdel av vad det skulle ha kostat att sätta nytt kakel i badrummet. Och då hade jag inte fått behålla Poseidon och Afrodite!

Nu börjar man bekymra sig för sådant som händer varje år under karnevalerna. Polisen gick ut med följande varning i vår lokaltidning:

Drick inte alkohol på fastande mage

Drick lite, överdriv inte och drick inte för ofta.

Undvik att blanda olika slags alkohol.

Se upp för drinkar och alkoläsk. Deras alkoholhalt är hög och du blir snabbt berusad.

Blanda inte alkohol med andra substanser (droger eller läkemedel).

Kör inte när du har druckit.

Sett med svenska ögon så är detta elementärt, men med den frikostiga utskänkningen som förekommer inom karnelvalsområdena så är varningarna befogade. Förra året var det nio allvarliga trafikolyckor här i Ticino som var solklart relaterade till karnelvalsfirandet. För några år sedan, när det råkade vara ovanligt kallt, var det tre berusade personer som frös ihjäl utomhus. Det är det nog ingen risk för i år. Fylla är en sak, slagsmål ett annat problem och så är det ficktjuvarna. Jag beklagar att det är så, men det är ligor från Balkan som visar prov på stor yrkesskicklighet. Och det späder på främlingshatet.

Men samtidigt så är det roligt med karnevalerna. Man lägger ner stort arbete på kostymer och vagnar. Men att vistas inom karnelvalsområdet i Locarno oavbrutet i 24 timmar som många gör, det skulle jag inte klara av. Kan bero på stigande ålder förstås. Förra året inskränkte sig mitt firande till ett besök nere på piazzan under karnevalståget och det obligatoriska risottoätandet men då hade jag så mycket annat att göra. I år får det bli lite mer firande, jag måste ju visa Maj och Elvy våra lokala ”specialiteter”!

Nu är det dags att återgå till de praktiska sysslorna. Kvart över fem på onsdag anländer Maj och Elvy med tåg till Locarno. Det ser jag verkligen fram emot.

Dags för karnevaler!

Nu är reparationen av badrummet klart, det ser faktiskt ”nytt” ut. Jag sitter här och väntar på damen som skall snygga till sprickorna i kaklet. Hon var här förra veckan och visade bilder på jobb som hon gjort och jag tror att kaklet kommer att se nästan nytt ut när hon är färdig. Hon skulle komma ”under förmiddagen” vilket kan vara ett mycket flexibelt begrepp här.

Jobbet som jag håller på med just nu, det är att läsa igenom tre fackböcker och avge ett omdöme – är det mödan värt att översätta dem, behöver man i så fall anpassa texten och illustrationerna (mest diagram) till svenska förhållanden? Det känns faktiskt som en ansvarsfull uppgift.

Maj och Elvy kommer hit onsdag nästa vecka. De vill ha lite omväxling från det trista vintervädret i Sverige och passa på att vara med om karnevalerna. Fredag-lördag (6-7.2) är det La Stranociada, karnevalen i Locarno som pågår oavbrutet i 24 timmar.

Men innan dess, på söndag, januaris sista dag så går barnen i Locarno runt och för så mycket oväsen som möjligt för att jaga bort vintern. Efter Mardi Gras (fettisdagen) tar diverse kyrkliga aktiviteter över under fasteperioden. Det är mest olika processioner och går man inne i gamla stan här i Ascona så kan man stöta på en hel del kyrkliga processioner, somliga har  riktigt bisarra inslag. Dödskallar och skelett, märkliga utstyrslar som skulle kunna fungera på halloween och så har vi en procession som  går baklänges, runt runt i centrum i flera timmar. 

I Bellinzona är det karneval 4-9 februari. Den kallas för Rabadan och är den näst största karnevalen i Schweiz, efter den i Basel. I Bellinzona är det alltid mycket fylla, bråk och ficktjuvar, därför har intresset för Rabadan varit i avtagande de sista åren. Nu gör man en nysatsning, men hur skall man styra och övervaka tiotusentals människor som kommer dit för att festa? Nej, något besök på Rabadan blir det inte.

