Loggbok måndag

Full english breakfast – vi insåg att det inte var så väldigt tätt mellan matställena vid den här kanalen. Ashby canal vindlade fram mellan fälten, det var oerhört vackert och oerhört lugnt och oerhört slussfritt. När vi kom fram till Hinckley så moorade vi upp intill en stor damm som var tillräckligt stor att segla i. Vi kom inte underfund med om de höll på att tävla...

Där hittade vi också en dam som kunde tala om för oss att det fanns en Tesco inte långt från där vi befann oss. Dessutom raka vägen, granne med järnvägsstationen så vi skulle inte behöva gå vilse. (Tack!) Rickard stannade vid båten - han skulle ringa Robbies systers son, som har lovat att ge honom nattlogi när vi är i London. Han bor på Abbotsbury road, precis på andra sidan av Holland park, gångavstånd från my place. Vi hade kunnat sova tre på mina 42 kvadratmeter, men det här var ju en betydligt bekvämare lösning. Vi andra travade iväg. Vi fyllde upp med rejält med proviant. Det enda vi visste, det var att vi kunde äta lunch på The Tithe Barn som finns på området vid Bosworth Battlefield.

Sen fortsatte vi på den vackra och vindlande Ashby canal. Pierre ringde sin mamma och så sjöng vi "With Christ in my vessel" för henne. Hon tyckte det var en utmärkt start på veckan. Marlene ville veta mer om armén med anledning av vårt ”utbrott” igår och Pierre försökte förklara lite vad arméandan är för något och att vi inte har en massa grova sexskämt som man har inom katolska kyrkan om kardinaler, präster, munkar och nunnor, utan vi skämtar, oftast kärleksfullt om det som är speciellt och lite udda med armén. Och så brister vi ut i sång ibland och då blir det gamla, medryckande melodier men också texter som inte är av det mest måttfulla slaget, som vi gillar att sjunga.

Ashby canal var som att komma till en helt annan slags kanal, en annan tid. Marlene kände det som om en rad personer ur den brittiska historien kunde dyka upp bakom varje krök. Och då inte enbart Rickard III. Vi tog oss till Bosworth Battlefield och moorade upp där, letade reda på The Tithe Barn och sen gick vi upp till slagfältet och besökscentret. Resten av eftermiddagen gick åt där, vi såg platsen där RIII antas ha stupat, hans källa som var överbyggd med sten, såg ut som en liten pyramid, och så var det utställning med guider och filmvisning i besökscentret.

Nu är det ju inte helt säkert att slaget stod just där, det finns tre alternativa platser och man söker med metalldetektorer och liknande för att se om det finns lämningar av vapen, detaljer till betsel eller rentav någon bit av en rustning i marken. Hittar man sådant, så kan det vara idé att använda t ex georadar för att leta efter lämningar av t ex massgravar, vallgravar, platser där man har gjort upp eld o s v. Men egentligen spelar det väl ingen roll för oss, huvudsaken är att historien inte faller i glömska. Vi har grillat korv nu på kvällen på ett picknickområde på andra sidan kanalen, just vid en av de alternativa platserna för slaget.

Här i området har något slags larver härjat och ätit nästan rent av bladen på buskar och träd. Det ser riktigt otäckt ut, kolla på bilden ovan. Men det verkar som om det enbart är just kring Bosworth Battlefield. Där vi har åkt tidigare har det varit så grönt och fräscht överallt. Vädret? Precis likadant som igår.

Loggbok söndag

Det blev en nästan ”full english breakfast” idag också. Vi hade bara glömt att köpa bacon. David hade hittat en andaktsbok från 2003 på båten och eftersom det var söndag så läste han texten för den 13 september. Det var en av mina favoritverser, Rom 8.38-39:
”I am sure that neither death nor life, nor angels, nor rulers, nor things present or nor things to come, nor powers, nor height nor depth, nor anything else in creation, will be able to separate oss from the love of God in Christ Jesus our Lord.”
Det var en bra början på dagen.

Sen tuffade vi iväg, slussfritt en bra bit. Pierre stod till rors och plötsligt började han sjunga ”With Christ in my vessel I can smile at the storm... till He drives me home.” Och så började David och jag slå med armarna och sjunga ”sailing, sailing home, sailing, sailing home”... Vi mötte en båt och när de hörde att vi sjöng, så ropade en av dem ”sunday school” och så sjöng de med. Marlene tittade medlidsamt på oss, men när hon väl hade lärt sig texten, så var hon och Rickard med till 100%. Lyckligtvis mötte vi inga båtar på en liten stund... Pierre försökte ringa sin mamma för att vi skulle sjunga för henne, men hon var förstås på kåren.

Vi kom till Atherstone locks, först var det 3 x 2 placerade slussar ute i grönskan. Såna slussar är det aldrig något problem med, har jag lärt mig. D v s man blir aldrig stående länge vid dem.

