Nu blir det äntligen vår. Hoppas jag.

Jag har inte skrivit något på över en vecka nu. Varför? Jag tyckte inte att jag hade något att skriva om, jag kunde nästan kopierat föregående inlägg. Och inga nyheter är förstås goda nyheter. Jag läser, funderar, skriver och tar en och annan promenad när vädret tillåter. Det har blivit lite mer utejobb och den här veckan ser det ut att bli tillfälle till ännu mer. 

I eftermiddag blir det bibelstudium i uterummet, just nu håller de på med Nehemja och jag kommer att vara där och lyssna, har inte haft tid att fördjupa mig i texten. Torsdag blir det terminens sista studiecirkel i astronomi och på söndagarna samlas vi till en informell gudstjänst i uterummet. Förra söndagen var det Villy som ansvarade, han och Alice hade temat Den barmhärtige samariern, med den naturliga följdfrågan ”vem är min nästa”. Det mynnade ut i att vi just nu är så upptagna av det som händer runt oss att vi glömmer nöden ute i världen, som är så oerhört mycket större.

 I söndags var det Marita och Johnny som ansvarade och det blev förstås deras favoritämne ekologisk odling som fick en helt ny betydelse, sund andlig odling. Det var tänkvärt.

Igår hände det något som gjorde att jag tog mig samman idag och skriver lite. En för mig helt okänd person ringde och naturligtvis blir man lite avvaktande. Men hon berättade att hon fått mitt telefonnummer av Reinhold, som hon är granne med (i Stockholm) när hon nämnde för honom att hon var besviken över att inte kunna resa till Lettland, hon hade planer på att resa dit på semestern. Hon hade börjat skriva ner sin släkthistoria. Då blev förstås Reinhold mycket intresserad.

Inese hade en mycket intressant historia att berätta. Hon kom till Sverige 1979 på ett ovanligt sätt. Hon var gymnast i Lettland och hade förstått att om hon dels var framstående inom sin sport, dels var en mycket entusiastisk medlem i en kommunistisk ungdomsorganisation, så skulle hon kunna ha en möjlighet att få följa med på någon tävling utomlands, i bästa fall i något västland. Chansen kom när hon fick följa med till Finland. Deltagarna i gruppen övervakades noga men genom att på natten slingra sig ut genom ett litet fönster på en toalett och upp på ett tak lyckades hon rymma och fick lift till en större stad. Där gick hon in på polisstationen och sade att hon ville till Sverige för att begära politisk asyl. Då var det  en handlingskraftig polis som satte henne i sin bil, tog färjan till Umeå och gick med in på polisstationen. Det var helt säkert inte enligt regelboken, men hon fick stanna i Sverige där hon hade en farbror som flytt hit under andra världskriget.

Enbart den här historien är värd att dokumenteras, men hon ville också veta lite mer på djupet hur hennes släktingar i Lettland hade det fram till självständigheten, hon kände ett behov av att dokumentera detta. 

Är det en trend att börja skriva släkthistoria? För några veckor sedan träffade jag Jenny som skulle skriva ner det hon kunde få reda på om sin mammas förfäder. Jag har funderat lite över varför det är så. Slump eller finns det något underliggande i vår tid som gör att vi söker oss bakåt?

Pandemiska funderingar.

När man som jag gör, sitter och jobbar själv, så borde ju inte vardagen påverkas. Jag läser, funderar, skriver och redigerar... tar en promenad om vädret tillåter och servas av Elvy med regelbundna och vällagade måltider. Torsdag och fredag bjuder på lite omväxling, då är det inköp av mat till dem som inte vill riskera att bli smittade i butiken. På söndag får jag inte jobba, det ser Elvy till.   

Elvy umgås med sina vänner, de sitter i uterummet på rekommenderat avstånd och hittills har alla hållit sig friska. Tisdag eftermiddag är det bibelstudium och fika, torsdag kväll har Janne haft studiecirkeln i astronomi, men under flera veckor har det enbart blivit teori. Det har varit mulet och nu börjar det bli alltför ljust. Men de tänker kämpa på månaden ut, två gånger till. I kväll är det otvungen samvaro, dragspel och knytkalas.

