Troens vei

Jag hade inte tänkt att skriva här idag, men det är något som jag vill dela med er.

Kanalfararna skulle vara hemma med tåget från Zürich vid sjutiden igår, jag och Yves hade lovat att hämta dem där. Men det hade blivit något trassel med flyget från Gatwick och de skulle inte komma hem förrän med tåget halv ett på natten.

Vad gör man under tiden? Inget att se på tv, förutom nyheterna. Jag satte mig med min laptop och kollade på olika sajter och så hamnade jag på YouTube. Då skriver jag ofta Frelsesarmeen i sökfältet, för då kommer det alltid upp något bra för oss som gillar den traditionella sångskatten.

Jag har varit på kongress i Norge ett par gånger och då har lördagskvällens ”Väckelsetoner i natten” (som väl riktat sig till  en något äldre publik) varit en av höjdpunkterna. Nu är det nog så att sångkvällarna i uthuset är en miniversion av detta och jag vet att Elvy och hennes vänner brukar kolla det som finns på YouTube från de här tillfällena och har inlemmat några sånger i sin repertoar.

Det finns en sång som jag gärna lyssnar till, gång på gång. Den heter Troens vei och poängen i texten är att det är i de branta uppförsbackarna som man lär sig att tro. Jag kan inte påstå att mitt liv har varit så fullt av branta uppförsbackar, men visst har de funnits. Det har varit erfarenheten från de där tillfällena som i efterskott har bevisat för mig att Gud har hört bön och att han har varit med hela tiden, även om jag stundtals känt mig övergiven.

Mormor lärde mig att be och att förstå vad bön skall vara. Hon uppmanade mig när jag tyckte att bönesvaret uteblev att se bakåt och försöka förstå om inte Gud redan hade gett mig bönesvar, det var bara det att jag i min iver inte hade förstått det. När jag tänker på detta, så blir jag alldeles varm inombords, vi hade en sådan rik bönegemenskap.

Vill du lyssna till Troens vei, så har du länken här.

https://www.youtube.com/watch?v=rzgbhrq_bKI


Jag hittade texten på en hemsida

Det er så mange bakker, på troens smale vei
og jeg vil lett bli motløs, ja ofte trøtt og lei.
Da hvisker Herren stille, Hans stemme er så mild:
Hver bakke fører oppad, det er vel dit du vil?

.

Da må jeg bare gråte og svare som det er:

Jeg lengter hjem til himmelen og herligheten der!

Men jeg er alt for liten, og kreftene er små

for slike bratte bakker som dem du lar meg gå

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro.

Ta kun et skritt i gangen, og hold deg fast til Meg
Min kraft er uten grenser, og den er nok for deg.
Jeg er din stav og støtte, snart er du kommet opp
og Jeg vil gi deg utsyn, fra hver en bakketopp.

Takk Herren for hver bakke, og for hvert trengselsfjell
som jeg er kommet over, men ikke greide selv!
Å la meg ikke glemme, i neste dype dal
med fjell på alle kanter, at jeg en Frelser har! 

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro. 

Jeg ser en himmelstige, hver trengsel bak et trinn

Da jeg i hjelpeløsheten til Herren søkte inn!

Og han var alltid nådig og løftet barnet opp

Hvert trinn til jeg var fremme ved himmelstigens topp.

Når jeg en dag er hjemme og ser tilbake på,
den vanskelige veien som Du har latt meg gå,
da vil jeg sikkert undres hvor lite jeg forsto;
det var de bratte bakker som lærte meg å tro.

(ukjent forfatter)

Solen skiner fortfarande i Ascona.

Folk här i Ticino är glada, Ignazio  Cassis får en plats i Bundesrat, den förste från Ticino på 12 år, Det  firades med salut, 26 skott från borgen i Bellinzona.. Förbundsrådet består av sju ledamöter och det är de som utövar den verkställande federala makten.

