Gråvinter.

Idag har det varit fläckvis halka på vägarna, förrädiskt när man inte vet var isen finns. Det var först vi fyratiden som sandbilen körde förbi nere på vägen, men det är ju ingen huvudväg förstås.

Det blev heltid hela veckan och några dagar nästa vecka också. Förståndiga doktorer ordinerar att ett sjukt barn skall vara hemma istället för att skriva ut antibiotika.

Annars är allt sig likt här, mörkt och trist och temperatur kring nollan. Nästa vecka skall det bli snö. Eller regn. Sedan kommer det att bli kallare.

Jag har märkt att adventsstakarna dyker upp i allt fler fönster. Elvy bestämde att vi skulle sätta fram dem och kolla att de lyser men det är först fredag eftermiddag som de skall tändas. Det finns en stake till varje fönster och eftersom de är försedda med LED-lampor så får de stå på dygnet runt sedan, till och med trettondagen. I undantagsstugan nöjer jag mig med en adventsstake. Det får räcka.

När jag flyttade till Ascona 2002, så hade jag med mig två adventsstakar. Nu ingår inte fönsterbräden som standard i husen, så jag fick ordna med något att ställa dem på. Det blev ett besök på IKEA i Grancia och inköp av enklaste sortens piedestaler, tänkta för krukväxter. Men så hade de en stilig golvstake i mässing och den köpte jag. Det fanns ingen runt omkring mitt hus som hade adventsstakar då, men nu finns det överallt.

Adventskalender är en tradition som finns i hela västvärlden. Fille får en alldeles egen adventskalender. Det fanns kalendrar för både hundar, katter och kaniner. Något gott varje dag fram till jul.

Det har bakats till flera olika ”adventskaffe” i kyrkan. Lussekatterna och pepparkakorna gör entré redan till första advent. Plus några andra sorters småkakor. I Ticino bjuds det på en speciell adventskrans, den är fylld med frukt och nötter och något slags röra med råsocker och kanel. Alldeles för söt för min smak. Problemet är bara att det går helt enkelt inte att ta en liten, liten bit utan man får ta en bit som är 4-5 cm bred, annars rinner det söta kladdet ut. Nej, då föredrar jag lussekatter.

Men det är inte kaffebröd som upptar mig mest nu. Spelet om vem som skall styra Sverige fortsätter och jag skickade iväg en artikel idag. Annie Lööf framstår som allt mindre sympatisk och hon spelar ett högt spel. Enligt Johnny, som är centerpartist så finns det tre fraktioner inom centerpartiet. De miljöintresserade, lantbrukare och annat landsbygdsfolk och så det som brukar kallas för Stureplanscentern, den ultraliberala falangen som just nu försöker sätta agendan. Ett samhälle fritt från regler och regleringar där den starke har rätt. Ett parti som i och med detta befinner sig till höger om moderaterna. Varför kallar man dem för mittenparti?

Förr var folket på landsbygden kärnan i centerpartiet men allt eftersom jordbruket förändrats och många gårdar drivs som storföretag, så har många jordbrukare blivit moderater. Johnny menar att även om Annie Lööf visar engagemang i flyktingfrågan och hennes mycket tydliga avståndstagande från sverigedemokraterna, så är detta ett medvetet spel från henne. Johnny säjer att om det skulle bli ett extraval, så kommer han inte att rösta på centerpartiet.

Kommer Löfven att sälja sig billigt för att förbli statsminister? Gör han det, så kommer vänsterpartiet att kamma in många röster i nästa val. Man kan inte gå allt för långt från klassisk socialdemokrati och räkna med att få behålla sina sympatisörer. Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme vrider sig i sina gravar.

Dramat fortsätter och kommer kanske att nå sin kulmen den tredje december.

Det är mörkt ute nu.

Veckan blev stressigare än jag hade tänkt mig. Tisdag morgon blev jag ombedd att jobba heltid, två kolleger fick stanna hemma på grund av sjuka barn. Vi får se hur det blir den kommande veckan, än så länge har inte rektor hört av sig om morgondagen. Måndag är vanligtvis min lediga dag.

Nu år Lotta och Dwight installerade i mitt hus i Ascona, de tänker stanna där ett par veckor och känna efter om de skulle trivas att bo permanent i Ascona eller Locarno. Nu är de ute och ser på hus där, deras hus i Mörigen är ute på marknaden sedan ett par veckor och det finns köpare till det. Det är skönt när någon bor i mitt hus. Det finns larm, men det kan hända en hel del innan någon patrull dyker upp.