Det har varit lite fram och tillbaka med gudstjänst på söndagarna, några går till Svenska kyrkan där det är gott om plats och i morgon samlas några här. Det är Villy som tar ansvar för detta och man kan väl säja att vi blir en liten husförsamling då. När det blir ordinarie gudstjänster i deras församling vet de inte. Ovissheten gör att de liksom inte bryr sig, de tycker att det är bra som det är. Och vi får det säkert gott tillsammans. Det blir som vi har det hemma i Ascona, hoppas jag.

Jag kom just att tänka på en gammal sång; ”Inga vackra kyrkor, inga tempel, men i stugorna det trängsel var. Inga ritualer, allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar.” Det där med trängsel får vi förstås hoppa över.

Jag känner att den här ovissheten, inte bara om hur länge pandemin skall skapa inskränkningar i kyrkornas verksamhet, utan också den känslan som jag märkt av i vår grupp, kommer kyrkan att repa sig efter en lång tids inaktivitet? Man borde kunna göra något. Hur det är med Frälsningsarmén i Sverige vet jag inte, men i Norge verkar det vara full fart, kreativitet både IRL och digitalt.

Aftonbladet har en rubrik: Hoppas kunna sniffa sig till smittade. Hur skall det gå till? Kan Fille kanske göra en insats? Men då behöver han förstås träffa någon som är smittad först. Det står så mycket märkligt i tidningarna. Man spekulerar vilt. Men Fille kan sniffa sig fram till kantareller, så han kanske har potential för att bli en rubrik i kvällspressen?

Vår på vänt.

Nu har våren bytts till ett riktigt busväder. Det har regnat sedan på förmiddagen men den snö som de varnade för, har vi inte sett till ännu.

Mina känslor inför de restriktioner som åläggs oss, pendlar mellan att det är intressant att få uppleva det här till att det känns rätt trist. Men jag har mina inköpsrundor, har gjort tre intervjuer under veckan och jobbar på med materialet till boken.

För ett par veckor sedan fick jag låna en gammal avhandling om bondelivet i Hälsingland, nu har jag lånat en fyllig inventering av fest och högtider i Hälsingland på 1800-talet. Det sprider sig att jag har börjat skriva och nu får jag lite prestationsångest. Folk som tycker att de har kunskaper att tillföra är så vänliga och hjälpsamma. Jag kan ju inte göra dem besvikna. Det måste bli ett resultat och helst ett bra resultat.

I Ticino börjar saker och ting sakta, sakta att återgå till mer normala förhållanden. Butikerna skall vara öppna 0800-1000 enbart för dem som är över 65, och det gäller tydligen alla butiker. Sophia, som har en klädesaffär som i vanliga fall öppnar klockan tio, hon har nu öppet från åtta och det har kommit en del 65+kunder som vill ha vår- och sommarkläder.  Mellan de relativt fåtaliga kunderna så har hon förstås jobb som hon kan göra. Förr jobbade hon klart innan hon gick hem för dagen, nu gör hon jobbet på morgonen och hon funderar på om det inte kan vara idé att fortsätta så, även när butiken återgår till normala öppettider. Just nu jobbar hon ensam, annars brukar Regula hjälpa till men på grund av att hennes svägerska Annemarie tillhör riskgrupp, både ålder och sjukdom, så stannar Regula hemma nu.

Regula är en känd stylist och hennes närvaro i butiken drar naturligtvis kunder. En kund som absolut ville höra hennes åsikt om ett inköp fick visa upp sig via sin smartphone för att få råd av Regula. Det är intressant med den digitala utvecklingen. Skriver jag som tycker att IRL är långt överlägset kontakter via telefon eller internet. Jag är nog lite gammaldags.

Nu börjar de bli oroliga för att pandemin skall ta ny fart i Italien, främst då i Lombardiet när man släpper på en del restriktioner. Dödstalen har visserligen gått ner, men det är ju ”gamla” fall. Och jag undrar förstås när jag kan resa hem igen, Med tanke på bokskrivandet är det ändå en stor fördel att vara ”på plats”, det måste jag medge.

Nu i veckan har jag varit och handlat kläder, bestämde mig för att handla för 2000 kronor, Det blev ganska mycket kläder eftersom det var rea på en del och 20 eller 30 procents rabatt på annat. Nu är jag ekiperad för en rätt långvarig vistelse här.

I det kombinerade uterummet/växthuset frodas primörerna och de frösådda blommorna har kommit långt i sin utveckling. Ett intressant experiment är blomsterbönorna, de kom upp efter drygt en vecka och nu växer de minst en dm per dygn. Elvy mätte igår, då var den högsta 70 cm. Våren är på väg inomhus i alla fall!