Jag borde vara mer intresserad av schweizisk politik, men jag ids inte. Det är så rörigt med vad ”Bern” får lov att bestämma och vad de olika kantonerna bestämmer för egen räkning. Självständigheten är väl tilltagen och ibland händer det att man struntar i vad Bundesrat bestämmer och hänvisar till den kantonala självständigheten.  Sen har vi alla dessa folkomröstningar som så vackert kallas för direktdemokrati. Om det vore viktiga frågor man röstar om så kunde det väl vara intressant att följa hur det fungerar, men nu kan de mest befängda saker tas upp i omröstningarna. Resultaten skall vara bindande, men det går alltid att skjuta på verkställigheten, ibland år efter år. Jag blir bara trött och ärligt talat, så engagerar sig mina schweiziska vänner allt mindre i omröstningarna.

Då intresserar jag mig mer för svensk, norsk och brittisk politik. Jag följer förstås vad som händer i USA, men den cirkusen är det numera svårt att få grepp om.

Jag är bedrövad över att polisen i Göteborg inte kunde stoppa NMR och nazistdemonstrationen. Är verkligen svensk lagstiftning så tandlös? Så vitt jag kan förstå så är politiska uniformer, taktfast marsch, fanor med nazistsymboler och tydligt uttalat hat mot olika folkgrupper ändå inte tillåtet. Man talar så mycket om den terrorism som kommer ur extrem islam, men verkar glömma att NMR också gjort sig skyldiga till terrordåd. Nu får vi se vad som händer i Göteborg den 30 september.   

Igår fick Elvy besök av Stig, som när han var barn bodde en tid hos mormor och morfar. En gång när Dwight och Lotta var hos Elvy, kom Stig på besök och då berättade han att han haft en morbror som bodde i USA och faktiskt också i Tulsa, där Dwight växte upp. Morbrodern stupade i andra världskriget och sedan visste Stigs mamma inget mer än att han då var gift med en kvinna som emigrerat från Tyskland. Dwights morföräldrar kom till USA från Tyskland, så då hade de plötsligt mycket att tala om. För att göra en lång historia kort så lyckades Dwight med hjälp av en vän lokalisera ett par barn och barnbarn, som Stig och hans dotter nu har kontakt med. Nu hade Stig fått kopior av fotografier på morbrodern och hans familj, vilka han ville visa. Elvy förstår att bilderna och den etablerade kontakten betyder mycket för honom, han har inga fler släktingar på sin mammas sida och han har aldrig haft någon kontakt med sin pappa.

Att ha många släktingar, som t ex Marlene och Luca har, det kan kännas som en börda, det har jag förstått. Jag har inte så många släktingar, och tycker att det skulle vara roligt med några flera att träffa någon gång ibland. Jag är mån om att inte glömma bort dem som jag har kontakt med.

Men jag har många vänner och börjar vi bli fulltaliga här igen. Diana och Yves kom hem i söndags, Rickard kom igår kväll, kanalfararna kommer ikväll och Pierre kommer nästa helg. David har aviserat övning uppe i Orselina lördag eftermiddag, vi skall ju sjunga vid den kombinerade sångandakten och skördefesten på söndag.

  

Solig måndag i Ascona

Nu har vi, efter en hel del regn kommit in i en period när det ser ut att bli uppehållsväder och ganska varmt. Än är inte sommaren slut. Rickard har gett upp hoppet om det fina höstvädret och han reser hem i morgon. Det är fortfarande rätt bökigt att ta sig från Geilo och hit, det blir en övernattning på Gardermoen, men sen är det direktflyg till Zürich på förmiddagen och då bör han vara här med tåget vid femtiden. Jag hoppas att han uppskattar det fina vädret här!

Igår körde vi ner till Lugano där det var sångandakt. Det var kyrkans nybildade kör som skulle stå för sången och det var roligt att höra dem, det låter riktigt bra. Nästa söndag är det sångandakt och skördefest och vår tur att sjunga. Jag hoppas att vi är någorlunda fulltaliga då.

