Nu åker jag hem!

Igår ringde Andrew och talade om att de hade klurat ut en intressant tågresa genom Frankrike istället för att flyga hem och därför skulle resa redan idag. Då skyndade jag mig att kolla om jag kunde hitta någon billig biljett i sista stund och det gjorde jag - reser från Heathrow halv tolv i morgon och räknar med att vara i Locarno kvart över sju på kvällen. Nu längtar jag faktiskt hem, inte minst därför att vädret - med undantag för några timmar då och då - har varit riktigt eländigt. Det har inte regnat jämt, men har det varit uppehåll, eller ibland t o m solsken, så har vinden tagit i. Så något besök i Kew Gardens blev det inte den här gången heller. Däremot har jag motionerat inne på Selfridges, Harrods, Harvey Nichols,  John Lewis, V&A och British Museum. Man kan ju inte vara i London och sitta hemma och se på TV. Däremot har jag hållit mig bort från allt som har att göra med drottningens jubileum.

På programmet idag står besök hos Boots och hos ett par bokhandlare. Jag kan nog fylla på med 4 kilo i väskan utan risk för övervikt och några böcker kan jag stoppa ner i handbagaget eller i min axelväska. Det gäller att planera så man inte råkar ut för  obehagliga överraskningar. Däremot - en positiv överraskning - jag märker att jag har god plats i mina jeans, det är en fördel med dessa kanalfärder att man inte har tillfälle och heller inte behov av att småäta under dagen.

Nu är klockan åtta och jag får nog börja röja upp här lite innan jag ger mig ut på stan. I eftermiddag blir det städning...

Loggbok dag 27 - och epilog

Här kommer lördagsrapporten, David och jag blev så upptagna på kvällen att jag helt glömde bort att skriva – se nedan!

Samling för gemensam frukost (kaffe och smörgås med diverse mer eller mindre vanliga tillbehör) redan halv sju lördag morgon. Sen var det min tur att ha avslutningsandakten, eller ”thanksgiving” som Dwight alldeles riktigt kallade det. Vi hade mycket att vara tacksamma för. Bra väder, inga allvarliga incidenter och framför allt att vi haft en gemenskap som nog går en bit utöver det vanliga. Sen bar det iväg till Braunston, ungefär 10 kilometer. Mellan Napton och Braunston är det en för engelska förhållanden ovanligt ödslig sträcka, så de som packade samman sina tillhörigheter inne i båtarna missade inte så mycket.

Pierre hade ordnat med en minibuss som skulle köra honom, Dwight, Lotta, Regula, Yvette och Rickard till järnvägsstationen i Northampton, det är tätast förbindelser till London därifrån. De tog sen ett eftermiddagsplan från Heathrow. Yvette och Pierres tåg var i Locarno halv tolv på kvällen. Rickard, Lotta och Dwight blev hämtade av Lisa på flygplatsen.

David och jag var alltså kvar i Braunston igår och städade båtarna både ut- och invändigt, fyllde på diesel, använde marinans pump-out och såg till att gasflaskorna blev fyllda. Vi gick till puben och åt en tidig middag och sen satte vi oss och såg video från ”I´ll fight congress”. Vi hade försökt att se lite av det under veckan som gått, men det har varit svårt att komma in och sen har sändningen via internet hackat rätt mycket. Nu gick det bättre. Det var en pampig tillställning, och det skall bli spännande att se hur se nya ledarna för UK & Ireland kommer att kunna påverka, de har ju båda sina rötter i Schweiz så vi känner väl lite extra för dem. Generalen verkar vara en rätt festlig och mycket spontan dam. Och så väckte det många minnen hos både David och mig när vi fick se ny- och kortversionen av The Blood of the Lamb.

Om nu någon undrar hur vädret var, så kan jag meddela att igår hade vi det garanterat sämsta vädret under hela vår resa. Regnskurar, maxtemp +12. Men det fick vi stå ut med

Söndag

Nu på förmiddagen kom en släkting till David och hämtade oss. David skulle följa med honom hem till Putney, så jag fick åka ända hem till dörren. Det var tur eftersom det regnade och blåste.