Klockan tolv, tisdagen den 9 (Mardi Gras) är det karneval här i Ascona. Då serveras det också risotto med luganighe (korv) nere på piazzan. Jag tycker faktiskt att det är alldeles lagom med vår karneval i Ascona, ett festligt karnevalståg och sedan risotto och musikunderhållning. Onsdag morgon är allt överstökat och renhållningsarbetarna får rycka ut.

Idag är det solsken och redan +10. Igår blev det faktiskt +16, våren är på gång. Tvärs över sjön ser jag nordsidan av bergen, där ligger snön kvar, men uppe i Orselina, som ligger på ”vår” sydsida har snön börjat krypa allt längre upp på berget.

Vår i luften

Igår var vi i Lugano och sjöng i kyrkan. Det blev lite hastigt påkommet men vi blev sex stycken, Diana, Yves, Marlene, David, Pierre och jag. Jen och Nigel är förkylda och Regula var bortrest. Det gick bra i alla fall. Man firade ljusmässa i kyrkan och vi sjöng This little light of mine, Shine Jesus shine och Let there be light. Kommande söndag firar man ljuset enligt kyrkans traditioner, men då är det ingen gudstjänst i Lugano så det fick firas igår istället. Det är faktiskt så att vi var och sjöng i kyrkan vid ljusmässan för ett år sedan, och då sjöng vi de här tre sångerna. Det var ingen som protesterade. Hoppas jag.

Pierre erinrade sig att vi hade ätit middag på Sensi i Muralto för ett år sedan och då körde vi dit. De minnesgoda är väl de som skapar traditioner? Sensi har extremt god mat, vi åt Saltimbocca di petto di pollo al marsala con risotto allo zafferano. Vad det är? Stekt kycklingbröst inrullat i prosciutto som snabbt blivit lite knaprig i grillen, marsalasås och saffransrisotto. Fantastiskt gott. Medan vi väntade på desserten så frågade David om det var någon som var intresserad av kanalfärd i september. Desserten bestod förresten av chokladfromage med marängtopp och finhackad syltad ingefära. Till det en espresso och sen var vi nöjda.

Kanalfärd – jag tror jag står över i år. Nu närmast kommer Maj och Elvy hit för att beskåda karnevalerna, sen skall jag vara på förlaget i mars, åker med till Hälsingland över påsk för att sen förmodligen åka hem och jobba intensivt två-tre månader. ”Förmodligen” betyder att jag gärna vill klämma in ett par veckor på Geilo också, men det beror på hur mycket jobb jag får med mig från förlaget. Längre vågar jag inte planera. De som är mest intresserade av kanalfärd är D&P, Regula, förmodligen Rickard, Jen och Nigel. Jag skall följa med om det blir någon resa på Kennet & Avon Canal. Men det lär det inte bli i år. Kanalerna i Midlands kan jag utantill vid det här laget.

Nu skall jag ut och promenera i det fina vädret. +14, strålande sol och såvitt jag kan se är det vindstilla. Det finns vårtecken överallt, forsythian börjar slå ut, i skyddade lägen blommar de första lökväxterna och jag ser en häck som börjar bli ljusgrön. Uppe hos Regula är kameliorna fulla med knoppar, håller mildvädret i sig så slår de snart ut.

Det sitter i generna!

Vi har en skrivar-gen i vår familj. Mormor skrev en lång berättelse om sitt liv, den är på många handskrivna sidor. Hon hade gjort en hel del tillägg och för att få bättre läsbarhet så har jag skrivit ut den och redigerat in tilläggen. Då blev den på 28 sidor.

När jag tömde hennes lägenhet så fanns det ett stort brunt kuvert på vilket det stod: Till Maria, öppnas efter min död. Där låg berättelsen och det blev en stark upplevelse för mig att läsa den. Sen lade jag tillbaka den i kuvertet. Den fick ligga där flera år innan jag läste berättelsen på nytt.