Inne i Atherstone var det fem, tätare liggande slussar och då blev det plötsligt lite knöligare. Nu hade vi ju gott om tid och vi pratade med andra kanalfarare och fixade fika, så det var ingen panik. Men det blir ändå ett visst stressmoment med slussköer. Strax efter slussarna fanns det en liten marina med en något ålderdomligare pump-out, kostade £2. Vi vet inte om vi varit alltför hysteriska med dessa ”pump-outs”, men det finns ingen mätare på avloppstanken. Det finns det däremot på färskvattentanken och på gasolflaskorna. Vi har hittills bara använt en halv flaska gasol, vi har två stora sådana som befinner sig inlåsta i kraftiga plåtlådor under bänkarna i fören. Safety first.

Vi passerade en hage med ytterst sällskapliga hästar, de var tydligenvana att få lite extra godis av förbipasserande. Dessutom befann de sig på fel sida av stängslet. Det är The Towpath till höger- där hästarna borde jobba och bidra till en ännu miljövänligare kanalfart.

Det verkade inte som om det skulle finnas någon pub på rimligt avstånd, så vi bestämde oss för att laga till ”mellanmål” av det som fanns för att sen leta reda på en söndagsöppen mataffär när vi kom till Nuneaton. Lunchtiden var över nu. Sen vet jag inte vad som flög i Pierre och David, för de gick igenom stora delar av den allra klämkäckaste armérepertoaren medan vi gled framåt i max 4 knop. Rickard kunde en hel del av den, hade lärt sig i Indien förstås och jag fick hjälpa till och Marlene skrattade och skrattade. För att hon inte skulle känna sig utanför ”lärde” vi henne Hallelujah, men mitt i alltsammans så ändrade David till narrowboat och när vi hade fattat galoppen och hakade på så ändrade han till Coventry canal och när vi hängde på så gick han tillbaka till Hallelujah. Som tur var, så mötte vi en liten kolonn av 5-6 båtar, annars hade det nog kunnat sluta hur som helst. ”Ni har tydligen väldigt roligt i er kyrka” sa Marlene och då blev det ännu roligare. Vi lugnade oss så småningom.

Vi hade sett spår av den nedlagda kolindustrin på många ställen, men här i området var det rätt många skrothögar som höjde sig över horisonten. När vi kom närmare Nuneaton så var det jättelika dagbrott, men det måste väl ha varit sten som man brutit där. Den största skrothögen var nog pyramiden Mt Judd, omgiven av lite mindre pyramider. Gör sig säkert bra i dimma och i solnedgången. Rickard fotograferade från flera håll för att sedan kunna skapa sådan stämning med något bildbehandlingsprogram som han har. Jag vet inte hur mycket Rickard har fotograferat, men han har fyllt tre minneskort till sin kamera nu. Slussfritt genom Nuneaton. Vi spanade ivrigt efter någon mataffär och när vi nästan hade gett upp hoppet så fanns det en skylt vid kanalen ”Tesco Express 300 m”. Express är ju en servicebutik, men där fick vi i alla fall tag i bröd, ägg, bacon, tomater, bordsvatten, kex, joghurt och juice. Vi klarar frukosten i morgon, nu gällde det att hitta något ställe att äta middag. Den kunde vänta ytterligare någon timma, men inte mer. I nödfall fick vi ta fram de tre stora burkarna med ravioli och värma.

När vi kom till Marston junction, där Ashby Canal börjar, så frågade vi några som tillhörde lokalbefolkningen var det fanns något ställe där man kunde äta middag. De sa att det var lite glest mellan matställena vid kanalen, och att närmaste ställe borde vara pubarna The Corner house och Chetwynd, en mile uppåt Ashby canal alldeles invid den andra vägbron. Vi tuffade iväg och Corner house som låg alldeles vid kanalen var stängd på söndagar, men det var inte Chetwynd, en liten bit uppåt bygatan. Klockan var halv nio, men det var inget problem att få paj eller piroger. Vi valde paj, den var helt ok och serverades med sallad. Beer därtill och sen var vi nöjda. Moorar nu upp för natten en liten bit ovanför samhället.

Ja, det var en söndag att minnas! Vädret är fortfarande soligt, hyfsat varmt och nätterna förhållandevis kyliga.

Loggbok lördag

Frukost, sen körde vi genom en kort tunnel där det var jätteblött, uppifrån alltså. Sen bar det iväg neråt, genom Curdworth locks (10 eller 11 tror jag det var). Nu hade helgtrafiken kommit igång, så det tog lite längre tid än vi hade beräknat för att ta oss genom dem. Vi stannade till lite vid den nedersta slussen för att se på Kingsbury Water Park, enorma grustag (eller om det var stenbrott) som fyllts med vatten där man kunde fiska, titta på fågellivet och i den största av dem ägnade man sig åt segling med optimistjollar. Det var väl inte så märkvärdigt, men man förstår hur man på denna överbefolkade ö får se till att ta vara på alla möjligheter till friluftsaktiviteter. Någon allemansrätt existerar definitivt inte, det är ”public” som gäller om man skall få tillträde till naturen. Där passerade vi också under denna annorlunda bro.