Det är trist när det mörknar så tidigt. Idag gick solen upp 0828 och ner 1457. I Ascona gick den upp 0739 och ner 1644. På morgonen kanske det inte märks så mycket, men på eftermiddagen, nästan två timmars skillnad. Jag tänder alla lampor för att få ljust omkring mig medan folk i allmänhet nöjer sig med mysbelysning, många mindre ljuskällor.  Det ser förstås mysigare ut, inte tu tal om den saken.

Fredagen den 21 december klockan 2223 inträffar vintersolståndet och då går det mot ljusare tider igen. Det är knappt fyra veckor dit. Man kanske skulle fira det? Midvinterblot är inte aktuellt men kanske fyrverkerier?

Nästa söndag är det den första söndagen i advent. Då är det -  i min värld – tillåtet att börja med julförberedelserna. Men i den kommersiella världen har det varit jul länge nu. För att inte tala om dem som serverar julbord. De första annonserna kom redan i augusti.

Luciafirandet har diskuterats i ett par år nu och det jag läste senast var ett dagis som inte skulle ha luciafirande vilket gjorde föräldrarna skogstokiga. Åtminstone en del av dem. Popularitetstävlingar med omröstning om vem som skall bli ortens lucia verkar vara i utdöende. Nu är det unga damer som kan sjunga vackert som får gå runt och hålla traditionen vid liv. Cilla berättade att de sju unga damerna i deras kommun förra året fick turas om att bära luciakronan.

Det religiösa budskapet i luciafirandet förefaller mig vara mycket tunt. Men jag reagerar ändå på att både dagis och skolor ”firar” halloween med spökfester och liknande där barnen skall skaffa sig lämplig klädsel. Ett av argumenten för att det ovan nämnda dagiset skulle skippa luciafirandet, var att föräldrarna inte hade råd med att skaffa lucialinnen eller tomtekostymer åt barnen. Vi skall i alla fall ha lucia i skolan och det är mellanstadieeleverna som på frivillig väg har rekryterats och sedan får öva tillsammans. Evenemanget äger rum i gymnastiksalen.

OCH – nu ringde rektor och frågade om jag kunde jobba i morgon. En av föräldrarna skall till vårdcentralen med sin femåring.

Slut för idag – tack för idag.

Arg och glad.

Igår stannade jag hemma från gudstjänsten eftersom det var ett i all hast sammankallat extra församlingsmöte efteråt.

Elvy var lite upprörd när hon kom hem, allt är ju inte perfekt i en församling. En förkunnare som styvt håller på den ordagranna skildringen som beskriver skapelsen i första Mosebok, hade inviterats av en grupp medlemmar för att hålla en serie möten i februari – mars. Nu är det så att den dominerande uppfattningen i församlingen är nog att skapelseberättelsen, så som den beskrivs i 1 Mos, den är skriven på ett sätt som den tidens människor kunde förstå och i grunden, i dess starkt koncentrerade form så strider den inte mot vad vetenskapen sedan kommit fram till. Det är faktiskt så att skapelseberättelsen och modern vetenskap kompletterar varandra och därmed ger varandra legitimitet.

De höll styvt på att mötesserien skulle genomföras och om deras kyrka inte ville stå värd för den så skulle de, tillsammans med andra med liknande uppfattning i ett par närbelägna församlingar se till att mötesserien ändå genomfördes. Ett nästan enigt församlingsmöte beslöt att tacka nej till den här mötesserien.

Kreationism, eller skapelsetro som det också kallas är uppfattningen att världen och allt levande kommit till genom en avsiktlig gudomlig skapelse och en övernaturligt styrd process. Sen finns det en rad olika uppfattningar om detta alltifrån att Bibelns skapelseberättelse är den exakta och orubbliga sanningen till dem som accepterar vissa delar av evolutionsläran, utom att människan skall ha varit en del av evolutionen. Andra kontroversiella ämnen är jordens geologiska historia, universums uppkomst genom Big Bang - trots att man då kan anta att det fanns ett skapelseögonblick.

