Veckorapport.

Det har gått en vecka sedan jag skrev här senast. Har det hänt något under den gångna veckan? Varmt, en del häftiga men snabbt övergående åskväder, besöket på Järvzoo blev uppskjutet men nästa vecka blir det nog av. Skrivjobb och inhandling också förstås.

Janne råkade nämna för Rickard att han hade en ritning på ett litet ”observatorium” som han funderade på att bygga. Det skulle dels fungera som värmestuga under den kalla årstiden men också ha den fördelen att, även om man använder teleskop, så kan man avgränsa en del av universet och då blir det lättare att koncentrera sig på det avsnitt av stjärnhimlen som man vill studera. Ungefär så.

Vi satt i uterummet och fikade och så snart Janne och Rickard hade druckit ur kaffet, så bar det av i ilfart hem till Janne. Sedan blev det inköp av virke och nu är ”observatoriet” nästan färdigt. Snabba puckar alltså. Sen visar det sig att Janne har ett uthus som behöver få lite TLC och det vill Rickard förstås hjälpa till med. Men det är så roligt att han stannar här ett tag, all omväxling är välkommen.

Annan välkommen omväxling är att Anita har kommit på besök. Anita läste i Uppsala samtidigt som Elvy och av en ren slump så stötte de samman i en butik där för några år sedan. De hade mycket gemensamt, förutom gamla minnen från Uppsala så hade Anita bott många år i Frankrike och nyss kommit tillbaka till Sverige och samma sak var det för Elvy, efter många år i Kanada var hon hemma igen. Sedan dess har de hållit kontakten, Anita bor numera i sin hemby i Bergslagen, ett charmigt uthus som renoverats á la Ernst, om man får säja så. Tjocka stenväggar, djupa fönstersmygar och bjälkar i taket. Dessutom en fin utsikt över en liten sjö.

Jag får täta rapporter från mina vänner hemma i Ascona med omnejd. Efter att ha lugnat ner sig så börjar smittspridningen ta fart igen. Folk är helt enkelt trötta på restriktioner och kloka påbud och släpper på kontrollen, och så börjar man tala om nedstängningar, inskränkningar i den personliga friheten och ansiktsmasker.

Lotta och Dwight lyckades ta sig hem utan problem, inga krav på hemkarantän (konstigt nog) och inga krav på provtagning vid hemkomsten. Det har andra som kommit hem råkat ut för. Lotta var ganska chockad när hon hade varit och handlat, det kramades och kindpussades precis som förr. Nu följer de utvecklingen, hoppas kunna ta sig tillbaka till Sverige, kanske via Norge. Men där verkar det vara totalt kaos i regelverket, myndigheterna hänvisar till varandra och ingen kan tala klartext.

Jag minns inte om jag nämnt det här tidigare, skämtsamma svenskar skickar påsar med smågodis över till Norge med drönare, de som känner småvägarna i Dalsland och Värmland de handlar åt sina norska vänner och ställer kassarna vid en viss gränsmarkering och så blir de hämtade där. Sen rullas det läskflaskor och ölburkar nedför en slänt i skogen, med lite tur så hamnar de 20 meter in på norskt område och hämtas upp av törstiga norrmän. Det är ju ett sätt att skoja till det och att underförstått också tala om att det nationella kaoset i regelverket blir löjligt.

Rickard hade, bara för skojs skull hört sig för hur det skulle fungera om han stod vid Svinesund och ville komma in i Norge, Kunde han bevisa att han ägde en fritidsbostad där, så fick han lov att köra direkt dit (de frågade inte var den låg) och det var inte tillåtet med vare sig tankning eller fikapaus på vägen dit. Sedan var det oklart om det var 10 eller 14 dagars karantän som gällde, men man fick köra till butiken och handla mat...