Vi tuffade på till Fazeley för där skulle det finnas ett par pubar. I Fazeley liger också Drayton manor park, ett stort nöjesfält och zoo. Vi såg pariserhjul och rollercoasters på avstånd och hörde också de som åkte... B&F upphörde i Fazeley (hörs förstås på namnet) och vi skulle nu byta till Coventry Canal. Vi hittade en trevlig pub just i korsningen, The tree tuns, där vi åt en något försenad lunch, fyllde på vattentankarna, och tankade diesel. Det hade faktiskt inte gått åt så mycket som vi trodde.

Sen var det alltså Coventry Canal och nu kom vi återigen in i mer bebodda trakter. Enligt båda våra kanalböcker skulle det vara fyra slussar i Glascote, men det var bara två. Stensättningen runt om och slussportarna såg rätt fräscha ut, så det är tänkbart att de var ombyggda. På höger sida hade vi Tamworth där kanalen gränsade till rätt så trevliga bostadsområden. Nästa tätort, sammanbyggd med Tamworth hette Amington, snyggt och prydligt där också. Sen var vi ute på ”landet” igen. Vi stannade till för att titta på ruinerna av ett benediktinkloster. (Mest för att få tillfälle att sträcka på benen faktiskt. Ruinerna var inte så mycket att titta på.) Sen stoppade vi en gång till, för att gå upp på en gigantisk kol-skrothög. Vi såg flera sådana i omgivningarna. Vi moorade upp för kvällen på andra sidan av Pooley Hall, en ”romantisk” herrgård i gotisk stil. Grillade marinerat fläskkött på engångsgrill och åt sallad och klyftpotatis till.

Tog en promenad längs the towpath ner mot Polesworth. Där fanns det en kyrka, tillägnad St Editha som såg rätt så ruffig ut. Den var belyst av strålkastare trots att det inte hade blivit mörkt än. Skulle det vara riktigt mörkt, skulle den nog se ut som en kuliss i någon skräckfilm.
Fortfarande fint väder, sol och ca +18 men kylig morgon. Nu är det stjärnklart ute.

Loggbok torsdag - fredag

Torsdag: Solig men kylig morgon med mycket dagg på växtligheten vid kanalen. Antydan till morgondimma på vattnet. Vackert. Full English breakfast tillagades och förtärdes medan vi startade vår färd in mot Birmingham. Först var det en tvär sväng vid Kings Norton Junction, där vi skiftade till Worchester & Birmingham Canal. Den gick i stort sett norrut med mycket varierande omgivningar. Inga slussar! Hurra! Villakvarter, prydliga industriområden och mindre prydliga sådana, vi hade sällskap av en järnväg med snabbtåg, rivningstomter, sjukhus, skolor, you name it. Det är märkligt hur snabbt omgivningen skiftar. Vi passerade en rad med prydliga radhus som vette ut mot gatan vid kanalen och sen var det en liten sväng och där var det rena soptippen på en stor ödetomt. Så småningom kom vi fram till Gas station basin som ligger mitt i Birmingham. Där får man betala för ”kajplats” men å andra sidan är en del av området bevakat.

Vi hade hunnit bli jättehungriga och gav oss ut på upptäcktsfärd. David, som har bott i Birmingham en gång i tiden letade reda på en restaurang han kände till och reserverade ett bord för oss till klockan åtta. Så vi fick nöja oss med kaffe och pizzaslice plus en glass fram tills dess. Vi gick runt i centrum - passerade Centenary square med märkliga – ja skall man kalla det för konstverk, men en väldigt snygg stenläggning och gick bort till Victoria Square och tittade på Flozzie in the jacuzzi -

- och Iron man och Queen Victoria på sin pidestal inte att förglömma och så var vi inne i det hiskliga shoppingcentret Bullring. Marlene var inne på Boots och köpte en hel del grejor. Sånt är definitivt billigare här än i Schweiz. Annars var det faktiskt inte så mycket att se. Centrum är fullt av nya hus, byggda för att vara imponerande. Det charmigaste och mest autentiska är de gamla industribyggnaderna vid kanalerna. Dom är visserligen restaurerade och anpassade till en urban, pennningstinn och statusjagande del av befolkningen, men dom finns kvar i alla fall. Vi gick tillbaka till båten och gjorde ett desperat försök att se presentabla ut när vi skulle äta. Restaurangen hade ett kök som serverade mat från Nordafrika och mellanöstern. Mycket tingeltangel i inredningen och orientalisk musik från någon CD-spelare, lyckligtvis på låg nivå. Jättegod mat, inte så där extremt starkt kryddad heller utan mer av det rustika och mustiga slaget. ”Hemma” igen en bit efter tolv. Glada, mätta och belåtna.

Fredag: Frukost på ett morgonöppet kafé i närheten som påpassligt nog hade satt upp en skylt på kajen. Amerikanskt i stilen och man beställde vad man ville ha från en rätt omfattande meny. Marlene och jag tog deras lilla frukostmeny. Det räckte gott. Gossarna skulle förstås breda ut sig ordentligt och tog deras ”grand menu”. Om nu sanningen skall fram, så fick Marlene och jag smaka på pannkakorna och färskosten som ingick i deras meny. Det var nog lite för mycket mat även för dem klockan åtta på morgonen. Det framhölls dock att vi hade 24 slussar att forcera innan vi kom till Salford Junction, (det som brukar kallas Spaghetti Junction också) så behövde de fylla på sitt näringsförråd. Vi hade bestämt oss för att försöka hinna klara av slussarna tidigt på dagen eftersom det var fredag och man kunde räkna med lite mer trafik framåt eftermiddagen och dagsetappen borde förhoppningsvis sluta utanför det urbana Birminghamområdet.