Det är trist att sådant här kan komma in och splittra församlingar. Ett annat ämne som splittrar ät synen på HBTQ-frågor. Alice har berättat om en församling i Toronto där de gudstjänstbesökare som levde i samkönade förhållanden o s v, alltså inom hela HBTQ-spektrat, bara var välkomna om man accepterade att sitta på de två nedersta bänkarna i kyrksalen. Kyrkan gränsade till ett område där de här ”avvikande” personerna brukade röra sig och många av dem var kristna och ville vara med i gudstjänstgemenskapen. Det hela löste sig genom att ett par pastorer inom United Church skaffade en lokal och började ha gudstjänster där alla var välkomna.

Nu är det inte så illa här i församlingen men de som har lite längre tidsperspektiv bakåt än vad jag har, kan namnge några personer som inte passade in i det förhärskande heterosexuella mönstret, kände sig välkomna längre och som begärde utträde. Då skall en ”broder” offentligt framfört sin tillfredsställelse över detta.

Sent igår kväll fick jag se något som gjorde mig glad. Jag minns Backabranden väl, bodde i Stockholm då och jag har fått tillfälle att se den välgjorda programserien om brandkatastrofen, som var för 20 år sedan. Redan från början fattade jag sympati för Deniz, som var en av arrangörerna av festen. Det var modigt gjort av honom att ställa upp och berätta. I gårdagens avsnitt, det sista, så berättade de som funnits med i programmen, mamman som förlorat sin dotter, tjejen som förlorade sina båda systrar och tjejen som blev illa brännskadad och Deniz som arrangerade den olycksaliga festen, om hur de hade det nu. Han hade gått igenom perioder med tungt missbruk, dels för att glömma, men också för att han fanns i miljöer med drogmissbruk. Så får vi i nästa klipp se att Deniz har en tröja med en liten armésköld på framsidan. Sen reser han sig, ler mot kameran och visar ryggen, där det finns en stor armésköld på tröjan.

 Jag kollade med Cissi som visste att han jobbar som boendeassistent på stödboendet Lilla Bommen. Om han har någon annan relation till FA kände hon inte till. Men det kvittar, hans stolthet när han visade upp sin ryggtavla med arméskölden, det räcker.

Politik och astronomi.

Den här veckan har hittills varit hektisk. Jag har, förutom att förbereda lektionerna, fått läsa mycket om vad som händer i riksdagen. Idag blev det en ”delfinal”, riksdagen röstade ner förslaget att välja moderaten Ulf Kristersson till statsminister. Kristersson är besviken på centerpartiet och liberalerna som han fortfarande trots allt räknar som sina alliansvänner. Jag hade tillfälle att lyssna på partiernas inlägg innan omröstningen och samtliga – utom Ebba Busch Thor - distanserade sig tydligt från alla slags samarbete med Sverigedemokraterna. Borde inte KD byta namn och inte profitera på påståendet att det är ett parti med rötterna i kristen etik, men absolut inte ett kristet parti. Nej, det är ett parti som är på väg så långt till höger man kan komma utan att vara högerextremistiskt. Moderaterna är på väg ditåt, men där finns det starka motkrafter inom partiet och halkar man för långt åt höger, så kommer i första hand Centerpartiet att vinna på det.

Jag noterade en sak som liberalernas Jan Björklund sade, att historiskt sett så hade liberalismen bidragit till det samhälle och det välstånd vi har idag. Jag vet inte hur långt tillbaka hans definition av ”historiskt” sträcker sig men hamnar vi på de liberala idéer som definieras som Manchesterliberalismen och dess efterföljare under artonhundratalet och tidigt nittonhundratal, så är Björklund ute på hal is. Välstånd för de starka, men de svaga och fattiga fick skylla sig själva. Sedan kom socialliberalismen som insåg att man i ett civiliserat samhälle också måste ha ett starkt socialt skyddsnät.

Nu har jag skickat iväg en artikel till nättidningen. Jag hade läst på ordentligt och skrivit några alternativa scenarion och slutsatser. Sen var det ”bara” att redigera om det och snabbt få iväg artikeln. Nyheter måste vara pinfärska.

Och sen får vi se hur det går. Får Annie Lööf sonderingsuppdraget eller blir det Stefan Löfven? Nu börjar man tro att han kommer att ta hem segern när de andra slagit huvudet i kaklet. Oavsett vem som blir statsminister så kommer det att bli en ovanligt jobbig uppgift att styra Sverige under mandatperioden. Om det nu inte blir extraval...