Kanalfararna är fortfarande ute, sist vi hörde från dem var de vid Nuneaton och förberedde sig för Ashby Canal. Det har regnat en hel del, men oftast på kvällar och nätter och det är bara en dag som de har fått ligga stilla när det regnade alldeles för mycket. Då hade de moorat invid en pub och när den öppnade så hade de ätit lunch och middag där, kastat pil, spelat biljard och umgåtts med andra kanalfarare som kommit dit. Lokalbefolkningen lyste med sin frånvaro. Nu räknar de med att komma till Braunston i morgon och tillbaka hit på torsdag.

Regnet har förorsakat flera vägras och uppe i bergen rasar det lite här och var. Problemet med vägras är att det finns bara en väg till många platser och så lagas vägen provisoriskt och så kommer det nya regn och så rasar det en gång till och lite mer än förra gången. Pierre kommer hem från Italien nu vid månadsskiftet och då skall han jobba i närområdet. Det mer långsiktiga jobbet med rassäkring, som han håller på med uppe i Glarus, det får vänta tills vidare.

Uppe i Bondo, där det stora raser var den 23 augusti, där rasar det fortfarande, men nu har det varit högre upp och byn har inte varit i  farozonen. Man kan inte se vad som hänt då det varit tät dimma, men man hör när det rasar – det låter som ett stort flygplan kör in bland bergen.

En glädjande nyhet är förstås att nu har man börjat med att färdigställa golv, väggar och tak i Elvys lägenhet. Det är tillräckligt torrt i husets stomme nu. I slutet av nästa vecka kommer leveransen av hela köksinredningen och på måndagen börjar de att montera. Det kommer att ta upp till tio arbetsdagar, det har de förvarnat om. Då är det inte några problem för mig att bo där under november när jag skall vara på förlaget. Jag börjar redan nu gruva mig för pendlingen in till Stockholm. Varenda gång jag läser Aftonbladet eller Expressen på nätet, så står det om tågstopp...

Nu är det dags för något att äta och sedan skall jag ta en promenad. Idag började jag jobba redan halv åtta, känner mig såå duktig. Det kan kanske bli ett par timmars jobb i eftermiddag också.

Ett brev betyder så mycket.

Först: Förlåt Rickard, jag glömde dig i uppräkningen av dem som inte var hemma i söndags! Du är ju på Geilo och jobbar med hytta. Vad skulle jag ta mig till utan din hjälp? Men nu kommer du hem till Ascona i början av nästa vecka och det gläds jag åt. Du vet dörren till förrådet, den går inte att stänga nu igen. Du sade att nästa gång så får det nog bli en justering av dörrkarmen. Så nu vet du det.

Mormor var ingen samlare, men det hon sparade på, det var i perfekt ordning. Det finns tre och en halv skokartong med brev, de äldsta är från 1920 och de senaste från 2000. Var det Ellen Westermark som uppmanade mormor att spara alla brev?

Den halvan av skokartongen som inte innehåller brev, där finns det vykort av olika slag. Vackra gratulationskort och intressanta stadsbilder och kulturhistoriskt intressanta byggnader, många kyrkor.

Kartongerna är också intressanta. Där står storlek, något om innehållet och priset. På en kartong finns innehållet avbildat, en damsko med relativt låg klack och slejf, storlek 40. Pris 14 kronor. Jag tror att skorna kommer från 30-talet. Det är högst sannolikt att mormor köpt dem.

Men det mest intressanta är förstås breven. Elvy och jag talade om att vi borde gå igenom dem och kanske på något sätt dokumentera innehållet efter avsändarna så att man kan få en bild av personen, deras relation och sådant som kan ha upptagit deras tankar vid den tiden. Nu har jag köpt fem små askar med olikfärgade gem i, jag skall gå igenom breven och markera med färgkod vem som är avsändare. En stor del av breven är såpass gamla att man inte behöver tänka på diskretion. Den största delen av breven är från tiden mellan 1929 och 1965. Sedan tog väl telefonen över.

