Frikyrkan som
Elvy tillhör är en trevlig kyrka, gudstjänst varje söndag och däremellan många
aktiviteter. Kyrkan fyller på så sätt en social funktion i samhället och har
blivit en mötesplats, inte minst för de äldre. Ungdomarnas behov av aktiviteter
tillgodoses också och man har nått en del som är nya i Sverige.
Jag har
funderat över om jag skulle trivas som medlem i den kyrkan, OM jag nu skulle
bestämma mig för att – åtminstone tillsvidare – stanna här. Förkunnelsen känns rätt avslagen, ingen skall behöva
bli provocerad av det som säjs. Det var annat förr, Faktiskt.
Pastorer och
förkunnare har olika personligheter. En del av dem är försiktiga och
reflekterande, andra bullrar på. Men evangeliet måste framstå som något
revolutionerande, inte som något sövande. Man skall inte behöva gå från
gudstjänsten varje söndag och vara omskakad i djupet av sin själ, men ibland
måste det hugga till, ibland måste Anden få tala, till och med ta över.
Dagens text
handlade om Påskens vittnen. Man följer för det mesta kyrkoårets texter. Från en
av mina vänner hemma i Ascona som tillhör den katolska kyrkan, har jag fått
lära mig att den här söndagen kallas för Quaso modi geniti vilket lär betyda
ungefär ”som just född” och det finns en förklaring till detta..
Den här
söndagen kallas också inom den katolska kyrkan för de vita klädernas söndag.
Det skall ha
varit så en gång i tiden, att de vuxna som döpts under påsken, "just födda" bar sin vita
dopdräkt under veckan efter påsk, men sedan bytte de till sina vanliga kläder
och deras uppgift var nu att gå ut i vardagslivet och vittna om den uppståndne
Frälsaren. Med sig hade de då löftet om att även om de ibland tvivlade, så var
de bärare av traditionen att Jesus efter uppståndelsen visade sig för de
tvivlande lärjungarna.
Mina katolska
vänner har med sig mycket kunskap om kyrkans första tid som de förmedlar till
oss andra.
I dagens
förkunnelse ville jag gärna hört att vi också, fortfarande måste vara
påskens vittnen. ”Ni är
mina vittnen idag", inte bara
höra berättelser om de som fick möta den uppståndne Frälsaren, det som man kan
läsa om i inledningen av Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Jag vill
vara med i en modern och missionerande församling, där vi utmanas att gå ut i
vardagslivet och vittna om vad Jesus gjort och vad han gör för oss - fortfarande.
I vår
husförsamling så har vi talat mycket om hur vi skall kunna nå ut, inte bara
sitta och ha det mysigt tillsammans. Husförsamlingen har växt, vi är ett bevis
på att kristna kan mötas över de etablerade gränserna mellan olika
trosriktningar och har hjälpt till att få fler besökare till den lilla kyrkan i
Lugano. Och ännu är vi inte nöjda.