Mormor hade gått sju år i folkskolan, hade de bott på en plats där det fanns en realskola och kanske ett gymnasium så borde hon naturligtvis fått fortsätta läsa. Men samtidigt, hon levde ett gott liv utan att ha fortsatt studera och jag tror inte att hon funderade på hur hennes liv skulle kunnat se ut, hon var nöjd med sin lott. Hon var vetgirig och såg till att hålla sig uppdaterad om det som hände i Sverige och världen. Hon läste mycket och de böcker som jag minns, det var kvalitetslitteratur. Och Bibeln.

Det som slog mig när jag började skriva ut hennes berättelse var att det inte fanns ett enda stavfel, meningsbyggnad och kommatering får mer än godkänt, hon var en god berättare som tog med det som var väsentligt för henne och sådant som förde historien framåt.

Elvy skriver nästan varje dag – men på ett helt annat sätt. Hon sätter sig vid datorn och skriver ”något”. Det är inte dagbok, utan något som faller henne in att skriva om. I tisdags sade hon ”jag måste skriva ner vad jag anser om den där idioten Trump”. Hon har en fantastisk förmåga att leka med ord, det är faktiskt märkligt att hon har den förmågan när hon varit borta från Sverige i så många år. Hon är en själsfrände till Povel Ramel i det avseendet. Elvy sparar det hon skrivit några dagar, sen raderar hon det. Tyvärr. ”Det är bara ett sätt att sortera mina tankar, inget för eftervärlden.” Jag har fått läsa några av hennes ”krönikor” och det är intressant att se hur hon uppfattar saker och ting när det gäller svenska förhållanden. Hon är inte alls lika grinig som medelsvensson. Bråket kring Margot Wallströms lågenhet förstår hon inte. ”Men det är förstås ett sätt för oppositionen att dra intresset bort från regeringens politik.” Hon har bott i ett land, som även om det är välordnat, ändå har ett tuffare levnadsklimat än Sverige.

Språket är levande och även om ett och annat ord är på försvenskad engelska, så märks det att hon en gång i tiden varit lärare i svenska. Elvy har en fil mag med ämnena svenska och engelska och undervisade på gymnasiet i Södertälje fram tills dess att vi flyttade till Manchester.

Elvy har läst mormors berättelse och jag har frågat henne om inte hon kunde skriva något liknande, men hon tvekar. ”Kanske om tio år, om jag lever då.” Då är Elvy 82, mormor bör ha varit några år äldre när hon skrev ner sin livshistoria. Jag hoppas att det också är genetiskt betingat med att uppnå en hyggligt hög levnadsålder och att ha kvar intellektet till slutet, så som mormor hade.

Sen är det jag som bär skrivargenen vidare. Jag var inte alls intresserad av att skriva förrän jag gick en tilläggskurs i ekonomijournalistik på LSE. Den var bara på en termin, men då började det klia i fingrarna på mig och helt utanför de uppgifter som hörde till kursen, så började jag skriva notiser om dagsaktuella saker inom ekonomi och politik i GB. Det var så jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva.

Nu skriver jag här, jag skriver bara ner vad jag tänker på. Ibland upptäcker jag fel som jag gjort efter det att jag publicerat dagens blogg, jag läser praktiskt taget aldrig igenom det jag skrivit innan jag trycker på ”publicera”. Ibland ändrar jag, men det är ganska sällan. Min vän Håkan, som är lärare i svenska har någon gång påpekat att jag hanterar prepositioner fel och att min kommatering inte följer riktlinjerna. Dessutom förstår inte Håkan min förkärlek för tankstreck och tre små punkter och så har vi lite olika idéer om när man skall använda semikolon. Jag fick en kopia av en tidningsartikel i ämnet för en tid sedan. Jag fortsätter som jag alltid gjort. Skiljetecken måste få vara en känslosak!

Just nu är det +5, sol och det ser inte ut att vara någon vind. Nästa vecka skall det bli vårväder, enligt de mest optimistiska prognoserna. Det är bara elva dagar till februari och även om det kan komma bakslag med busväder, så är våren på gång här. Regula har sett blommande krokus. Jag har avslutat mitt uppdrag och nu skall vi ta en promenad uppe på Monte Verita och spana efter fler vårtecken.