Nu har jag läst en del av breven och funnit mycket intressant. Det var med viss tvekan jag läste några av de brev som morfar skrivit till henne, men morfar var, enligt Elvy en ganska försiktig person när det gällde känslor. Jag läste två brev, ett när hon gick på Helsingegårdens lanthushållsskola och ett när han hade fått jobb på annan ort och mormor fortfarande jobbade på lasarettet i Bollnäs. Det är välskrivna, gulliga brev men inte passionerade så jag rodnade inte.

Vera var tydligen en jämnårig vän som 1935 flyttade till Västerås, där hon hade en fästman. De brevväxlade sedan fram till 1972 och det är tänkbart att Vera sedan avled, hon skriver mycket om läkarbesök, att hon flera gånger varit inlagd på sjukhus och att hon inte orkade så mycket längre, men jag har inte funnit någon diagnos. I ett brev från 1938 skriver hon att hon och hennes man ibland besöker Frälsningsarméns möten, trots att svärmor och svärfar inte gillar det. Sen tycker hon att inbjudningssångerna i Segertoner är rätt jämmerliga jämfört med dem som sjungs på armén. ”De tala mer om det goda med att bliva frälst än att alltid vara bedrövad över synderna.” Såvitt jag kan förstå så blev ändå Vera pingströrelsen trogen livet ut.

Nu har vi ju bara breven till mormor, tänk om vi haft hennes brev också! Då hade man verkligen kunnat tala om ett viktigt samlat tidsdokument. Men det har vi inte.

Numera mailar vi eller skypar eller något annat. Tankar och konversationer försvinner ut i cyberrymden, mail raderas och sådant som skrivs på Facebook, det kommer väl inte att sparas för evig tid. Dessutom står det så mycket skit på Facebook. Påstår jag, som stängde  mitt konto där för snart tio år sedan.

Men – en sak har jag gjort och det är jag tacksam för. När Elvy och jag fick kontakt igen i januari 2013, då mailade vi varandra. Först ungefär en gång i veckan och efter en kort tid så blev det mail ”med väntande post”. Jag har skrivit ut och sparat varendaste mail.

Hur länge kommer den här bloggen att finnas kvar på Internet? Vad händer med allt som publiceras där, fakta, goda och dåliga nyheter och fake news? Jag har förstått att det som tas bort inte försvinner helt även om man inte kan läsa det längre. Då är det bättre med några skokartonger med intressanta brev.

Solig söndag.

Det är en märklig söndag, det är bara jag som är hemma, om man nu räknar dem som ingår i  vår husförsamling.

David, Nigel, Jen, Regula och Annemarie är i England på kanalfärd, Marlene och Luca är i Rom, en släkting till dem installeras i något ämbete i Vatikanen. Nu är varken Marlene eller Luca så begivna på den sortens festligheter, men det blir stort släktkalas samtidigt. Pierre är på jobb i Italien, bedömer rasrisker i bergen efter jordbävningarna. Leo. Stephan och Julia är i Genuatrakten på bröllop, Diana och Yves på semester i Portugal och Dianas föräldrar är hemma i Lugano, idag är det är den första ordinarie gudstjänsten efter sommaren. Och jag sitter här men kan inte påstå att jag känner mig särskilt övergiven.

Men det är söndag och då har jag som princip att inte jobba. Elvy har fastnat för Tomas Sjödin, jag fick med mig två böcker; Det är mycket man inte måste och Det händer när du vilar. Jag tyckte att den sistnämnda kunde vara lämplig söndagsläsning. Jag går gärna upp i varv och tycker att jag har så mycket omkring mig, mycket roligt faktiskt, men hur skall jag hinna med allt jag vill göra? Jag har nog en hel del att lära, skall försöka att ta till mig det som står i den, alltså inte bara läsa boken.