Detta om den lite lustigare delen av pandemin. Det har varit en hel del fall i Gästrikland, det senaste är att ungdomar har smittat varandra. Nu känner ”alla” någon som varit eller är sjuk, men inga av Elvys och hennes vänners bekanta har hamnat på sjukhus. Ännu i alla fall.

Sedan har det varit en hel del prat om hälsingegårdarna. Det kostar en hel del att hålla dem i stånd, att renovera ett rum om 16 m2 hos Gästgivars i Vallsta, det kommer att kosta 370 000 kronor. En gård här i närheten, som inte finns med på Unescos världsarvslista, den måste helrenoveras på utsidan, det kommer att gå på i runda tal en halv miljon. Det är inte enbart ett nöje att vara med och bevara en fin tradition och ett kulturarv.

Varmt, varmare, varmast...

När det började dyka upp SMS med förfrågningar om hur jag har det, så insåg jag att det var ett tag sedan jag skrev här. Men dagarna rullar på och det enda som skiftar, det verkar vara vädret. Och så har det varit midsommar förstås.

Jag har fullt upp med skrivandet, har fått så mycket material att bearbeta och foga in i min berättelse. Anne har fått bli min polis när det gäller grammatiken, hon tycker att jag slarvar med meningsbyggnaden och dessutom använder jag ibland ord på ett alltför ”artistiskt” sätt. Men jag får beröm för mitt sätt att hantera verb. Prepositioner och pronomen är det lite sämre med. Och så är det detta med att inleda en mening med och. Jag tycker det är praktiskt och ger både närvaro och flyt åt texten. Det tycker inte Anne.

Lotta och Dwight reste hem på midsommaraftonen. Det blev bil, skjuts av Rickard, till Arlanda och sedan byte i Frankfurt och i vanlig ordning tåg från Zürich till Locarno. Ingen vet om de kan ta sig tillbaka till Sverige om ett par veckor.

Från Arlanda fortsatte Rickard hit och var med om vårt coronaanpassade midsommarfirande. Han tänker vara hos oss några dagar innan han kör söderut igen, Rickard säjer att han kommer att stanna i Sverige tills vidare, hur det än går med återresan till Sverige för Lotta och Dwight.

Vi hade tänkt att besöka Järvzoo idag, men det är +30 och vindstilla. Det skall bli ännu varmare de kommande dagarna, kan bli upp mot +35 i värsta fall. Nästa vecka ser ut att ge oss mer normal temperatur. Vi får väl avlägga ett besök hos djuren då.

Mera resekrångel.

Det bör gå att flyga Arlanda – Frankfurt – Zürich, men sedan är det inte klockrent om Lotta och Dwight blir insläppta i Schweiz. De finner svårförståelig information på olika officiella sajter på nätet och när de mailar eller ringer får de inga bra svar. Men om de kommer från Norge skall det inte vara något problem. Så då kan de kanske flyga Arlanda – Gardermoen – Frankfurt – Zürich? Då gäller det bara att skaffa biljetter vilket inte är det enklaste.

Det finns flera sajter på nätet som tipsar om hur man skall bära sig åt för att resa, det är inte enbart svenskar eller de som reser från Sverige som har problem. Fortsättning följer....

Ett svenskt par som reste till Australien på släktbesök strax innan Australien stängde landet och släckte ner flygtrafiken, de sitter nu fast där. Flygbiljetterna hem är inte giltiga längre och deras visum är på väg att löpa ut och ingen i landet kan svara på om de kan få viseringen förlängd p g a situationen eller vad som händer om de befinner sig där utan giltig visering. Och de är säkert inte ensamma om att ha hamnat i en sådan situation.

För min del, så stannar jag här tills vidare. Jag har en hel del att göra, har köpt en sommargarderob och har ännu inte hört om något covid 19-fall här i min omedelbara närhet. Men alla är mycket försiktiga – huvuddelen av Elvys vänner tillhör den åldersmässiga riskgruppen och därav följer att jag också är försiktig, mycket försiktig.