När vi gjorde en 90-graderssväng vid den gigantiska The national indoor arena, besökte vi först en automatisk ”pump out” vid Cambrian Wharf - pris £ 5 här också. Fulltankade med friskt vatten och tömda på avloppsvatten styrde vi in på Birmingham and Fazeley canal.

Först kom vi till Farmers Bridge locks mitt inne i centrum och då gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vi skulle slussa nedför. Lite vemodigt på sätt och vis. Nu hade vi jobbat oss upp till maxhöjden och det skulle bära utför igen. Här var kanalen också restaurerad, snygga stenpollare på kajen, några nya ”konstnärligt” utförda broar, nymålade slussportar o s v. En helt otrolig urban miljö där man tagit vara på den gamla smala kanalen på ett fascinerande sätt inne i en så tättbebyggd stadsmiljö. Det var ett område där det var restaurerade gamla hus eller nybyggda sådana i samma stil, många av dem var bostadshus och kanalen gick alldeles intill dem, på ett par ställen hängde t o m husen ut över kanalen. Sen passerade vi under ett par stora vägbroar och när vi kom ut därifrån så stannade David till och berättade att gatan till höger hette William Booth lane och så såg vi övre delen och arméflaggan på WBC, en jättestor social institution. Här blev också kanalen också plötsligt mycket bredare, förmodligen för att båtarna som en gång gick via Grand Union (som går lite längre ut från centrum) skulle komma in i centrala Birmingham.

Först var det alltså 13 slussar vid Farmers Bridge och så småningom kom vi till Aston Junction där något lokalt kanalavsnitt kom in från höger. Vi fortsatte rakt fram och kom till Aston locks. Först var det en trappa med åtta slussar, längre fram kom ytterligare tre med lite större avstånd mellan. Då hade vi kommit in i ett industriområde, ganska prydligt men inte särskilt inspirerande. Sen kom vi fram till Salford junction, där Tame Valley Canal gick åt vänster och vi fortsatte på Birmingham and Fazeley Canal till höger. Nu var det ett riktigt industriområde, delvis mycket mindre prydligt. Men det vore ju dumt att irritera sig på att kanalen går genom industriområden. Det var ju för att transportera kol till dessa man byggde kanalerna, inte för att ha dem till nöjestrafik.

Pierre hade gjort i ordning lättlunch (aptiten var väl inte så där våldsam efter morgonens utsvävningar) och vi turades om att äta, alla var intresserade av att få lägga den kommande sträckan fram till Minworth bakom oss. Lite längre ut kom en intressant sträcka med gigantiska nya fabrikskomplex där man för det mesta lagt ner lite jobb på att få det snyggt även mot kanalen, men vi hade fått nog av storstadsområdet och såg fram emot att få komma ut på landet igen. Vi såg en Sainsburyskylt på taket till ett hus inte alltför långt från kanalen och vi var snabbt inne där och handlade lite. Två slussar till och sen kunde vi se att det urbana Birmingham höll på att ta slut. Vi har moorat upp för kvällen i Curdworth, hittade en trevlig pub som hette The Beehive där vi ätit middag och umgåtts lite med både civilbefolkningen och andra kanalfarare.


Kanonfint väder både torsdag och fredag, kyligt om morgonen – men det är priset vi får betala för högtrycket. Det är ju på väg att bli höst.

Loggbok onsdag.

Först: jag blir inte klok på hur tiden för inlägg anges här. Jag har ställt in på GMT och just nu när jag börjar skriva är klockan 22.25. Inget annat. Inlägget igår skrev jag strax innan kl 2300.

Onsdag: Idag vägrade jag att göra frukost. Slussarna vid Lapworth är så små att två tjejer, d v s Marlene och jag kan klara av dem utan några som helst problem, så Pierre och Rickard fick laga frukost, David satt och kontrollerade oss. Lite nervös var han nog, men vi klarade det utan problem. Det var 7+2 slussar och sen fyra glest placerade slussar. Jag tog båten de första sju och Marlene de sista sex och tvärtom med slussarna. Vi hade passerat när klockan var elva och hade en lång slussfri kanalfärd (allt är relativt) framför oss till Kings Norton Junction. Nu var det också Marlene och jag som turades om att köra båten resten av dagen. Pierre hade högläsning för David och Rickard från en nyutkommen bok som heter 1929, den behandlar händelserna kring när Bramwell Booth avsattes som general detta år. Jag frågade om han inte kunde sätta sig i aktern och läsa så jag fick höra också, men han påstod att jag skulle bli så ”o-välsignad” då. Och Marlene har fått boken 'The general next to God' att läsa. ”Lika bra att hon vänjer sig” säjer Pierre. Hon tycker att den är intressant och faktiskt ganska spännande. Hon kvitterade med att Pierre skulle få en bok av henne om Johannes Paulus I, en påve som troligen blev mördad. Pierre vet inte om hon läst omslaget till 1929... När vi kom till en plats som hette Dickens Heath fanns det en skylt vid kanalbanken som talade om att det var 200 m till Tesco så vi tog tillfället i akt att proviantera. Inga som helst problem för Marlene att graciöst glida intill vid kanalbanken.