Är något privat numera?

I ”1984” beskriver George Orwell en framtid när inget längre får vara privat och ”storebror” ser allt.

Riktigt så illa är det inte nu, men nästan.

Min vän Julia som jobbar med IT inom reklambranschen kan allt om det här nya som gör att ”privat” blir en allt mindre sfär för många människor. När jag började med den här bloggen för sju år sedan så ifrågasatte ett par av mina svenska vänner om det var så klokt att lämna ut så mycket information på nätet. Nu är det så att jag bor långt från Sverige (ca 200 mil) och det är inte troligt att någon svensk inbrottstjuv tar sig ända hit för att göra inbrott när jag skriver att ”nu reser jag bort”. Dessutom har jag larm och finns inte i min teleleverantörs telefonbok på nätet så det är inte lätt att hitta hit, inte ens för ortens taxiförare faktiskt!. Sen har jag, när det känts nödvändigt, mörkat en del personnamn och ortsnamn och de som jag nämner vid förnamn, de är ändå rätt anonyma.

Julia invigde mig i en del av allt det här nya i lördags och jag blev chockerad. Facebook – utan att Julia är vän med några som jag vet är på FB så kunde jag lätt få fram de mest privata detaljer om några av mina bekanta. Ett par av dem har Instagramkonton och det som inte kunde beskådas på FB, det fanns där. Sen fanns det flera andra liknande tjänster på nätet och där kunde man också ta del av sådant som jag anser är privat. Jag har ett Google-konto, det måste jag ha för att använda mig av Blogger, men vad jag inte visste, det var att man lätt kan få reda på mycket om andra användare av Googlekonton - och något som jag tyckte var lite otäckt, det som via Google finns hos ”third party service providers”. Jag frågade om ”dark internet” och Julia sa att ”det vet Stephan hur man tar sig in där”.

Utvecklingen är otäck. Nu kan man faktiskt låta bli att både blogga och vara på FB, ha instagramkonto och så vidare... Jag lovar,man kan leva ett gott liv i alla fall. Jag internet, mail, skype, bloggen och tillträde till förlagets intranät och nu även en iPhone som jag använder för att ringa och skicka sms. Jag hade tänkt använda GPS-tjänsten också men den som finns här, den är inte att lita på. Det räcker för mig.

Förlagets intranät har blivit hackat och man har lagt beslag på bilder som finns där. Sånt är ett oskick. Om enskilda hackare stjäl för privat bruk en och annan bild, det får man väl stå ut med, men när en österrikisk handelskammare har tagit porträttbilder och lägger ut dem på sin hemsida med namn på sina medarbetare, då är måttet rågat. Jag vet att de inte gjorde något åt det efter två uppmaningar, men sen när uppmaningarna blev hot om juridiska åtgärder, då försvann bilderna. Den bild på mig, tagen under en båtfärd förra sommaren som finns på ett holländskt bemanningsföretags hemsida den finns kvar. Men jag ids inte bråka och det är ju inte jag som tagit och sedan publicerat bilden. Den fanns på en FB-sida, är nu borttagen.

Jag började med den här bloggen för sju år sedan. Då hade jag haft en lite enklare blogg på engelska, jag hade en del vänner i England som ville veta vad jag gjorde. Den skaran har glesnat nu och jag nöjer mig med ett mail till dem någon gång ibland. När jag var i Sverige, så fick jag hjälp att starta bloggen och sen har det bara rullat på... ibland tycker jag att det är ett påhäng att behöva uppdatera den, men för det mesta så tycker jag att det känns bra.