Ute börjar det kännas som sommar, jag har sett både prästkragar och midsommarblomster i dikesrenarna och på ett ställe börjar de mindre populära men vackra lupinerna att slå ut. Uterummet börjar likna en tropisk djungel. Än vågar vi inte bära ut de förkultiverade plantorna. Det kan bli kalla nätter fortfarande.

Fille kom hit torsdag förmiddag, Maj och Benny har fått parkettgolvet slipat och med den förhållandevis öppna planlösning som de har i sitt hus, så var det väl inte optimalt att ha en hund springande där när golvet skulle lackas. Han får stanna här tills i morgon, då är det matte och husse som ansvarar för programmet i vår samling.

Det är riktigt varmt ute, +26 och strålande sol. Jag försökte få med mig Fille på en promenad, men han vägrade. Skugga och vattenskål är vad han föredrar just nu.

Synnerligen oklara besked.

Lotta och Dwight har hört sig för om flygresa till Zürich och om de blir insläppta i Schweiz överhuvudtaget. Det verkar knivigt, han är amerikansk medborgare, Lotta svensk och de reser från Sverige.

Man skriver på officiella sidor att gränsen kommer att bli öppen mot EU och EFTA-länderna från den 15 juni. På ett annat ställe står det att endast schweiziska medborgare eller personer med uppehållstillstånd kommer att släppas in. Och uppehållstillstånd, det har ju både Lotta och Dwight naturligtvis. Men när Marlene ringde till någon myndighet för att fråga, så sade de att amerikanska och svenska medborgare inte kommer att släppas in, även om de har uppehållstillstånd. Då frågade hon om det gäller när de kommer direkt från sina resp. ”hemländer” och fick svaret att det handlade om medborgarskap, inte var de kom ifrån! Någon tid i karantän var det inte fråga om.

Om det inte kommer klara besked så sitter Lotta, Dwight, Rickard och jag fast här i Sverige tills vidare. För vem vågar chansa på att köpa en dyr biljett? Jag hade tänkt stanna här över sommaren, men vad händer om det kommer en andra våg?

Söndag kväll.

Även om mycket fortfarande är oklart, så ser det ut som om det kommer att gå att resa till Schweiz. Jag tänker faktiskt stanna här tills vidare men Lotta och Dwight planerar att resa hem, åtminstone för ett par veckor, om det går att få flygbiljetter. Rickard däremot, han stannar i Sverige och kommer kanske hit upp till midsommar.

Idag hade Sven-Erik och Maritha ansvar för vår söndagssamling. Sven-Erik är mycket intresserad av historia och vi fick en intressant inblick i Bibelns historia, hur den sammanställts och hur den sedan spreds över Europa och blivit översatt till de lokala språken. Vi fick lära oss en visa om Bibelns böcker. ”Fem moseböcker komma, Josua, Domar, Rut....  och sedan sjunger man om alla bibelböckerna i ordningsföljd. Den slutar så fint; ”sen följer vad Johannes på Patmosön fick se, för allt vi prisa Herren som allt av nåd vill ge.” Jag tror att det går att lära sig alla böckerna i rätt ordningsföljd om man memorerar texten och sjunger. Väl värt att pröva.

Men annars så går allt sin stilla lunk. Pandemin gör att man växlar ner, tar det lugnt och tänker på att hålla avstånd och tvättar händerna och när det inte finns tvål och varmt vatten så blir det handsprit. Nya goda vanor.

Sjukvårdsupplysningen 1177, dit man vänder sig med frågor om sjukdomar m m, det tillhör sällsyntheterna där att de får telefonsamtal med frågor om kräksjuka. Den bekämpas alltså utmärkt med god handhygien. Väl värt att komma ihåg. Om en stund blir det partiledardebatt i tv om hur man hanterat covid-19. Måste nog följa den.