Det hade inte blivit någon ”full english breakfast” idag, bara kaffe och mackor så vi handlade till lunch, middag och till frukost torsdag morgon. Lunchen blev en riktig engelsk skräpmatlunch, köttpajer som vi kunde värma i ugnen men vi kompenserade det med färska grönsaker till. Plus B-vitaminer i form av beer. Det är praktiskt att någon lagar mat medan båten tuffar framåt och så lägger vi till vid the towpath medan vi äter. Vi körde nästan fram till Norton Junction, David hade fått tips om ett bra ställe att lägga till för natten och så kunde vi fixa till lite kvällsmat i lugn och ro. Ja, vi hade faktiskt kört genom de yttre förorterna till Birmingham sedan vi var och handlade, men kanalbanken skuggas av stora träd på många ställen så man är som tidigare sagt inte alltid medveten om vad som försiggår utanför. Efter maten blev det den obligatoriska promenaden, det var då som vi upptäckte att vi var mitt inne i bebyggelsen. Den pastorala idyllen var långt, långt borta.

Jag borde väl berätta lite mer om båten som vi färdas i. Det är en s k narrowboat, i storlek helt anpassad till de smalare kanalerna. Knappt 2 m bred och drygt 20 m lång. Den är målad i mycket traditionella färger, svart skrov undertill, rött, mörkgrönt och guld på överdelen. Inredningen är i något ljusbrunt trä (eller om det är laminat), gardinerna är mörkgröna (som på utsidan), sofforna är skotskrutiga i blå-grönt. Sängarna i ”aktersalongen” har grönrandiga överkast. Fräscht och snyggt. Köket, som heter the galley på båtspråk är försett med diverse finurligt infogade skåp, diskho, liten arbetsyta, gasspis med tre lågor och ugn, micro, ett litet kylskåp som går på ström när båten är igång, men som automatiskt slår över till gasol när motorn varit avslagen mer än 10 minuter. När dieselmotorn är igång kan vi utnyttja elen till batteriladdare, hårtorkar, micro och kaffebryggare. När den står still så inskränker vi oss till att ha på belysning och TV. Det finns gas- brand- och inbrottslarm också. Plus att fönsterrutorna är av säkerhetsglas och dörrarna in verkar vara mycket stabila. Safety first heter det ju och om man skulle behöva evakuera snabbt så kan man snabböppna de båda takluckorna som just vid det tillfället också fäller ner något slags minirepstege. Vi har inte provat! Dessutom kan man öppna dem på traditionellt sätt, men då gäller det att stänga dem så att den här extra funktionen fungerar. Pierre är bra på alla sådana här tekniska saker.

Vädret idag har varit helt ok, bara ett och annat moln och troligen uppåt 20 grader på eftermiddagen. (Nej, vi har ingen termometer.) Sen påstår David att man skall ange vindriktning, våghöjd, exakt position och antalet avverkade sjömil om det skall kallas för loggbok. Det kan han glömma.

Loggbok tisdag

Vi var uppe tidigt, vilket var tur, för vi fick sällskap av en båt till uppför Hatton locks, men det tog ändå nästan hela förmiddagen att komma upp till toppen av slusstrappan. 16 slussar. Inte illa. Full english breakfast tillreddes och åts under tiden. Varken Marlene eller jag hade förtroendet att styra båten genom slussarna. Men vi skall nog visa dom. Sen var det raka vägen på den slingrande kanalen, inga slussar... men vi fick köra genom en tunnel, enligt vår kanalbok var den 433 yards vilket bör bli nästan 400 meter väl? Fanns egentligen två tunnlar, en var avsedd för båtarna, den andra för att leda hästarna i. Innan man fick ångmaskiner på båtarna så fick besättningen ligga på rygg uppe på båtarna och sparka i tunneltaket för att ta båten genom tunneln. Legging kallades det för.

Efter tunneln så var vi uppe i Shrewley, samhället som tunneln fått sitt namn av och köpte färskt bröd. Vid Kingswood junction kom vi in på den betydligt smalare och ännu mer idylliska Stratford Canal. Hade vi kört söderöver hade vi så småningom kommit till Stratford upon Avon. Det var två slussar i själva ”korsningen”. Vi körde västerut (nästan) mot Birmingham och uppför fyra slussar igen. Dessutom tömde de avloppstankarna vid en ”pump out”. Det var en kraftig suganordning och det skakade till i båten så jag som lagade middag och inte var medveten om vad som hände trodde att någon hade kört på oss. ”Pump out” kostade £5. Det blir ju en hel del vatten när vi skall duscha, men vi har infört att vi duschar varannan dag. Känns lite sunkigt på morgonen, men framåt tiotiden har man glömt det... Vi har stannat till för natten innan nästa ansamling av slussar, har ätit middag, druckit vin till, tagit en liten promenad i grannskapet och räknar nu med att somna sött. Det tar på krafterna att vara ute på sjön. Men vi har haft riktigt bra väder hela dagen. Inte en droppe regn och måttligt med moln. Temperatur ungefär som igår.