Om ni nu har orkat läsa så här långt, så kan jag meddela att Elvy kom tillbaka från Toronto i tisdags och under tiden som hon hämtade sig från jetlag, så blev hon förkyld. Är man en positiv person så säjer man bara ”det var väl tur att jag inte satt med täppt näsa på planet”. Elvy ägnar sig just nu åt ”bearspotting”. Hon följer dels de vilda tonåringarna i idet på Järvzoo men också de små nyfödda björnungarna på zoo i Lycksele. Det gör jag också, men jag har inte lyckats se de små nyfödda än, bara höra dem. Det låter misstänkt likt små nyfödda, hungriga barn.

Har man frågat björnarna om lov att göra detta? Har inte björnar rätt till lite privatliv? Skall man stressa en nybliven mamma med vetskapen om att hela världen kan se hur hon tar hand om sina små?

http://www.helahalsingland.se/allmant/halsingland/folj-idun-och-ungarna-live-i-idet

http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/100247

Inte alls stjärnklart.

Hantverkarna som gör i ordning badrummet rekommenderade mig att kontrollera det som fanns närmast väggen mot badrummet inne mitt förråd så att inget var fuktskadat. Överst i hyllorna fanns två kartonger med böcker, tunga kartonger som bara hade fått stå där i alla år. Det var böcker i dem och papper och fukt är ingen bra kombination så jag tog ner kartongerna. Det såg inte ut att vara någon fara med böckerna, men jag började kolla vad det fanns i lådorna, det var säkert något som jag utan problem kunde slänga.

Bland böckerna fanns en astrologibok som jag fick av en studiekamrat, Hon var rätt kunnig i ämnet och försökte att få andra intresserade. ”An introduction to Astrology” heter den. När jag väl hade fått fram den, så kunde jag ju inte låta bli att bläddra lite i den och såg att både den generella beskrivningen av mitt stjärntecken jungfrun och det födelsehoroskop som hon gjort för mig, en invecklad bild med stjärntecken, hus och planeter och en tolkning av några av de viktigaste dragen i den, hur väl de stämde. Analytisk, noggrann, slutför sina uppgifter, stillsam, tycker inte om att stå i rampljuset. Det stämmer faktiskt och det jag började ägna mig åt flera år efter att jag hade fått boken, det kräver att man är analytisk, noggrann och verkligen slutför uppgifterna. (Annars lär det inte bli några inkomster.)

Jag kunde inte låta bli utan läste nu den generella beskrivningen av Elvys stjärntecken, vattumannen, den stämde nog inte så väl. Kollade Rickard, fiskarna och jo, det var mycket som stämde där. Pierre skorpion– hade jag verkligen rätt födelsedatum för honom? David lejon, han skulle gapskratta åt beskrivningen. Marlene – också jungfru och ekonom, för henne stämde det rätt väl. Regula... nej, hon är definitivt ingen tungsint stenbock.

Mormor och jag talade någon gång om detta med horoskop. Hon kunde läsa dagens horoskop i lokaltidningen och skratta åt det och säja något i stil med att ”sån tur att jag inte hade planerat att göra några större investeringar idag”. Vi var båda eniga om att man inte skulle ha någon tilltro till teorierna om att stjärnornas placering på himlen i babylonisk tid skulle kunna avgöra vår personlighet eller vårt öde. Vi hade något annat, något mer hållbart att luta oss mot och vi kunde lägga framtiden i Guds hand. Jag var helt enig med henne om detta men ändå kunde jag inte låta bli att då och då ta fram boken och läsa lite. Det var lockande, som att se in i en fördold kunskap. Det kändes nästan så idag också, jag kunde inte låta bli att läsa och fundera på om något stämde.

När jag tänker på det, så inser jag att det finns en gråzon mellan det som en kristen måste vända sig bort från och det som idag är accepterat. Hör yoga hemma i kyrkans utbud av aktiviteter? Hur är det med chi gong och meditation? Feng shui (eller hur det nu stavas) är det rumsrent? Jag tycker att idéerna om att inte ha en massa onödiga saker som stjäl energi och att inreda hemmet så att det visuellt blir ett fritt flöde mellan rummen, det är sympatiskt, men är det verkligen för att Chi inte skall stoppas upp? Ja, jag bara undrar. Vi påverkas förmodligen mer än vi är medvetna om, av märkliga idéer hemmahörande i någon orientalisk religion.