Bara så ni vet att jag lever.

Nej, jag har inte drabbats av covid-19 och vi har inte heller blivit av med vår internetuppkoppling. Jag har bara inte haft tid att skriva.

Vad har jag gjort då? Det är det som jag inte riktigt vet. Men det är det jag säjer, ingenting är som vanligt längre, När jag tänker efter har jag gjort tre intervjuer, jag har läst på om det gamla bondesamhället i Hälsingland, fick låna en avhandling från 1938 som var jätteintressant och så har jag gjort de numera schemalagda inköpsrundorna. Plus lite utejobb när vädret så tillåter.

Alla här är friska, mina vänner i Ticino har också klarat sig från att drabbas av denna eländiga pandemi och jag blir mer och mer övertygad om att Sverige har valt en bra, men ändå kontroversiell väg ut ur eländet. I Ticino börjar man redan tala om ”den andra vågen” nu när man har släppt på en del restriktioner.

I morgon släpper också Italien på en hel del restriktioner men kan snabbt återinföra dem om antalet sjuka och döda stiger. Det är som att balansera på en skarp knivsegg, hålla samhället igång och inte sätta fart på smittspridningen.

Nu är klockan halv elva och det är sängdags för mig. God natt!

Våren har tagit lite paus nu.

Igår eftermiddag gjorde jag min första intervju. Det blev med Marita, jag kände att det var bra att börja med en av dem som jag inte känner bäst för att få struktur på samtalet. Dessutom kan det sätta gränser för hur mycket av vars och ens berättelse som jag skall dokumentera. Marita kom hit som femåring, familjen kom från Uppland och hade tillhört en församling där, så det var inga problem för henne att få vänner och komma in i ett socialt sammanhang.

Jag skrev att jag hade fjorton personer som skulle vara aktuella för intervjuerna. Det var fel, det är tolv. På måndag skall jag intervjua Göran. Han reste iväg efter studenten och kom tillbaka som nybliven pensionär.

Fredag förmiddag ägnade jag åt inköp. Det är flera av Elvys vänner plus ett äldre par i församlingen som jag handlar åt. Det gör jag på torsdag eller fredag. Nu anar jag en sak – att det som funnits lagrat i deras frysar börjar ta slut. Nu fyller man på med annan frysmat eller sådant som enkelt kan frysas in. Potatisen börjar det bli lite sämre med i de båda butikerna. Det är illavarslande, färskpotatisen kommer väl inte förrän om ett par månader. Frukt börjar det bli lite sämre sortering av också. En ljuspunkt var att det i en av butikerna fanns nyskördade äpplen från Chile, sex för 20 kronor.

Jag börjar bli både kvalitets- och prismedveten. Man lär så länge man lever.

Idag är det gråkallt och nordlig vind. Ingen bra dag för utearbete alltså. Jag skall jobba lite med materialet till boken, men det blir först efter middagen. I kväll är det ett roligt tv-program, Smartare än en femteklassare. Där tävlar vuxna mot femteklassare. Det går inte alltid så bra och jag är SÅ tacksam att jag inte behöver ställa upp där. Men jag kan ju alltid skylla på att jag gick i skolan i England.

Solen skiner, himlen är blå.

Det känns som om vi befinner oss i ett stort vakuum, lever för stunden och planerar egentligen inget. Lite dystert men ändå intressant. Vi har varit vana att planera, ha en viss tidshorisont som vi styrde över och rent allmänt också haft kontroll. Just nu har vi inte det. Jag har ingen aning om när jag kan resa hem till Ticino igen. Det som bekymrar mig mest just nu är att jag bara har rejäla vinterkläder. Jag får möta våren i min Canada Goose-parkas. Hittills har det gått sådär, jag har haft en tunn t-shirt under.

Men nu gäller det att vara kreativ och se till att ”göra” något av den tid som vi ändå har till vårt förfogande. ”Göra” kan betyda det obligatoriska vårarbetet i trädgården, men det är lite tidigt ännu. Det blir lite halvhjärtad städning så det ser lite fräschare ut. Men det ser ut att bli ändring på det om några dagar, termometern kan kanske mitt på dagen tangera 20-strecket och då torkar det väl upp.