Loggbok måndag

Vi vaknade tidigt. Det tog drygt tre timmar att ta sig förbi de tio slussarna i Stockton locks. Marlene och jag lagade till en ”full english breakfast” under tiden, David var kapten på skutan och Pierre och Rickard fick slita själva med slussarna. När de sen åt, så fick Marlene och jag ta över. Hade vi varit två båtar, som får plats intill varandra, så hade vi och de andra fått dela på jobbet. Men det var lärorikt. Sen var det Bascote Staircase, fyra slussar men de två första hängde liksom ihop och krävde att man tog sig genom dem på ett lite annorlunda sätt med att öppna och stänga och släppa på och av vattnet.. David fattade lyckligtvis hur vi skulle göra. Sen såg vi att det fanns en instruktion en bit nedanför den nedre delen av slussen. Logisk brittisk placering... Förresten - det är Marlene och jag som är ”the lasses with the windlasses”. Alla båtar har en speciell vev som man använder för att öppna och stänga för vattnet i slussarna. En windlass. Det är ett standardskämt, för det är i allmänhet kvinnorna som tar hand om det tunga jobbet i slussarna medan männen med fara för eget liv styr båten. Vi var faktiskt ensamma där och passagen tog genom de här fyra slussarna tog bara en halvtimma. Vid slussarna finns det i allmänhet vattenposter och vi passade på att fylla på vattentanken. Eftersom vi är fem på båten så gäller det att komma ihåg att fylla på så ofta vi kan. Sen finns det tankar för avloppsvatten ”m m” som måste tömmas vid någon ”pump-out”, men det behöver man inte göra mer än ungefär var 3-4 dag.

Därefter var det sex strövis utplacerade slussar på vägen/kanalen mot Leamington Spa och Warwick. Det var grönt och vackert, pastoral idyll med hästar, kor och får. Bitvis går kanalen mellan träd och buskar och då är man i en helt annan värld men sen öppnar sig landskapet igen. Nu hade vi fått lite rutin på slussandet så det gick rätt snabbt att passera. I Leamington stannade vi till och provianterade, räknade med att om vi skulle klara det som vi hade framför oss, så borde vi nog inte lägga tid på att leta reda på någon pub eller restaurang.

Slussfritt ända tills vi kom till Warwick. Hade också tur med nästa två slussar, som låg inne i stan. Och nu fick vi slussa uppför. Vi passerade under en motorväg och sen började slussarna igen. Vi passerade fem och sen moorade (lade till heter det väl på svenska, men nu moorar vi) vi upp vid the towpath (dragstigen, där hästarna en gång gick och drog båtarna, alltså innan ångmaskinen gjorde debut), åt middag, sträckte på benen genom att följa stigen uppför slusstrappan för att ta reda på vad och hur vi skall göra i morgon. Ja förresten, det är bara den sidan som the towpath finns på som tillhör kanalbolaget och där det är legitimt att moora. Vad vi gör nu? Pierre diskar, Rickard läser Guardian, Marlene sitter och skriver på sin laptop och David detaljstuderar morgondagens färdväg. Vi har två olika ”kanalkort” som beskriver vår planerade resrutt lite olika. Och jag skall strax hämta modemet och sända iväg detta. Javisst, vädret också. Troligen kom det lite regn i natt, men sedan har det varit fint väder, växlande molnighet och gissningsvis +20 på eftermiddagen.

Lång rapport - tisdag-söndag

Tisdag-onsdag: Vi lämnade Larvik halv sex i tisdags och var framme i Hirtshals vid niotiden. Havet höll sig mycket lugnt. Inte riktigt lika lugnt på båten. Fulla norrmän är värre än fulla svenskar och engelsmän. Vi lämnade det stökiga sällskapet åt sitt öde och körde till Hjörring och övernattade där. Onsdag morgon körde vi rakt söderut genom Ålborg till Viborg. När Rickard jobbade på Haukeland hade han en kollega som kom därifrån och som trots exilen var lokalpatriot. Så Rickard ville bara kolla... Det var en trevlig liten stad med en imponerande kyrka. Påminde om Lunds domkyrka, tyckte i alla fall jag. Efter en kopp kaffe och ett ohälsosamt men gott wienerbröd fortsatte vi till Silkeborg, för att se på Tollundmannen. Det är fascinerande att se hur väl bevarad han är. Och lite kusligt, för han har ju ett så tydligt uttryck i sitt ansikte. Vi åt smörrebröd som sen lunch, gick en tur i centrum och körde sedan ner till Jelling och tittade på gravhögarna, undvek Vejle och Kolding för att ta oss till Christiansfeld och ”Den gamle grensekro” som ligger strax norr om stan. Vi fick var sitt trevligt, traditionellt inrett rum och körde sen in en sväng till stan för att se oss om lite. Jag har varit där förr, och Rickard hade läst på ordentligt och kunde berätta om Herrnhutarna och Christian VII, Caroline Mathilde och Struensee. Just nu genomgår alla de gamla byggnaderna ett gigantiskt restaureringsarbete, man står på UNESCOS wannabeelista för att bli ett World heritage. Vi skulle gått till kyrkogården, men då började det regna, så vi sköt upp det till torsdagen. Annars var det ok väder hela dagen. Åt middag på hotellet (rödspätta) och bestämde oss för att komma igång tidigt nästa morgon. Kro-morgenmaden serverades från sju, men vi tyckte att det räckte med halv åtta.