Och på onsdag skall vi få besked om ... ja om vad? Vem som sköt Palme för trettiofyra år sedan eller att man lägger ner utredningen eller något annat. Västgötaklimax?

Pingstdagen.

Idag har det varit sommarvarmt och de kommande dagarna blir det ännu mer sommarlikt. Det händer något hela tiden, inte minst i rabatterna kring huset. Nu börjar Elvy oroa sig för att det skall komma några sena frostnätter, men perennerna klarar väl av det och utplanteringsväxterna får vänta inne i uterummet tills vidare.

Och så var det pingst. Det var tänkt att vi skulle samlas i uterummet, men det blev så många att vi fick sitta ute. Solen sken och det var drygt tjugofem plusgrader och en svag vind gjorde att det ändå var behagligt. Det var Irene och BG som ansvarade och nu var det pingstbudskapet som var i fokus, både i ord och sång. BG menar att den enda riktigt genuina pingstsången är William Booths O Gud du klara rena låga, så den hade han tagit med på dagens sångblad och dessutom hade han tagit med ett elpiano så att jag fick spela till den. Han tyckte inte att den kom till sin rätt med dragspelsackompanjemang.

Annars – livet rullar på som det gjort de senaste veckorna. Tills vidare stannar jag här i Hälsingland. Jag vet inte ens om det går att resa hem till Ascona just nu. Där var det igår två nya fall men inget dödsfall, många oroar sig ändå för vad som sker när man släpper på restriktionerna i Italien.

Här är det skogsbrandfara och en och annan björn som lufsar omkring. Något måste man väl oroa sig för.

Nu blir det äntligen vår. Hoppas jag.

Jag har inte skrivit något på över en vecka nu. Varför? Jag tyckte inte att jag hade något att skriva om, jag kunde nästan kopierat föregående inlägg. Och inga nyheter är förstås goda nyheter. Jag läser, funderar, skriver och tar en och annan promenad när vädret tillåter. Det har blivit lite mer utejobb och den här veckan ser det ut att bli tillfälle till ännu mer. 

I eftermiddag blir det bibelstudium i uterummet, just nu håller de på med Nehemja och jag kommer att vara där och lyssna, har inte haft tid att fördjupa mig i texten. Torsdag blir det terminens sista studiecirkel i astronomi och på söndagarna samlas vi till en informell gudstjänst i uterummet. Förra söndagen var det Villy som ansvarade, han och Alice hade temat Den barmhärtige samariern, med den naturliga följdfrågan ”vem är min nästa”. Det mynnade ut i att vi just nu är så upptagna av det som händer runt oss att vi glömmer nöden ute i världen, som är så oerhört mycket större.

 I söndags var det Marita och Johnny som ansvarade och det blev förstås deras favoritämne ekologisk odling som fick en helt ny betydelse, sund andlig odling. Det var tänkvärt.

Igår hände det något som gjorde att jag tog mig samman idag och skriver lite. En för mig helt okänd person ringde och naturligtvis blir man lite avvaktande. Men hon berättade att hon fått mitt telefonnummer av Reinhold, som hon är granne med (i Stockholm) när hon nämnde för honom att hon var besviken över att inte kunna resa till Lettland, hon hade planer på att resa dit på semestern. Hon hade börjat skriva ner sin släkthistoria. Då blev förstås Reinhold mycket intresserad.

Inese hade en mycket intressant historia att berätta. Hon kom till Sverige 1979 på ett ovanligt sätt. Hon var gymnast i Lettland och hade förstått att om hon dels var framstående inom sin sport, dels var en mycket entusiastisk medlem i en kommunistisk ungdomsorganisation, så skulle hon kunna ha en möjlighet att få följa med på någon tävling utomlands, i bästa fall i något västland. Chansen kom när hon fick följa med till Finland. Deltagarna i gruppen övervakades noga men genom att på natten slingra sig ut genom ett litet fönster på en toalett och upp på ett tak lyckades hon rymma och fick lift till en större stad. Där gick hon in på polisstationen och sade att hon ville till Sverige för att begära politisk asyl. Då var det  en handlingskraftig polis som satte henne i sin bil, tog färjan till Umeå och gick med in på polisstationen. Det var helt säkert inte enligt regelboken, men hon fick stanna i Sverige där hon hade en farbror som flytt hit under andra världskriget.