Jag hörde en målande beskrivning om varför orkanerna som drabbar USA har blivit fler och värre, vilket skall bero på att vattnet i Atlanten på grund av den globala uppvärmningen blivit allt varmare.  ”Det är som om man satt på en vattenkokare och sedan upptäcker att den inte går att stänga av.”

Här i alperna händer det en hel del också, nu senast i Saas-Grund i Valais, där Triftgletscher hotade at rasa ner i samhället och befolkningen evakuerades. Nu blev det tydligen inte så illa, två tredjedelar av glaciären rasade och hamnade på ett mindre riskabelt ställe, men den sista tredjedelen riskerar nu också att rasa, förhoppningsvis når inte heller den ner till bebyggelsen. Det kommer en hel del varningar, gå inte här och gå inte den leden, det handlar både om glaciärarmar högre upp i bergen som riskerar att luckras upp av värmen och rasa eller delar av bergssidor som blir allt mer instabila. Och till råga på allt har den första snön fallit uppe i Gotthardpasset.

Nu skall jag ta en promenad uppe på Monte Verita i det fina vädret. Stiftelsen som äger konferensanläggningen däruppe, vill sälja den, vilket folk här är upprörda över. Det är ett populärt ställe ha utflykter till och att vandra i och man är naturligtvis orolig för att delar av parken kommer att stängas av för allmänheten. Det tar mig 15 minuter att promenera upp till denna vackra plats. Det är brant uppför vilket också inkluderar en och annan andhämtningspaus ,när jag försöker se ut som om jag beundrar den vackra utsikten på andra sidan sjön.

För er som undrar, så är Monte Verita ett 350 meter högt berg där ”utopiska rörelser” skapade världens första hippiesamhälle i början av 1900-talet.  Nyfiken på att veta mera och vilka av den tidens superkändisar som käkade grönsaker och sprang omkring i bara mässingen däruppe? Det är bara att googla!

Jo, jag bryr mig faktiskt fortfarande!

Det är en behaglig sommarvärme här, men nu förutspås det mycket regn till helgen och sedan en blötare period. På Geilo har hösten kommit, men det ser ut att bli en våt och grå höst, så Rickard kommer att ställa i ordning hytta för vintern och resa hit. OM - det nu inte blir ett rejält väderomslag med kalla klara dagar och glödande röda och orange färger i fjällen. Då stannar han kvar och njuter.

Nu har jag en del jobb att klara av, men inget som gör att jag måste jobba hela dagarna för att nå deadline. Fyra timmar på förmiddagen räcker.

Vi får hoppas att det blir bättre väder i England, kanalfararna startar i Middlewich på lördag. Prognoserna ser väl inte alltför dystra ut. Det är David, Jen, Nigel, Regula och Annemarie som kuskar runt på kanalerna den här gången. Sylvia och Andrew (Davids syster och svåger) lämnar båten i Middlewich och tar tåget hem och sedan får David ansvara för att båten och sällskapet tar sig till Braunston, båtens hemmahamn.

Lotta och Dwight tänker överge Sverige i slutet av september, nu har de jobbat utomhus och tagit bort förvuxna buskar och förberett för att göra gräsmatta där det en gång varit stora trädgårdsland. Ogräsland är nog mer korrekt. Jag frågade Dwight när jag var där förra veckan hur han upplevde att vara i Sverige. Han var enbart positiv, och det kan jag förstå. Huset ligger inte så ensligt, men man ser inga grannar, har utsikt mot en liten sjö och hagmark med björkdungar och bortom dem storskog. Framför allt är det så lugnt och även om dygnet har 24 timmar var man än befinner sig, så tycker han att man hinner mera och samtidigt får tid för ren avkoppling i Sverige. Ja, det kanske ligger något i det. Jag varvar ju ner ordentligt när jag är uppe i Hälsingland – även om dagarna är fulla av aktiviteter.