Torsdag: Morgenmaden var god och riklig och vi fick både nybakat bröd och nybakade wienerbröd plus pålägg och ägg. Och Ymer med drys. Det är dansk filmjölk med rivet rågbröd med lite socker och kanel i. Dom höll hårt på gamla danska mattraditioner. Sen stack vi iväg, först besök på kyrkogården i Christiansfeld, Gudsåkern där män ligger för sig och kvinnor för sig på en jättelik grusplan omgiven av stora gamla träd. Alla har likadana enkla gravstenar och ligger vända med ansiktet mot öster. Nu låg regnet i luften, men vi klarade oss. Fortsatte sen till Haderslev, en liten bit söderut där Rickard hade ytterligare en kyrka att kolla - domkyrkan som ligger uppe på en höjd, imponerande faktiskt. Sen rakt österut mot Ribe, nästa ”museistad”. Nu kom det lite regnstänk då och då, men det hindrade inte oss från att ge oss i kast med sevärdheterna. Beundrade utsikten från det 50 m höga Borgertornet, landet runt Ribe är helplatt ut mot Nordsjön och stan blir ibland översvämmad. Vi åt frokost (=lunch) på Hotel Dagmar, sägs vara Danmarks äldsta hotell. ”Frukosttallrik med kallt och varmt, ost och sött.” Vi blev mätta. Sen gick vi runt på alla små krokiga gator och insöp atmosfären. Regnet höll sig på avstånd. Fortsatte norrut till Esbjerg, där ingen av oss har varit tidigare. Vi hade ett visst behov av att orientera oss lite och även sträcka på benen innan vi kom till hamnen för att köra ombord kl 1600. Vi hade paraply med oss... det regnade rejält. Sjöresan? Ja det var inga problem. En hel del vind och vågor men båten gick stabilt i sjön. Lätt måltid på båten, sallad och ett glas vin. Skrällig underhållning och ett par packade fotbollsgäng som inte kom riktigt överens gjorde att vi drog oss tillbaka i mycket rimlig tid.


Fredag: Frukost på färjan - fotbollsfansen såg vi inte till - och så var vi framme i Harwich klockan tolv. Det tog en god stund innan vi hade kommit ut från hamnen, det verkade som om det pågick något slags maskningsaktion bland både pass- och tullpersonal. Sen körde vi till Saffron Walden, en resa på drygt tio mil. Margaret och Kevin höll på i verkstaden med något som måste bli färdigt till på måndag, så jag fixade kaffe och skickade iväg Rickard att köpa fikabröd – han var lite tveksam men jag sa bara: nerför backen och andra tvärgatan till höger. Han kom tillbaka en kvart senare och hade köpt russinbullar, muffins och en liten chokladtårta! Sen gick vi ut och tittade på stan, den är sevärd och på kvällen var vi på en vegetarisk restaurang och åt middag. De hade nog lånat en del recept från Cranks, gissar jag. Husets vin var ”Bio” och helt OK. Vädret? Inte en regndroppe på hela dagen. Rätt blåsigt i förmiddags, men det lugnade ner sig och framåt kvällen kom solen fram. Lite kyligt, 15-16 grader gissar jag.


Lördag:Vi tog tåget till Cambridge, ingen idé att ens försöka få P-plats där en lördag enligt Kevin. Han var hygglig och körde oss till Wendens Ambo (vilket namn!) eftersom tåget inte går in till själva Saffron Walden. Vi strövade omkring i Cambridge och såg på alla gamla fina hus, åt publunch och var tillbaka vid halv sextiden. Kvällen tillbringades på Trevi, en italiensk restaurang som hade riktigt bra mat. Och vin. Fint väder hela dagen.

Söndag: Började med att duscha och tvätta håret – vet inte hur det blir med hygienen när man är ute på kanalfärd - och åt frukost och körde norrut. GPS:en hade fått spader och vi fick själva leta oss fram, tur att vi hade en bilkarta. Men jag gillar att köra på mindre vägar och vi hade rätt gott om tid också, för resten av sällskapet som körde från Basildon låg lite efter oss. När vi kom till Daventry såg vi en Tesco och gick in och handlade lite. Det hade regnat lite grann tidigare, men nu bröt solen igenom så vi passade på att ta en tur i stan. Inte mycket att skriva hem om, ärligt talat. Sen skulle vi träffas vid infarten till marinan som låg vid vägen från Daventry, så det var inga problem att hitta dit.