Jag såg några tappra firare med flaggor och picknickkorgar som var på väg in mot Kensington Gardens i regnet, när jag gjorde en snabbtur till Tesco för att få hem lite mat – vilket jag tyckte kändes som ett hjältedåd, så eländigt som vädret var. Jag har halvhjärtat följt spektaklet på Themsen under eftermiddagen och jag måste väl motvilligt uttrycka min beundran för drottningen som stått upp under hela färden från Battersea till Tower Bridge. Och nu tar regnet i ännu mer... Och det kommer att bli en hel del regn veckan som kommer. Nåja, det var väl tur att busvädret började först igår.

När jag tänker tillbaka på veckorna som varit, så känns det som ett enda stort äventyr. Det tar tid att smälta alla intryck. En så lång resa gör man inte så ofta, men allt fungerade så bra och det fanns stunder när jag kände att orden i sången stämde exakt:

I´m bound for Canaan´s shore, I´m off for a trip with the gospel ship to Canaan´s happy shore!

Loggbok dag 26

Igår kväll insåg vi att vår resa snart var slut, och då blev stämningen lite dämpad. Pierre lättade upp den genom att börja spåna om att vi borde göra en CD med våra sånger och så frågade han vad vi skulle kalla oss. Det kom fram en del mer eller mindre roliga, fyndiga och seriösa förslag. Man kan nog tro att det är ganska lång tid att kuska runt i slow motion i de här båtarna under nästan fyra veckor men vi har inte haft en tråkig stund. Vädret har varit riktigt bra, lite kyligt den första veckan, men inte så många millimeter regn på dagarna. Om inte någon har varit och fingrat på vår eleganta väderstation, så skall det totalt ha kommit 5,2 mm regn och då har det mesta kommit nattetid. Men nu är det ett väderomslag på gång. Idag har det varit molnigt och kommit några lätta regnstänk, maxtemp +15.

Vi fick se till att komma iväg tidigt efter full english och morgonandakt som David ansvarade för. Han refererade till texten i vår ”gamla” signaturmelodi "With Christ in the vessel we can smile at the storm”. Och sen var vi ju tvungna att sjunga den några gånger! Vi har avverkat 23 slussar idag, och allt gick smidigt utom i de åtta i Stockton locks. De fyllde så långsamt att vi blev riktigt oroliga. Idag ville alla slussa, det var som om man verkligen ville suga på den goda karamellen. Ja, jag tycker också att det är kul att slussa, men kan tänka mig att avstå om någon annan vill göra det istället. Och det var det ju. Nu har vi passerat de tre allra sista slussarna, Calcutt locks och i morgon är det slussfritt. Vi skall moora när vi passerat Napton och då skall vi äta en improviserad rest- och festmåltid som avslutning av resan. Alla utom David och jag reser så snart vi kommit till Braunston.

With Christ in the vessel
We can smile at the storm
Smile at the storm
With Christ in the vessel
We can smile at the storm
As we go sailing home

Sailing sailing home
With Christ in the vessel
We can smile at the storm
As we go sailing home

Loggbok dag 25

Idag hade vi Hatton locks framför oss, 20 slussar. Dagsetappen igår blev lite kortare än vad Andrew hade rekommenderat, så det blev ingen sovmorgon. Tidig full english, Regula höll i morgonandakten, hon hade valt ut fem bibelverser som betyder mycket för henne.