Jag har startat ett nytt projekt, känner att jag skall låta boken vila lite. Det nya projektet hänger faktiskt på sätt och vis samman med boken. Jag skall göra intervjuer med de fyrtiotalister i Elvys bekantskapskrets som växte upp inom pingstförsamlingen. De är faktiskt hela fjorton stycken. Nu vet jag förstås inte om alla ställer upp, men jag vill gärna dokumentera deras upplevelser. Somliga var strängt hållna och andra kunde leva nästan som andra ungdomar. Men bara nästan. Det fanns de som revolterade mot ”församlingstukten” men kom tillbaka när pingströrelsen blivit mer liberal. Det kan bli fjorton spännande berättelser.

Igår skypade jag med Yvette, hon är sjuksköterska och jobbar på en avdelning inom intensivvården där de som kopplats från andningshjälpen vårdas. Nu kommer man att lätta på en del restriktioner i Ticino, byggarbetsplatser och industrier kommer att få öppna igen och viss trafik mellan Italien och Ticino blir tillåten. Dessutom kommer tiden i butikerna fram till klockan tio på förmiddagen att vara reserverad för 65+. Butiker har hittills varit no-go-zone för dem.

 Yvette menar att man har kunnat ana ljuset i tunneln, det sista dygnet hade ingen på just det sjukhuset avlidit och man hade bara fått in tre till intensivvård och fem patienter hade fått lämna sjukhuset. Men vad händer framöver? Hon är orolig för att när man släpper på restriktionerna, så kommer folk att tro att det börjar bli ok att närma sig ett vanligt liv.

Det är samma oro som folkhälsomyndigheten i Sverige har visat, nu när man talar om att man har kommit upp på en ”platå” – alltså ingen större ökning av sjuka eller avlidna. Men det är sannerligen inte dags att blåsa faran över. Stockholmarna tror att flockimmunitet är något som gäller dem alla – eller också säjer man ”jag tillhör inte någon riskgrupp” och tar en sväng till krogen. Det lär ha varit rätt trångt på en del av dessa inrättningar nu i helgen.

Nu skiner solen, det är +15 och nästan vindstilla ute. Dags att gå ut och leta reda på lite torrt fjolårsgräs eller något liknande.

"Tredjedag påsk."

Då var påsken över för den här gången. En annorlunda påsk men ändå ok. Påskaftonen bröt vi mot karantänsrekommendationerna, då var Alice, Villy, Maj, Benny och Janne här och vi åt ägg, sill och lax med tillbehör och påsktårta. Den hade Alice bakat och det var ett kanadensiskt recept, tunna nötbottnar, apelsinkräm och gul vispgrädde med chokladägg ovanpå. Det skall egentligen vara små påskharar men sådana existerade inte hos någon av våra två livsmedelsbutiker. Men för övrigt är de välsorterade.

Det fanns ett rikligt utbud av onlinesända gudstjänster på påskdagen, men det känns rätt torftigt att kolla på dem på skärmen. Nej, gudstjänster skall upplevas live.

Ingen av Elvys vänner har smittats av covid-19 och i Ascona är mina vänner fortfarande friska. I Schweiz finns det 26 000 konstaterade fall och 900 döda. Jag har inga aktuella siffror för Ticino, men kantonen är näst värst drabbad, Geneve har förstaplatsen.

Det är inte bara Donald Trump som ”intresserar” sig för hur man gör i Sverige för att begränsa smittan. De schweiziska tidningarna som finns att läsa på nätet är också intresserade, men mer seriöst. Man skriver både beundrande och kritiskt och visar bilder från uteserveringarna i Stockholm.

Odlingarna i uterummet växer fort. Bondbönorna som vi sådde någon av de sista dagarna i mars, de är 30 cm höga och nu börjar vi oroa oss för att inte insekterna kommer att vakna tillräckligt tidigt för att pollinera dem. Men å andra sidan har vi två små humlor som förutom pollen också får sockerlösning. De bor i en lerkruka som står upp och ner, inuti är det lite mossa och jord. Vi har sett att de flyger ner i krukan, så jag antar att det är en rätt metod om man vill ha dem som husdjur. Vi har inte gett dem namn ännu, men det kommer nog...

När jag inte studerar humlorna så jobbar jag med materialet till boken. Just nu befinner jag mig i Föne som ligger i närheten av Färila och tiden är tidigt 1800-tal.

Nu har det börjat regna, kan t o m bli snöblandat regn i eftermiddag. Dessutom är det middagsdags, det blir visst tack- och farvälföreställning för det som är kvar av påskmaten.