Jenny ringde häromdagen och frågade om jag kollat FA Sveriges hemsida. Det hade jag inte, gör det ganska sällan. Den stora nyheten var att det blir nya ledare i Sverige och då ringde jag först Pierre och sedan Rickard för att få höra deras reaktioner. Pierre hävdade att nu blir det rättning i ledet, Clive Adams är trevlig, lättsam och samtidigt bestämd och hans fru är ”cute”. Men det finns nog också  en "anledning" till varför de fått order från stora UK till lilla Sverige.. Rickard hade lite mer att säja om mrs Adams, alla i Norge älskar henne. Pierre sade också att de är klassiska salvationister – och stämmer det så är Sverige väl bara att gratulera. Rättning i ledet, det är kanske det som behövs. Jenny och Bea, som båda är aktiva salvationister säjer att det har spretat väldigt mycket de senaste åren, man har greppat efter diverse halmstrån för att hitta en identitet och samtidigt försöka stoppa medlemsraset.

Som vanligt så glömmer man bort att se bakåt när man känner marken gunga under fötterna, söker desperat efter nya vägar. Det här sista är min syn på saken, jag känner inte dem som varit inblandade i ledarskapet.

Jag fick en ny version av ”hemåt det går” från Jenny, Det var hennes mamma som förmedlat den när hon läst min blogg.

Hemåt det går över stock över sten,

Snart är vi hemma hos vår käre kapten.

Där väntar kaffepannan, tårtan också.

O, min mage jublar när jag tänker därpå.

Brunost, brunost, BRUNOST!

Sommarvarmt i Ascona, har legat i solsängen ute på altanen och bara slöat. Gjorde några tappra försök att uppdatera mig på vad som hänt här den senaste tiden, men gav upp. Det har nog inte hänt något världsomvälvande här i Ticino.

Men vad händer nu i Nordkorea? Bodde jag i Sydkorea skulle jag vara riktigt orolig. Förmodligen borde jag också vara orolig men det känns så avlägset och bisarrt när de två galna stridstupparna börjar hugga varandra. En sak är säker, i den här konflikten har inte säkerhetsrådet så stora möjligheter att mäkla fred.

Egentligen hade jag inget att skriva om idag, men jag  har fått två mail med frågor om vad brunost är. Brunost är den norska varianten av mesost, kallas oftast för Gudbrandsdalsost. Jag vet inte varför, men den smakar inte som svensk mesost. I alla fall  inte mesost från Hälsingland. Brunost är  vanebildande och borde förses med varningstext på paketen. Man kan avnjuta den på olika sätt, på en skiva bröd, till  en nybakad våffla, som smaktillsats i maten – en köttgryta, kryddad med enbär och där man smält ner brunost är en verklig delikatess. Gärna med en rågad matsked vattenlingon till. Och så för oss ”addicts” – en bit i kylskåpet med en osthyvel liggande intill, det är ett njutningsmedel som ja... det borde alltså förses med varningstext.

Hemma igen!

Då var jag hemma igen efter en jobbig körning frän Hälsingland till Ticino. 1898 km enligt trippmätaren.

Jag körde ner till Lotta och Dwight på måndag, fortsatte till Göteborg tisdag eftermiddag, handlade på Frölunda torg innan jag körde till färjan. Värt att notera: brunosten är billigare i Sverige än i Norge! Köpte ytterligare två...

Lugnt på sjön, mycket trafik hela vägen genom norra Tyskland. När jag körde i backarna vid Kassel där trafiken gick långsamt, muntrade jag upp mig med att sjunga ”hemåt det går över berg över dal...” Jag stannade sent på eftermiddagen på ett Gasthaus en bit norr om Fulda, angelägen om att inte bli utan sovplats för natten.