Tryckt.

I går var vi i Bellinzona, först på mässa i en katolsk kyrka och sen hemma hos Julia, Leo och Stephan på invigningslunch i deras nya hus. (I kyrkan satt jag som vanligt ensam på sista bänken, beredd att gå ut om jag började hosta. Rökelse och jag går som bekant inte så bra ihop.)

De har en firma som sysslar med olika slags reklam och grafisk produktion, allt från att göra broschyrer o d från grunden till att trycka avancerade alster i något slags riktigt ”fint” tryck, Hittills har de haft verksamheten i två olika hus. Leo och Stephan har delat en lägenhet och Julia har bott tillsammans med deras far. Han dog för ett år sedan. Då började de leta efter ett hus som var stort nog att rymma hela deras verksamhet och helst också med bostäder till dem. De har naturligtvis en hel del avancerad och stöldbegärlig utrustning. Nu har de byggt om och byggt till en industrilokal och fått tillstånd att även inreda bostäder där. Det har blivit jättefint och smart nog så har de lagt studion där de jobbar med publikationerna längst upp i huset, dels för att få bra ljusförhållanden men också för att den dyrbara datautrustningen är säkrare där. Tryckerimaskiner som väger ett par ton och som är fastskruvade i golvet på första våningen är förstås inte lika stöldbegärliga. De har var sin lägenhet med två rum men gemensamt stort kök och matplats och utrymme för samvaro. Det var riktigt smart alltsammans och det måste ju vara en stor fördel att bo och arbeta i samma hus, ibland jobbar de nästan dygnet runt. Jag tror att jag har nämnt det förut, administrationen i företaget sköts av en avhoppad nunna och så har de två anställda i tryckeriet. Det är verkligen roligt att se hur deras företag har utvecklats från en digitalkamera, pc med fotoshop och en offsetmaskin i föräldrahemmets källare till vad det är idag.

Jag jobbar på med mitt uppdrag, skall gå igenom det en första gång nu (det regnar) och sen får det vila i morgon (fint väder väntas) och så tar jag den sista genomgången på onsdag innan jag skickar iväg det. Det är alltid en sån skön känsla när jag avslutar ett lite större uppdrag, det blir ett slags sommarlovskänsla. Och i likhet med sommarlovet så går det alldeles för fort innan nästa uppdrag kommer. Nu är det aviserat två genomläsningar – då kan jag kalla mig för lektör. Roligt med lite omväxling.

Fjortondag jul

Idag är det torsdag och jag vaknade redan halv sju, hantverkarna skulle infinna sig vid åttatiden. De kom tjugo i åtta, högst oväntat i en region där tidsbegrepp, till skillnad från övriga Schweiz, är något synnerligen ungefärligt och där klockan åtta kan betyda allt mellan halv nio och elva.

Nu är de i full gång, väggen har torkat och för säkerhets skull sätter de dit något slags extra fuktspärr mot utsidan. De hade med sig kakelprover och jag hittade en sort som är vita med svag turkos marmorering som jag tror kan fungera bra. Då blir hela ytterväggen ljus, några snäckor, sjöstjärnor och delfiner försvinner men Poseidon och Afrodite på de andra väggarna får vara kvar. Sen var det tal om klinkergolvet och vi bestämde nu på morgonen att de lägger turkos klinker som en ”matta” under badkaret, golvet i övrigt är i så gott skick att det är onödigt att bryta upp det. Nytt badkar skall förstås till och så tillkommer det en duschvägg. Folk badar ju inte lika frekvent nu för tiden. Jag badar bara när jag är förkyld. De hade tips på någon som renoverar kakel, men det får bli en senare fråga. Det är en del plattor som har spruckit men det går tydligen att snygga till.