Vi befarade det värsta i slussarna, men här har det gått ganska smidigt och ett par av de mest högljudda bråkmakarna igår var faktiskt på väg mot Birmingham och de andra kanske fortsatte på Stratford Canal. Vi har i alla fall inte sett till dem. Här är det ingen rast och vila, de breda slussarna med dubbla portar kräver att en av oss finns på var sida av slussen om det skall gå smidigt. Vi har sett till att komma in i slussarna samtidigt, och så är vi numera väl intränade besättningar som koordinerar det som skall göras. Då behöver vi inte diskutera vem som skall göra vad. I en smal sluss, där man bara får plats med en båt, så är det inte så viktigt hur man släpper på eller tömmer ur vattnet, men på Grand Union måste man börja på rätt sida så att båtarna inte ligger och slår mot varandra eller de stensatta sidorna i slussen.

Nu är vi i Warwick och dagens middag skall bestå av fish & chips. Vi känner till ett riktigt bra F&C men den ligger långt från där vi moorat. Pierre fann på råd, han ringde efter en taxi. Hoppas han är här snart, för jag är riktigt, riktigt hungrig.

Dwight kom på en (i hans tycke) lämplig sång idag,

We´re on the homeward trail, we´re on the homeward trail,
singing as we go, going home... singing, singing go-o-o-o-oing home.

Tyvärr är sången på sätt och vis alltför sann, vi är på väg mot resans slut. Men innehållet kan också ses symboliskt och då blir det inte så trist.

Idag har det varit mulet nästan hela dagen och på eftermiddagen kom det ett par små regnskurar. Det har också blivit kallare +17 som mest.

Loggbok dag 24

Full english, morgonandakt som Dwight ansvarade för och sen gav vi oss iväg. Det här med våra morgonandakter känns väldigt bra, var och en gör precis som man känner för. Dwight hade valt inledningen av John 14 ”in my Father´s house are many mansions” som han kom att tänka på när vi var i Dickens Heath och såg Garden Square igår.

I dag har det strulat en hel del, vi har fått vänta länge i slussarna vid Lapworth och så har det varit andra båtar som inte begriper hur man skall bära sig åt... Det har varit en hel del högljudda diskussioner och slussvakterna har fått ingripa – handgripligen vid ett tillfälle. Vi turades om två och två att vara på båtarna, så kunde de andra ta sig en promenad, annars hade det blivit ganska trist att vänta. Alla kan både köra och slussa nu, så det går smidigt. Nu har vi tagit oss igenom Kingswood junction och är ute på Grand Union. Vi kom inte så långt som vi hade räknat med idag, har moorat i närheten av Rowington - men här fanns det en pub, Tom O the Wood, så vi kunde äta middag där.

David fick ett nytt sms nu på morgonen, det var inte det stora skalvet i Italien som de kände av utan ett lokalt skalv någonstans i trakten av Re på den italienska sidan av gränsen, men det inträffade samtidigt. Re ligger ungefär 20 km fågelvägen från Ascona.

Det är kul att se hur Rickard och Yvette har funnit varandra sedan hon kom. De har pratat mycket medicin och sjukvård (inte alltid så upplyftande att lyssna till) och så har de båda jobbat på CHUV, d v s universitetssjukhuset i Lausanne, men inte samtidigt förstås. När Marlene var med oss, så hade hon och Dwight mycket att tala om. Dwight är (förutom golf) intresserad av flyg och Marlene kan mycket om hur flygtrafiken förändrats på senare tid, med lågprisbolag, nya flygplatser och helt nya möjligheter att kombinera biljetter för att göra resan så billig som möjligt. Hennes arbetsgivare har satsat på utbildning om detta, för att kunderna inte skall beställa själva via internet utan komma in till resebyrån för att få ihop den bästa och billigaste resan.

Nu har D&P, Rickard och Dwight bestämt sig för att träffas och utveckla det här med barbershop när vi kommer hem. Det är Dwight som är den drivande, han har varit med i ett par olika sådana grupper tidigare. Lotta frågade om inte vi tjejer kunde göra något liknande tillsammans, men den trista sanningen är nog den att vi inte är lika bra på stämsång som de är. Men vi kanske hittar någon egen nisch!

Vädret? Sol på förmiddagen och sen mulnade det på och på eftermiddagen kom det lite lätt regn. Sen har det varit halvmulet. Dagstemp max +22.