Vi fick vänta en halvtimma innan resten av sällskapet kom. Ja, för den som inte vet det så består det av David och Pierre samt Marlene. De har tagit flyget till London och Davids syster körde dem hit. Jag ”korrekturläste” den här lilla reseberättelsen under tiden för att ha något att göra. Rickard läste en dagstidning som sannerligen gjorde skäl för benämningen ”tabloid”.

Ibland inträffar sånt som man inte ens kunde hoppas på. David har en kompis i IT-branschen som har fixat ett modem för gratis trådlös internetuppkoppling till oss. Helt oväntat alltså kan jag sitta här och skriva loggbok eller vad man nu skall kalla det för. Dagbok kan det ju inte heta på sjön. Kanalen alltså. Vi har bestämt oss för att allt som vi skall skicka skriver vi offline, kopplar upp och skickar iväg sen.
....................................
Och här börjar ”loggboken”.

Söndag: start i Braunston klockan två. Medan killarna gjorde iordning båten, så fixade Marlene och jag till en improviserad, kall lunch som vi åt när vi kommit i väg. Landskapet som vi gled igenom var faktiskt riktigt ödsligt för att vara i England, men naturskönt. Kor och får betade på ängarna intill kanalen. Körde förbi Napton där man kan ta av på South Oxford Canal, kom till de första tre slussarna, Calcutt locks. David körde båten, Marlene och jag öppnade och stängde slussportarna och Rickard och Pierre skötte vatten-av-och-tillförseln. Det var inte så märkvärdigt och när vi var fyra som tog det praktiska så gick det relativt fort. Sen fortsatte vi fram till Stockton locks. 10 slussar varav 8 i en slusstrappa, 2 lite längre bort. Stannade för kvällen eftersom det redan fanns en hel del båtar före oss och det fanns en trevlig pub i grannskapet där vi både kunde få mat och något att dricka. Båten är jättefin, det finns fyra bäddar längst bak, där sover killarna, sen är det en toa med tvättställ och en toa som också har duschkabin. Sen kommer the galley, alltså köket och längst fram i båten finns två bekväma soffor med matbord mellan där Marlene och jag skall sova. (Långt från snarkarna...) Matbordet har två längsgående klaffar, som kan fällas ner så det är gott om plats när man inte äter. I aktern står eller sitter vår styrman och där finns det också bänkar längs sidorna, motsvarande utrymme finns i fören. Och nu sänder jag iväg detta och hoppas att att tekniken fungerar.

Fullt upp att göra!

Nu har jag jobbat på bra med mitt uppdrag och känner att jag med relativt gott samvete kan ge mig iväg till England. Det blir "tre män och två kvinnor i en båt" men vi kommer förstås inte att resa på Themsen. Laptopen och mina memory sticks får naturligtvis följa med, blir det busväder sätter jag mig i ett hörn på båten och jobbar. Det kanske också finns något internetcafé längs vägen så jag kan rapportera om vår resa.

Nu har jag fullt upp med att ställa iordning hytta för hösten och vintern. Maten är nästan slut, vilket har haft till följd att jag ätit en del märkliga kombinationer de senaste dagarna. Frukosten bestod av kaffe och fyra digestivekex med marmelad och nu är jag så hungrig att jag måste sticka ner till Geilo och handla lite för idag och till frukost i morgon. Det får väl bli en av de förhatliga djupfrysta färdigrätterna till middag.

Få se när jag kommer hit nästa gång, troligen blir det i mitten av december. Tur att jag har Rickard som ser till hytta ibland när han har vägarna förbi. Nu kör jag till Hök i morgon förmiddag, vi skall vara i Larvik 1630, båten avgår 1730. Vi får väl se när jag får tillfälle att höra av mig härnäst. Skriver dagbok på laptopen tills vidare. Kan kanske berätta om resan i lite mer samlad form när jag är hemma igen, skickar den i så fall med e-mail. Bye.

Kallare och kallare...

Nu kommer det snart att bli nattfrost här, åtminstone om det är klart väder på dagarna. Temperaturskillnaderna natt och dag är rätt stora nu. Förkylningen har gett med sig, jag jobbar på och tar då och då en andningspaus och funderar på vad och hur mycket kläder jag skall ha med mig. Jag får rusta mig för 12 dagar på kanalerna, det kan bli allt från storm och regn till tropisk värme. Och det får inte bli för mycket kläder heller, utrymmet är begränsat. Å andra sidan kan man inte gå omkring och lukta skunk heller. Nåja, det finns väl butiker... Som tur är, så kommer vi att köra ner till London och stanna där ett par nätter innan vi tar oss under tunneln och genom Frankrike. Det finns en utmärkt tvättbar, öppet 0600-2400 ett par kvarter från mitt. Vi får förlita oss på den. Vi det är alltså Marlene, Rickard och jag. Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen, eller rättare sagt, skriver fingrarna.