Idag är det till och med jobbigt att andas. Jag skall ta bilen och köra upp till Orselina, där är det väl något
svalare och lite mer vind. Men först måste tvätten bli klar, jag har kläder i tvättmaskinen
som mår bäst av att hängas upp direkt.
Orselina ligger på andra sidan av Maggia, högt ovanför
Locarno och David och Pierres tomt gränsar till skogen ovanför. Jag är
betrodd med nyckeln och larmkoden och
att tillbringa eftermiddagen där är nog mycket
behagligare. Bara det inte blir
åska, då känner man sig rätt utsatt däruppe.
Idag kör Elvy Alice och Villy till Uppsala. De flyger till
Köpenhamn i morgon förmiddag och sedan direkt till Toronto. Det här blir
spännande – de har fått väldigt olika besked om uppehållstillstånd för Alice, allt från tre månader till ett och ett
halvt år. Man kan maila migrationsverket
och de beklagar att det kan dröja upp
till fyra arbetsdagar innan det
kommer svar. De mailade redan den 18
augusti och upprepade sin fråga en vecka senare, har fortfarande inte hört
något. Alice ringde sedan till ambassaden i Ottawa för att höra sig för om tid att komma dit, fick då samtidigt besked
om att tre månader borde vara rimlig väntetid. Elvy känner
någon på migrationsverket, de påstod att det inte fanns några
prioriterade ärenden eller separata köer – alla som vill bo i Sverige är ju inte flyktingar som skall
genom asylprocessen – och att det kan ta ett och ett halvt år innan någon ens
ser på ansökan. Det låter ju
deprimerande men nu har de skaffat en juristkontakt som tänker att ligga på så
snart Alice har lämnat ansökan.
Nästa vecka får jag mitt nya uppdrag, det är inte så
stort och skall vara klart v 38, veckan därpå skall jag följa med till en
fackboksmässa i London och sedan reser jag direkt till Sverige för att vara på
förlaget hela oktober. Nu hinner jag knappast ”landa” här innan jag skall iväg igen. Men det ser ut som om alla kommer att vara hemma här vecka 37
och 38 i alla fall. Hur roligt det än är att vara tillsammans med Elvy, vi har så
mycket att ta igen, så saknar jag ändå
mina vänner. Jag saknar också den dagliga trygga lunken med uppdrag som kräver
att jag planerar min tid och då känns tiden som jag umgås med mina vänner också som fritid.