Vi hade tänkt att vara med på gudstjänsten i Lugano igår, men det var inte någon gudstjänst där, den var i Bolzano och det är lite väl långt att köra och nu när det är vinter i bergen bör man dessutom köra via Milano. Det är bara D&P, Marlene och jag som är hemma så vi satte oss ner en stund här hos mig. Det var ju trettondagen och då ”måste” man sjunga ”What shall I bring to my Saviour”. Och så diskuterade vi om man verkligen skall sjunga ”bring”, blir inte ”give” mer personligt? Nåja, huvudsaken är att man ger, inte något men så mycket man kan till Jesus.

Jen och Nigel har tagit med sig sitt amerikafrämmande på en rejäl rundtur, de har bland annat besökt Wien och München och nu tror jag de är på väg till Genève.

Elvy kommer inte hit nu, hon frågade om hon och Maj kan få komma hit i februari istället. Det tycker jag låter bra, då är det under alla omständigheter lite mer vårlikt här än vad det är nu och jag har inga hantverkare i huset. Elvy reser tillbaka till Sverige tisdag nästa vecka och sen skall hon ägna återstoden av veckan till att övervinna jetlag. Alice har återhämtat sig väl, men vid sista återbesöket frågade doktorn om de skall planera in byte av den andra höftleden också. Alice förklarade att hon har inga problem med den förutom när hon står mycket men doktorn tyckte att hon skulle ta förslaget under övervägande. Så blir det när man har privat sjukförsäkring och vänder sig till ett privat sjukhus! Mormor hade en bekant som fick vänta i tre år på att få en ny höftled, hon fick gå med kryckor det sista året. ”De hoppas nog att jag skall dö så de kan ta bort mig från kön” sade hon. Men hon fick höftleden och levde i några år till. Bengt-Göran fick bara vänta åtta månader på sin nya höftled – men han är ju man.

Jag räknade med att ha avslutat min karriär som butiksbiträde för den här gången, men har lovat att ställa upp på lördag, Ianella ville vara ledig. Men nu har jag jobb som väntar och som måste bli klart nästa vecka.

Idag regnar det, så detta i kombination med att jag har hantverkare i huset, gör att jag får låta flitens lampa lysa. Jag snabbkollar naturligtvis svenska tidningar på nätet och tänker att det är allt skönt att vara i Ascona nu, i Hälsingland är det minus 20-25 överallt. Dwight och Lotta är i Australien. Där lär det slås värmerekord...

Gott nytt år!

Det blev en annorlunda nyårsafton. David och jag firade den tillsammans med vänner på Osterian. Det var bara vi två som var kvar här, alla andra hade rest bort. Det var trevligt och uppsluppet och klockan tolv var vi ute och såg på fyrverkerierna.

Rickard berättade en gång att när de gick i skolan så fick de i uppgift att under jullovet skriva en Jahresbericht, årsberättelse. Den skulle inte vara någon kronologisk beskrivning av vad man hade gjort under året utan mer ge plats för reflektioner och så skulle den avslutas med vilka förhoppningar man hade inför det nya året och kunde även inkludera något nyårslöfte. Sen skulle den läggas i ett kuvert som klistrades igen och öppnades först när det var dags att skriva nästa Jahresbericht.

Det är en rätt god idé och nu har jag skrivit ner min årsberättelse och avslutat med några förhoppningar – men inga specifika nyårslöften. Jag är ju van att skriva och den blev på fyra sidor, ackompanjerad i bakgrunden av nyårskoncerten från Wien. Jag har haft ett riktigt bra år, har oändligt mycket att vara tacksam för och ser fram emot 2016. Det som oroar mig har inget att göra med mig personligen utan det är naturligtvis utvecklingen i världen och mest av allt flyktingkrisen.

Det skall bli intressant att ta fram kuvertet om ett år.

Nu skall jag passa på att ta en promenad, i morgon skall jag jobba i butiken och troligen blir det så måndag och tisdag också. I Ticino är trettondagen helgdag, vilket den inte är i alla kantoner. Nu börjar jag bli riktigt varm i kläderna och kan hantera även returer och byten i kassasystemet och för bankkort. Det har varit en hel del herrar som undantagslöst har köpt en storlek (eller två) för smått till sina damer. Ingen har kommit för att byta till mindre.