Nog märks
det att hösten är på gång, dagarna blir kortare och temperaturen betydligt
lägre. Jag vill helst inte justera min vardagsgarderob ännu. Det fick bli jeans
när jag började jobba i tisdags, annars har det varit shorts hela sommaren.
Utom vid vissa lite mer formella tillfällen förstås, då har jag växlat mellan
mina två sommarklänningar, en blommig och en blå med vita prickar. Men nu får
de vila tills nästa sommar. Jag hoppas att jag har tillräckligt med kläder för
höstens och vinterns behov.
Jag tycker
egentligen att det är skönt med årstidsväxlingen, man byter kläder, gör andra
saker än under sommaren och när mörkret kommer så förändrar man dygnsrytmen
lite. Jag har inga problem med att stiga upp på morgonen. På kvällen, när det
har varit mörkt ute några timmar, då börjar jag bli sömnig. Jag tycker att det
vintertid är helt okej att gå till sängs vid tiotiden. Elvy däremot, hon är en
riktig nattuggla året om. Hon hävdar att dygnsrytmen i Toronto var en annan och
får medhåll av Alice.
Igår kväll
satt vi i vårt uterum/växthus tillsammans med några av vännerna och samtalet flöt
från det kommande riksdagsvalet till Trump till klimatförändringarna och hur
det nu var så hamnade vi till slut i ett samtal om vilken gudsbild vi har. Benny,
som inte är så präglad av bibeltolkningar och teologiska diskussioner han hade
sin gudsbild helt klar. ”Det är en gammal man som bor på Ullevi för där håller
änglarna till, det vet jag.” Ullevi är den stora stadion i Göteborg och
änglarna är smeknamnet på fotbollslaget IFK Göteborg, även kallade blå-vitt. Samtalet
tog inte slut efter detta tvärsäkra påstående – Inger uppmuntrade Benny med att säja ”Din
barnatro var rädd om den, den är och blir din bästa vän”.
Varför skall
man göra något komplicerat av något som ingen vet något om? Var och en får ha
sin uppfattning. Någon tyckte att skildringen i Jesaja 6 var det som man kunde
hålla sig till, andra citerade från Uppenbarelseboken. Efter att ha läst The
Universe in your hand, så har jag svårare att förhålla mig till Bibelns bokstavliga
skildringar av Gud.
För mig är han universums härskare och samtidigt den som gjorde
vår jord till den besökta planeten, dit han sände sin son till vår räddning. Bor
han bortom det som kallas för den sista spridningsytan, bakom vilken inget ljus
når? Enligt boken skall den finnas 13 500 miljoner ljusår bort, men i
realiteten är den ännu längre från oss, då universum ständigt utvidgas. Varför
valde han oss? Vem är jag i detta enorma universum och hur kommer det sig att
han bryr sig om just mig?
Det kan bli
rätt hetsiga diskussioner kring tolkningen av det som står i Bibeln. När jag
läste i Stockholm på 90-talet så tog en av mina studiekamrater med mig till sin
kyrka, som tillhörde trosrörelsen. Jag hade varit med några gånger och kände
att det här var inget för mig, men följde ändå med till en cafékväll när
utvecklingsläran skulle diskuteras, eller rättar sagt förkastas. Det blev en diskussion,
nej diskussion var det inte för alla tyckte att den som hade ”informerat” oss hade
alldeles rätt och man ville bara ha hjälp med att få argument för eventuella diskussioner
med mindre välinformerade och tvivlare. Till slut kunde jag inte hålla tyst och
frågade ”är det ingen här som tycker att man kan ifrågasätta något av det vi
har fått höra”. Jag blev förstås tillfrågad om det var något som jag inte hade
förstått eller hade svårt att ta till mig. Jag sade som det var, att jag
uppfattade det som sagts som vetenskapsfientlig rappakalja och för min del var skapelseberättelsen
en förenklad beskrivning, som i grova drag stämmer med Darwins teorier.
Jag blev inte
ombedd att följa med till den kyrkan någon mer gång och väl var väl det.
Däremot har
jag varit med Elvy i kyrkan idag. Jag känner mig inte riktigt hemma där, uppfattar
allt som ”försiktigt”. Eller som Dorothy Savyers skrev i boken Tro eller kaos; "Vi har mycket försiktigt klippt klorna på Lejonet av Juda och gjort honom till
ett passande sällskapsdjur för blekfeta pastorsadjunkter och fromma gamla
damer.” Det kanske var orättvist, så illa är det nog inte.