Loggbok dag 23

Efter den vanliga och rikliga frukosten så var det Lottas tur att ha andakten. Hon berättade en verklig händelse som hon var med om för ett par år sedan, om hur Gud kan gripa in när man minst anar det, när man själv inte har tillräckligt stor tro.

En lång, slussfri sträcka som till att börja med gick genom Birminghams förorter men det märkte man inte så mycket av, kanalen är inbäddad i grönska. Under tiden som vi körde, så fick David ett sms från Andrew. De satt ute på altanen och åt frukost när de kände av jordskalvet i Italien. Marken skakade och porslinet på bordet skramlade och det ”sjöng” i fönsterrutorna. De hade talat med någon av grannarna som också hade känt av skalvet och som först trodde att det var ett lokalt, mindre skalv.

Vi stannade till i Dickens Heath för att kolla vart den pampiga trappan upp från kanalen ledde. Den gick genom något som kallades för ”village centre” och när vi sen kom upp i byn så möttes vi av ett ganska intressant område, ”Garden Squares” som enligt en informationstavla var den sista fasen av omvandlingen av centrum i Dickens Heath. Det var två stora kvarter, bebyggda med hus i olika stilar, som väl skulle ge intrycket av att det inte var nybyggt. Det verkade som om de här bostäderna var svårsålda för vid informationstavlan fanns det en mycket diskret skylt som talade om vilka lägenheter och hus som var till salu, och på flera andra platser – lite längre bort från området - fanns det mer braskande mäklarskyltar. Men det var ett trevligt område, olikt det mesta jag sett. Bakom Garden Squares så var det den ursprungliga bebyggelsen, som inte var så väldigt ”ursprunglig” utan en provkarta på de senaste decenniernas olika byggnadsstilar. Vi hittade en Tesco Express där vi handlade lite, köpte glass och återvände till båten. Sen var det lantligt och lummigt hela vägen. Vi unnade oss en fikapaus och sen en promenad på eftermiddagen när vi besökte Hockley Heath som var en ödslig plats, men alla fick röra på benen en stund. Man vet ju aldrig om en ”by” är enbart en sovstad eller om det finns en intressant bykärna. I det här fallet fanns det INTE någon sådan.

Nu har vi moorat ett stycke innan den första slussen vid Lapworth, matlagning pågår och det blir nog en promenad innan vi drar igång med sången.

Idag har Rickard haft jobb, tre gånger till och med. Först så brände sig Lotta när hon stekte ägg, och mer kvalificerad ”första hjälpen” än att ha en brännskadespecialist på några meters håll, det kan man väl inte ha? Sen var det min tur att skrapa knät när jag hoppade över till towpath och som avslutning så fick David ett getingstick på underarmen. En olycka kommer sällan ensam alltså.

Vi skall inte klaga på vädret, men idag har det varit maxtemperatur +20 och under eftermiddagen har det dykt upp en hel del moln.

Loggbok dag 22

Vi började dagen med andakt som Pierre ansvarade för och han fortsatte pingstberättelsen med att läsa Apg 3 om den lame mannen vid sköna porten. Sen åt vi frukost på ett amerikanskinspirerat café, samma som där vi åt frukost för tre år sedan och några mycket hungriga herrar beställde in alldeles för mycket mat. Vi har alltså skapat en hel del traditioner! Dwight och Lotta tyckte att det var ett riktigt bra ställe, och dom borde ju veta.