Dymmelonsdag. Ja det heter faktiskt så.

Stilla veckan – jo, den verkar hittills ha varit ganska stilla.  Det kommer att bli en ovanlig påsk, inga gudstjänster och våra vänner stannar hemma och firar var för sig. 

Jag handlar åt några av Elvys 70+vänner ett par gånger i veckan. Igår var det en man som stod och flåsade mig i nacken när jag stod i kassakön. Det fanns en skylt om att hålla avstånd och dessutom markeringar på golvet. Hade det varit i Ticino så hade han troligen blivit avvisad från butiken. De är visst stentuffa där. Matbutikerna har vakter både utanför och inne i lokalen.

Jag får listor på vad jag skall köpa och står det 1 liter mellanmjölk så är det väl ok, men skriver man bordsmargarin då blir det problem. Vilken sort och skall det vara en stor eller liten förpackning?  En limpa? Vilket slags limpa föredrar man? Det skulle vara roligt att leverera exakt det de vill ha. Men alla är snälla och säjer att det jag köpt var just det de ville ha. Jag är inte riktigt säker på det.

Man har ofta använt uttrycket ”nära och kära” nu när man bestämt avråder från påskresor, då insåg jag att även om både Elvy och jag har många vänner, så har vi nästan inga släktingar. På mormors sida dör släkten ut med Elvy och mig, på morfars sida har jag tre sysslingar, men ingen av dem har barn.

På min pappas sida har jag fyra sysslingar, men jag känner bara en av dem, alltså Peter. Rotar jag lite mer så kanske det dyker upp fler släktingar, men det är de äldre släktingarna på mormors och morfars sida som kommit i fokus nu när jag börjat skriva boken. Det dyker upp en del intressanta människor som det skall bli ett nöje att få berätta om.

Jag känner förstås en del folk i förlagsvärlden och en av dem hade fått nys om att jag skulle börja skriva släkthistorien. Nu har jag någon att bolla idéer med. Det känns jättebra. Och någon som hjälper mig att välja rätt prepositioner. Vet ni om att det är svårt att välja rätt prepositioner i svenskan? Det vet jag. Och att använda ”före” och ”innan” rätt. Och helst inte börja meningarna med ”och”. Man lär så länge man lever.

Nu handlar det mesta om Covid-19, på ett eller annat sätt.

Det är en hel vecka sedan jag skrev något här senast. Tiden bara flyger iväg. Jag fortsätter att sköta inköpen åt de flesta av Elvys vänner och så har jag en rejäl laddning med material, där en hel del kan vara relevant att ta med i min bok. Vi odlar och när vädret tillåter så promenerar vi. Ofta i sällskap med Fille.

Alla Elvys vänner är friska, om man tänker på Covid-19, men Benny har fått ”vatten i knät” vilket de på vårdcentralen tycker är en riktig bagatell. De säjer att han kan avvakta och återkomma om två veckor. Det har de sagt tre gånger nu

Jag orkar inte lyssna på radio längre, det är virusinformation högt och lågt. Det finns ett ord som jag avskyr: ”coronatider”. Vi räknade till att de sade det elva gånger i ett morgonprogram på tv, under den en och en halv timma som vi lyssnade.

I Ticino är det en liten ljusning, toppen har kanske nåtts, vilket skall tolkas som att det är färre nya insjuknade dagligen och något färre dödsfall. Ingen mera av mina vänner har drabbats av Covid-19. Luca, Diana och Yves har tillfrisknat, men skall fortfarande hålla sig hemma.

En svensk tidning skriver om alla de avlidna som nu förvaras i bårhus och kylbilar. Det är inte värdigt att ha det så. Dessutom lär många familjer inte kunna bestämma sig för när och hur begravningsakten skall ske. När min morbror Alf-Bertil dog på ett sjukhus i Ticino, så var mormor och jag helt eniga om att han skulle kremeras där och urnan sändas till Sverige så att vi kunde ha en ceremoni kring den i kyrkan. Prästen blev lite överraskad och fick ta reda på om det fanns någon ritual för detta. Det fanns och jag tycker att det var lika värdigt och fint att ha det så.

En släkting till Rickard hade skrivit i ett dokument att han ville kremeras och att askan sedan skulle placeras anonymt i en minneslund. Han ville inte ha några som helst ceremonier eller deltagande av de anhöriga. Däremot kunde de samlas till en fest på hans nästa födelsedag, men det fick inte förkomma några anföranden. Släkten, eller valda delar av den, protesterade och ville ha ”en anständig begravning” men där fick de ge med sig, hans vilja var avgörande.