Enbart den här historien är värd att dokumenteras, men hon ville också veta lite mer på djupet hur hennes släktingar i Lettland hade det fram till självständigheten, hon kände ett behov av att dokumentera detta. 

Är det en trend att börja skriva släkthistoria? För några veckor sedan träffade jag Jenny som skulle skriva ner det hon kunde få reda på om sin mammas förfäder. Jag har funderat lite över varför det är så. Slump eller finns det något underliggande i vår tid som gör att vi söker oss bakåt?

Pandemiska funderingar.

När man som jag gör, sitter och jobbar själv, så borde ju inte vardagen påverkas. Jag läser, funderar, skriver och redigerar... tar en promenad om vädret tillåter och servas av Elvy med regelbundna och vällagade måltider. Torsdag och fredag bjuder på lite omväxling, då är det inköp av mat till dem som inte vill riskera att bli smittade i butiken. På söndag får jag inte jobba, det ser Elvy till.   

Elvy umgås med sina vänner, de sitter i uterummet på rekommenderat avstånd och hittills har alla hållit sig friska. Tisdag eftermiddag är det bibelstudium och fika, torsdag kväll har Janne haft studiecirkeln i astronomi, men under flera veckor har det enbart blivit teori. Det har varit mulet och nu börjar det bli alltför ljust. Men de tänker kämpa på månaden ut, två gånger till. I kväll är det otvungen samvaro, dragspel och knytkalas.

Det har varit lite fram och tillbaka med gudstjänst på söndagarna, några går till Svenska kyrkan där det är gott om plats och i morgon samlas några här. Det är Villy som tar ansvar för detta och man kan väl säja att vi blir en liten husförsamling då. När det blir ordinarie gudstjänster i deras församling vet de inte. Ovissheten gör att de liksom inte bryr sig, de tycker att det är bra som det är. Och vi får det säkert gott tillsammans. Det blir som vi har det hemma i Ascona, hoppas jag.

Jag kom just att tänka på en gammal sång; ”Inga vackra kyrkor, inga tempel, men i stugorna det trängsel var. Inga ritualer, allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar.” Det där med trängsel får vi förstås hoppa över.

Jag känner att den här ovissheten, inte bara om hur länge pandemin skall skapa inskränkningar i kyrkornas verksamhet, utan också den känslan som jag märkt av i vår grupp, kommer kyrkan att repa sig efter en lång tids inaktivitet? Man borde kunna göra något. Hur det är med Frälsningsarmén i Sverige vet jag inte, men i Norge verkar det vara full fart, kreativitet både IRL och digitalt.

Aftonbladet har en rubrik: Hoppas kunna sniffa sig till smittade. Hur skall det gå till? Kan Fille kanske göra en insats? Men då behöver han förstås träffa någon som är smittad först. Det står så mycket märkligt i tidningarna. Man spekulerar vilt. Men Fille kan sniffa sig fram till kantareller, så han kanske har potential för att bli en rubrik i kvällspressen?

Vår på vänt.

Nu har våren bytts till ett riktigt busväder. Det har regnat sedan på förmiddagen men den snö som de varnade för, har vi inte sett till ännu.

Mina känslor inför de restriktioner som åläggs oss, pendlar mellan att det är intressant att få uppleva det här till att det känns rätt trist. Men jag har mina inköpsrundor, har gjort tre intervjuer under veckan och jobbar på med materialet till boken.