Torsdag var det väldigt segt. Mycket trafik, vägarbeten, uppröjning efter ett par olyckor och stundtals åska med kraftigt regn. Efter nio timmars körning, som inkluderade tankning, lunch och sedan eftermiddagsfika och lite senare en halvtimmes påtvingad paus på en rastplats medan regnet vräkte ner, så kollade jag om det fanns någon övernattningsmöjlighet i närheten. Vattenplaning på Autobahn är inget att leka med. Då var jag på väg in i Österrike och det fanns förslag på flera hotell och Gasthaus i närheten av Bregenz. (Hur klarade man sig innan de smarta telefonerna fanns?) Efter en god natts sömn och starkt kaffe och nybakat bröd till frukost var jag fit for fight igen och körde de sista 25 milen hem och det regnade nästan hela tiden.  Jag körde bort till Jen och Nigel, där jag skulle tillbringa natten, familjen skulle inte ge sig iväg till sitt ”safe house” förrän lördag morgon.

När jag kom hem till mig, så förundrades jag över hur välstädat det var i huset. Den äldsta flickan hade skrivit ett brev där hon tackade för att de fått bo här, de mindre barnen hade gjort teckningar och mamman hade gjort krusbärssylt och kvittenmarmelad. Jen och Nigel har stannat hemma hela sommaren och varit familjens livlina. Storartat!

Nu har jag tömt bilen och varit och handlat mat. Jag hade en hel del mat med mig, men det var mer för framtida bruk. Utom brunosten, den äter jag som godis. I kväll skall jag lägga mig tidigt och sedan sova tills jag vaknar. Få se om jag orkar vara social i morgon. Lyckligtvis är det ingen gudstjänst i Lugano i morgon, det är ju semestertider... Jag måste få tid att landa nu, det är nästan två och en halv månad sedan jag var hemma sist. 

Hemåt det går, över berg över dal...

Nu sitter Fille och jag och förbereder oss för en trevlig tv-kväll. Vi har varit ute på en långpromenad. Det är kyligt i luften men solen skiner. Förberedelserna för kvällens surströmmingsorgie är i full gång, start klockan sju. Lyckligtvis känner jag inte av surströmmingsodören, men jag ser på Filles nos att han gör det. Han går ut i köket och mot grovköket och köksfarstun och vädrar. Maj säjer att han har fått testa surströmming och då såg han bara på henne med sina vackra blanka ögon och frågade om hon drev med honom.

Vi skall äta ost- och skinkpaj. Det gillar Fille. Jag har ju umgåtts en hel del med honom och vi trivs bra ihop. Kan bero på att jag är lite mer generös med godbitar än vad matte är. Vägen till hundens hjärta o s v.

I eftermiddag har jag skypat med David och fått lite nyheter hemifrån. Det akuta uppdraget som Pierre fick handlade inte om raset i Bogno utan om några bergssidor i Valais, som man är mycket orolig för. Man har mätt permafrosten i alperna i många år nu och när den släpper, så kan det rasa. Eller rättare sagt, förr eller senare rasar det. Samma problem är man orolig för i Norge, men där går temperaturökningen i bergssidorna inte lika fort, men ändå tillräckligt fort för att man skall vara  orolig, särskilt när det blir  en kombination av förhöjd lufttemperatur och mycket regn, om jag  har förstått saken rätt.

Mamman och barnen som bor i mitt hus för närvarande kommer att flytta till ett ”safe house” den 2 september, så jag reser hem nästa vecka. De skall inte stanna på den nya platsen, men där kan barnen få undervisning tills vidare. Sedan, så snart uppehållstillstånden är klara, väntar en lång resa till en ny kontinent där de kan känna sig trygga.

Jag planerar så att jag kör de 50 milen ner till Lotta och Dwight på måndag och sedan tar det lite lugnt nästa dag, färjan till Kiel går ju först på kvällen. Jag vill minnas att det var drygt 10 mil från färjan och hem till dem. Sedan har jag väl 120 mil Kiel- Ascona och förhoppningsvis, om det inte blir stopp på vägen, så klarar jag det på två dagar. Som ni nog förstår så börjar det pirra lite i magen när jag tänker på körningen hemåt, det är lite mer än 180 mil, varav 120 på Autobahn. Elvy protesterar, hon tycker att jag kan stanna en vecka till. Kanske för att öva på dragspelet?