Rickard lämnade Geilo och körde till Lotta och Dwight i onsdags. En liten tur på 60 mil. Han tänker inte lata sig, nu skall den del av vindsvåningen som fortfarande är en kallvind, isoleras och göras iordning. I fredags var de och köpte material och idag har de börjat arbetet. Han hade visst planer på att bygga om det ena uthuset också, det skall bli en gäststuga  -  om pandemin blir en långdragen affär.

Och så har självaste Boris Johnson hamnat på intensiven. Hoppas han klarar sig och tillfrisknar snabbt. Annars lär Brexit bli århundradets segaste process – om den ens blir av.

En måndag i Coronans tid.

Jag får dagligen flera lägesrapporter från Ticino, i lördags var det 1837 smittade och 93 dödsfall. Då skall man betänka att det finns ca 350 000 innevånare där.

När jag skulle kolla hur det såg ut idag i Ticino så fanns det inga siffror angivna, men däremot ett stort antal avancerade grafer som man behövde ha fräscha kunskaper i demografi för att förstå. (Mina kunskaper i ämnet ligger 25 år tillbaka så jag hoppade snabbt över graferna.)

Det finns säkert ett stort mörkertal av smittade, Ticino går som en kil ner i Lombardiet och det finns många småvägar som korsar gränsen, så är smittspridningen kanske ändå inte så våldsam – men situationen är allvarlig och enligt sjuksköterskan Yvette har man tagit höjd för betydligt flera som behöver ha sjukhusvård.

Pierre har varit på ett akut jobb borta i Graubunden, men det är slut nu och han får nog ta paus tills snön har smält. (Pierre är alltså geolog.) David sitter hemma och räknar på avsmältningen av glaciärerna i Himalaya och vad den kommer att betyda både för vattenförsörjning och jordbruk. Det är inte någon uppmuntrande uppgift.

Jennifer och Nigel verkar ta situationen med ro. De har en rejält tilltagen altan och ett litet gym i källaren. Nigel övar på sitt dragspel och har en del videokonferenser i ämnet både med BG och Elvy. Jennifer ägnar sig åt quiltning, hon hann att köpa hem en bättre symaskin och material innan coronaspridningen började bli kritisk.

Problemet är förstås att ingen i Ticino vet hur länge den här situationen kommer att fortsätta. De enda i min bekantskapskrets som hittills varit sjuka är Luca, Diana och Yves men alla är på bättringsvägen nu.

Regula vakar som en hök över sin ex-svägerska Annemarie som har rätt allvarliga besvär av reumatism och även om Marlene känner sig helt frisk, så vill de inte umgås med henne. Det är nog förståndigt. Hade Marlene haft sitt gamla jobb på resebyrån, så hade hon nog löpt stor risk att bli smittad, det är tydligen många som vill resa från Ticino till sina respektive hemländer, men det är svårt att hitta flighter och även att få biljett. Då är det nog lugnare på banken där hon jobbar nu, håller på med fastighetskrediter och liknande.

För att fortsätta med mina vänner, så har Julia, Leo och Stephan inte så mycket att göra just nu, företagen lägger inte så mycket slantar på reklam. Men de verkar inte vara så bekymrade.

Och – som jag skrev tidigare, har jag ingen aning om när jag kan resa hem igen. Rickard har i alla fall bestämt sig för att lämna Geilo och köra till Lotta och Dwight. Det är inga problem att lämna Norge men nästan omöjligt att resa in från Sverige. Rickard har gjort iordning hytta som den skulle behöva stå tom över en vinter, tömt vatten- och värmesystem t ex. Vi vet ju inte när någon av oss kan resa dit igen. Det är märkliga tider vi lever i.

Den svenska pressen kommer med de mest märkliga nyheter. Nu kan det bli så att allsången på Skansen i sommar kommer att ställas in. Det är osäkert om Let´s dance i TV4 kommer att kunna fortsätta och Sveriges television byter program på SVT1 och sänder underhållande reprisprogram fram tills ordinarie kvällsprogram början. Elvy gläder sig åt att kunna se program som de andra talar om och rollprestationer man refererar till, men som hon aldrig har sett. Just nu är det en film med Sven-Bertil Taube och sedan blir det en riktig klassiker, serien Hem till byn. Den skall jag se.