Sen gick vi på sightseeing i centrum, åt glass och handlade mat innan vi gav oss iväg igen. Nu har vi kört på Worchester & Birmingham Canal ner till King´s Norton, där vi just har svängt in på Stratford Canal och skall fortsätta ett stycke till på den. Worchester & Birmingham Canal har blivit en betydligt prydligare kanal än den var när vi körde här för tre år sedan. Förra året så moorade vi vid Kings Norton och tog tåget in till Birmingham, det går ju definitivt fortare än att använda sig av kanalen. Vi känner till ett bra ställe att moora, det ligger en bit från Kings Norton Junction invid en golfbana och nu är vi på väg dit. Lite sång blir det nog efter middagen – eller också skall Dwight och Rickard ta sig en titt på golfbanan. Rickard säjer att han lider av golfabstinens. De stod uppe på båtarnas tak och låtsassvingade och puttade härom dagen.

Underbart väder hela dagen! Just nu är det +23.

Loggbok dag 21

Vilken annorlunda pingstdag det här har varit! Vi startade redan klockan sju med morgonandakten som Yvette ansvarade för, med assistans av Pierre. Vi började med att sjunga Send the fire, alla verserna och den riktiga melodin, Tucker. Yvette läste naturligtvis Apg 2 och Pierre sjöng The Fruit of the Spirit och To be like Jesus och sen sjöng vi förstås den tillsammans.

Efter vår pingstandakt så startade vi båtarna och lagade frukost och turades om att äta under färd. Vi var förvarnade om att detta var en lite speciell dagsetapp som kunde ta en hel del tid Vi körde genom grönska och idyll ner till Autherley Junction, med en s k stoplock och där svängde vi in på Birmingham Main Line.

Lotta ville sedan visa Yvette musikalerna på Gowans & Larssons hemsida, men det verkar som om de tagit bort ljudklippen eller också hade hon inte rätt programvara. Lotta hittade inspelningar av Jesus folk och To be like Jesus på Internet och då fastnade vi för Jesus folk – som är så medryckande - och Yvette lärde sig den snabbt.

Vi har klarat av massor av slussar (ca 25 tror jag) och vi har kört genom industriområden av mycket varierande prydlighetsgrad, allt från ruiner till nya hus, det har varit en del riktigt fina gröna områden men mycket skräp i kanalen. Det skulle vara intressant att veta hur många broar vi har passerat under, det har varit allt från järnvägsbroar, gångbroar och traditionella tegelbroar till passager under stora motorvägar. Dessutom har det varit många kanaler som gått ut från eller korsat Birmingham Main Line, som vår kanal hette. Eller rättare sagt så är en del av dem den gamla sträckningen av BML som slingrar sig betydligt mer än den nyare som vi kör på. Vi har en rätt utförlig karta över BCN, som det kallas (Birmingham Canal Navigations) och kan bara konstatera att det påstående som finns i flera kanalguider, att Birmingham har betydligt längre och fler kanaler än Venedig, det måste stämma. Men det verkar som om långt ifrån alla av dem numera är farbara med en narrowboat, däremot finns det markeringar för kanot på en del. Slussningen har gått smidigare än förväntat, en del slussar har det bara varit att glida in i, så den här etappen tog inte så lång tid som Andrew förberett oss på.

När vi närmade oss de centrala delarna av Birmingham så blev omgivningarna fräschare. Tänker man på varför kanalerna en gång byggdes, så rynkar man inte på näsan åt att de går genom industriområden, men det är förstås trevligare att köra genom ett vackert landskap. Nu har vi moorat i Gas Street Basin och skall snygga till oss och gå till en restaurang med nordafrikanskt kök där vi också var för tre år sedan. Ett favoritställe för Pierre som hade ringt i förväg och kollat att restaurangen fanns kvar. Riktigt god mat, mustigt och kryddigt men inte alltför starkt om jag minns rätt.

Vädret? Ja, kort sagt, bättre kan det inte bli!

Loggbok dag 20

Full english och sen var det Rickards tur att ha andakten. Han läste från Hesekiel 37 om dalen med de torra benen. Det är en profetia som faktiskt också kan ha relevans för vår tid.

Idag har vi kört långt, och det känns som om vi mest har kört i en grön tunnel. Jo, det har varit en del öppna fält också, men inte så mycket. Bitvis har de gröna tunnlarna gått i cuttings, men inte så djupa som igår. Vi gick in till Gnosall och handlade på Co-op, det var ganska långt att gå, men nödvändigt. Nu började det bli tomt i förråden igen.