I morgon blir det en stressig dag, först kyrkan, sedan fäbodmöte någonstans ute i vildmarken och så skall jag packa. Handla kan jag göra på tisdag i Göteborg, jag hittar till Frölunda torg, som inte ligger så långt från färjan till Kiel.

Rubriken? En vers som mormor sjöng när vi gick i skogen:

Hemåt det går över berg över dal,

Snart är vi hemma i den strålande sal.

Där väntar kronan harpan palmen också,

O mitt hjärta jublar när jag tänker därpå.

MEN – och nu minns jag plötsligt hur det var och blir alldeles varm inombords. Jag hade också en vers som jag tyckte passade att sjunga när vi gick i skogen, kanske på väg till eller från ett kantarellställe:

Marching along, marching along,

The Salvation Army is marching along.

Soldiers of Jesus, be valiant and strong,

The Sa-alvation A-army is marching along.

”Hoppas ingen hör oss” sade mormor.

Snabbvisit i Uppsala.

Elvy blev ombedd att komma till Uppsala torsdag eftermiddag, försäkringsbolagen och byggfirman skulle ha ett möte. Vi körde dit på morgonen och träffade dem i lägenheten. Allt som behövde rivas ut var borta och de bedömde att under det obefintliga golvet i köket var det torrt, men så hade de också tagit bort allt löst i trossbotten både där och under en del av golvet i matsalen. Parketten i matsalen var reparerad och nu skulle den torka under press en tid innan de kunde slipa och lacka hela golvet. Det är fortfarande fukt över det likaledes obefintliga taket, där man också tagit bort allt löst, men de bedömde att om två-tre veckor borde det vara torrt även där. Det skall också monteras in extra ventiler som en säkerhetsåtgärd, även i golvnivån. Mannen som har lägenheten över bor någon annanstans just nu och han tycker inte att han har någon skuld i det som skett! Damen från hans försäkringsbolag var ganska uppgiven.

De skall börja återställa väggen mellan köket och matsalen så snart det nya golvet är klart, den består nu enbart av en tegelmur och man räknar med att köksfirman kan komma om ett par veckor för att mäta upp köket. Så det går framåt trots allt. Men det ser bedrövligt ut!

Vi sov över på hotell och efter ett besök på Ikea körde vi hemåt innan fredagsrusningen började. Vad vi köpte på Ikea? Två dörrmattor, ett s k slaktarblock och fyra klappstolar, servetter och engångstallrikar m m. Det sistnämnda skall förstås vara till surströmmingskalaset

I morgon kväll är det alltså den stora surströmmingsorgien. ”Men skall du inte vara med, det är godare än man kan tro...” Nej tack! Jag har försökt. Ok, det smakar inte riktigt lika vidrigt som det luktar om man äter det med hackad lök och gräddfil, men det betyder inte att det smakar gott, långt därifrån.

Ni har kanske hört om det stora bergraset i Bondo i Graubünden? Delar av byn har begravts och i andra delar har husen skadats. Åtta alpinister saknas. Man talar om fyra miljoner kubikmeter sten, grus och jord och nu på eftermiddagen kom ett nytt ras om minst en miljon kubikmeter och det lär ha gått ett mindre ras nu i kväll också. Bondo ligger fågelvägen räknat 5-6 mil öster om Ascona. Pierre skulle bli utlånad till undersökningar i jordbävningsområdena i Italien under september-oktober, men nu skall han och teamet omgående till området därför att man befarar ännu flera ras. Det har regnat så mycket att det mesta kan vara instabilt nu.

På Mont Blanc smälter glaciärisarna och två kroppar, av alpinister som försvann 1995 har frilagts. Det går inte att kasta ut retoriska frågor typ ”vad är det som händer i naturen” – nu får vi konstatera att det som miljömedvetna vetenskapsmän fruktat, det håller på att ske.

AKB? Henne orkar jag inte med idag. Som man bäddar får man ligga. Flirten med SD straffade sig, dyrt.