För ett par veckor sedan fick jag låna en gammal avhandling om bondelivet i Hälsingland, nu har jag lånat en fyllig inventering av fest och högtider i Hälsingland på 1800-talet. Det sprider sig att jag har börjat skriva och nu får jag lite prestationsångest. Folk som tycker att de har kunskaper att tillföra är så vänliga och hjälpsamma. Jag kan ju inte göra dem besvikna. Det måste bli ett resultat och helst ett bra resultat.

I Ticino börjar saker och ting sakta, sakta att återgå till mer normala förhållanden. Butikerna skall vara öppna 0800-1000 enbart för dem som är över 65, och det gäller tydligen alla butiker. Sophia, som har en klädesaffär som i vanliga fall öppnar klockan tio, hon har nu öppet från åtta och det har kommit en del 65+kunder som vill ha vår- och sommarkläder.  Mellan de relativt fåtaliga kunderna så har hon förstås jobb som hon kan göra. Förr jobbade hon klart innan hon gick hem för dagen, nu gör hon jobbet på morgonen och hon funderar på om det inte kan vara idé att fortsätta så, även när butiken återgår till normala öppettider. Just nu jobbar hon ensam, annars brukar Regula hjälpa till men på grund av att hennes svägerska Annemarie tillhör riskgrupp, både ålder och sjukdom, så stannar Regula hemma nu.

Regula är en känd stylist och hennes närvaro i butiken drar naturligtvis kunder. En kund som absolut ville höra hennes åsikt om ett inköp fick visa upp sig via sin smartphone för att få råd av Regula. Det är intressant med den digitala utvecklingen. Skriver jag som tycker att IRL är långt överlägset kontakter via telefon eller internet. Jag är nog lite gammaldags.

Nu börjar de bli oroliga för att pandemin skall ta ny fart i Italien, främst då i Lombardiet när man släpper på en del restriktioner. Dödstalen har visserligen gått ner, men det är ju ”gamla” fall. Och jag undrar förstås när jag kan resa hem igen, Med tanke på bokskrivandet är det ändå en stor fördel att vara ”på plats”, det måste jag medge.

Nu i veckan har jag varit och handlat kläder, bestämde mig för att handla för 2000 kronor, Det blev ganska mycket kläder eftersom det var rea på en del och 20 eller 30 procents rabatt på annat. Nu är jag ekiperad för en rätt långvarig vistelse här.

I det kombinerade uterummet/växthuset frodas primörerna och de frösådda blommorna har kommit långt i sin utveckling. Ett intressant experiment är blomsterbönorna, de kom upp efter drygt en vecka och nu växer de minst en dm per dygn. Elvy mätte igår, då var den högsta 70 cm. Våren är på väg inomhus i alla fall!

Bara så ni vet att jag lever.

Nej, jag har inte drabbats av covid-19 och vi har inte heller blivit av med vår internetuppkoppling. Jag har bara inte haft tid att skriva.

Vad har jag gjort då? Det är det som jag inte riktigt vet. Men det är det jag säjer, ingenting är som vanligt längre, När jag tänker efter har jag gjort tre intervjuer, jag har läst på om det gamla bondesamhället i Hälsingland, fick låna en avhandling från 1938 som var jätteintressant och så har jag gjort de numera schemalagda inköpsrundorna. Plus lite utejobb när vädret så tillåter.

Alla här är friska, mina vänner i Ticino har också klarat sig från att drabbas av denna eländiga pandemi och jag blir mer och mer övertygad om att Sverige har valt en bra, men ändå kontroversiell väg ut ur eländet. I Ticino börjar man redan tala om ”den andra vågen” nu när man har släppt på en del restriktioner.

I morgon släpper också Italien på en hel del restriktioner men kan snabbt återinföra dem om antalet sjuka och döda stiger. Det är som att balansera på en skarp knivsegg, hålla samhället igång och inte sätta fart på smittspridningen.

Nu är klockan halv elva och det är sängdags för mig. God natt!