Det har varit tre slussar, inga köer och vi har tagit det lugnt. Men vi har underhållit mötande båtar med sång vid lämpliga tillfällen. Climbing up the golden stair har blivit en ny favorit. Texten är en liten pärla och när man väl får in lite rytm i melodin är den rolig att sjunga. Vi har ätit middag på ”Admiral Rodney” i Breewood, en pub som Andrew rekommenderade. Sen fortsatte vi ett litet stycke till efter maten, vi visste att det skall bli ett av den här resans verkliga kraftprov som skall utföras i morgon när vi skall ta oss in till Birmingham.

I morgon är det pingstdagen. Det är tre år sedan pingstgudstjänsten i Lugano i den lilla ekumeniska engelsktalande gruppen där Lotta och Dwight var inbjudna att ansvara för gudstjänsten. Vi hade inte en aning om att de skulle vara där och de blev lika överraskade av att se oss. David sa något idag som överraskade mig. ”Den förmiddagen slopade jag ex och sen dess har jag varit salvo, oavsett om jag finns med i någon rulla eller inte.” Men nog är det så att David, Pierre och jag fortfarande säjer ex-salvo om någon frågar oss, och det gör Regula också, vi vill ju inte stoltsera i lånta fjädrar.

Och nej, vi skall inte se på eurovisionsfinalen i Baku, trots att vi har TV (modell mycket mindre) i båtarna. Vårt tv-tittande inskränker sig till att någon av oss någon gång ser på något nyhetsprogram. Men vi hejar självklart på de ryska gummorna.

Vädret idag, om möjligt ännu bättre än igår.

Loggbok dag 19

Full english och sen var det min tur att ha andakten. Vi hade ju talat en del om gåvorna för ett par dagar sedan och då tyckte jag att det kunde vara på sin plats att läsa om enheten i Kristus och de andliga tjänsterna från Ephesierbrevet 4.

Dagen började med de fyra slussarna i Tyerly lock flight, och den första var helt sagolikt belägen med höga branter på båda sidor av kanalen och träd som bildade en grön tunnel där ljuset bara sparsamt silade igenom. Andrew hade varnat för att slussen kunde vara lite besvärlig att hantera, men det gick bra. Efter slussarna kom vi in i en cutting, eller det kanske är bättre att kalla det för en ravin eller kanske canyon, där man sprängt ner kanalen istället för att göra en tunnel. Dwight har en rätt mäktig stämma när han drar på, och han sjöng ”Rock of ages, cleft for me” när vi passerade där, men när det kom ett par mötande båtar, så fick Lotta tyst på honom - men då tog Pierre över och spelade melodin på sitt munspel och det lät magiskt. Jag är mycket imponerad över alla som kan spela munspel. Jag har försökt och fattar bara inte hur man skall bära sig åt för att få fram en melodi.

Vägarna som korsar kanalen går på höga broar, någon av dem minst 25 meter över kanalen. Det var ett spännande avsnitt. Sen var det jordbruksmark och gröna tunnlar lite omväxlande innan vi kom in i nästa ”cutting” vid Norbury. Den var inte lika djup och dramatisk som den vi kört genom tidigare. Strax intill ligger Norbury Junction, det finns en kort arm kvar av en kanal, ett av dessa storslagna projekt som aldrig fullbordades. David tror att den skulle ha gått till Shrewsbury och River Severn. Nu har vi moorat i en grön tunnel någonstans mellan Norbury och Gnossall, matlagning pågår och efter mat och disk blir det nog promenad och lite sång. Vi har hunnit skaffa oss en imponerande repertoar. Dels har vi Davids egenhändigt sammanställda sånghäften men också ett antal handskrivna lösa blad.

Vädret? Sol, blå himmel, lite mer vind än igår och +26.