Från politik till något trevligare. Det var alltså knytkalas i uthuset i lördags och då var den nyinflyttade amatörastronomen Janne med. Han berättade om vårt lilla solsystem och om rymdens oändlighet på ett helt fascinerande sätt och då  fanns det önskemål om att han skulle berätta mera. Då kom Martin på en lysande idé, en studiecirkel i astronomi. Janne nappade omgående på idén och på tisdag startar den. Avslutningssången blev ”Vi skall fara bortom månen” tillsammans, den kan ALLA här.

Nu får vi hoppas att det blir stjärnklart på tisdag. Enligt tiodagarsprognosen kan det bli så. Kanske.

Det blev ganska magert det här...

Lördag eftermiddag och det är mörkt ute och ärligt talat är det rätt dystert. Elvy låter sig inte påverkas av vädret, vi använder oss av det uppvärmda växthuset/uterummet när det är ljust ute och där finns det en hel del växter som piggar upp, bl a en gul hibiskus som blommar och en novemberkaktus som är på väg att slå ut.

Förutom prydnadsväxterna så odlar Elvy tre olika sorters sallad, mangold och kryddväxter därute. De får extraljus under dagen och verkar trivas bra. Det är trevligt att äta pinfärskt närodlat i mitten av november.

I skolan tuffar det på som vanligt och nu börjar eleverna i sjuan räkna ner fram till jullovet. De har satt upp ett rutat ark på anslagstavlan och kryssar av varje dag som passeras..

I kväll är det en informell samling i uthuset, improviserat knytkalas och mycket sång förstås. Det var en välbesökt höstfest förra lördagen, med tema sånger om himlen. Men nu i veckan tyckte Alice och Maj att det fanns anledning att göra något som piggade upp i höstmörkret så det blir lite fest i kväll också.

Det var vad jag hade att meddela idag, nu skall jag hjälpa Elvy att göra klart för kvällen. Det är samling klockan sex.

Hemma igen!

Resan tog tretton timmar, från sju på morgonen till åtta på kvällen. Det är nackdelen med att resa en söndag, färre turer. Men allt gick enligt planerna och det är väl huvudsaken.

De första dagarna i Ascona regnade det kopiöst, torsdag och fredag var det inte dagsregn men en hel del skurar och på lördag sken solen och igår var det i alla fall uppehåll.

I Italien har det regnat så mycket att det i flera delar av landet klassas som naturkatastrof. Jag fick hjälp av Marlene att tyda texten i de italienska tidningarna som finns på nätet och fick ihop en liten artikel som jag sände till nättidningen. Den publicerades redan efter ett par timmar. Den nordöstra delen av Italien drabbades först, inte bara Venedig utan hela Veneto och Dolomiterna. Sedan kom rapporterna från området kring Genuabukten och Sicilien. Men det finns katastrofrapporter från i stort sett hela Italien, utom några områden i öster, i den mellersta delen av landet. Nu skall de så småningom röja upp efter ovädren (obs pluralis) och reparera eller bygga nytt allt det som förstörts. Landet hade en mycket skakig ekonomi redan innan allt det här hände...

I veckan som gick fick vi veta att en vargfamilj slagit sig ner i Ticino. Var de håller till är hemligt, men det lär vara någonstans i öster mot gränsen till Italien. Det har funnits en liten vargstam i västra Schweiz sedan länge, de håller till i mellersta Jura. Nu väntar vi bara på björnarna. Det skall finnas björn i östra Slovenien.

När jag kom hem var allt sig likt och det kändes bra. Nu är jag tillbaka i gamla hjulspår igen, d v s jag är ledig på måndagarna och kan i lugn och ro förbereda veckans lektioner. Det är mulet och fem plusgrader ute och det verkar som om det t o m skall bli lite mildare de kommande dagarna, men en hel del regn. Min nya fina Canada Goose parka hänger på sin galge och den ser inte ut att bli använd de kommande tio dagarna i alla fall. Det blir nog regnjackan som får fortsätta att tjänstgöra. Från Ticino till Hälsingland alltså.

Sitter inne och hör regnet slå hårt mot rutan.

Det har regnat oavbrutet sedan jag kom hem i lördags kväll. Dessutom blåser det rejält och löven som faller ner från träden täpper igen avloppsbrunnarna. Vägar rasar och både små och stora vattendrag svämmar över. Fredag-söndag skall det bli uppehåll, nästa vecka kommer regnet tillbaka. Men då är jag tillbaka i Sverige.

Uppe i bergen faller nederbörden som snö, blöt snö och plogbilarna hinner inte med att hålla vägarna farbara.

Men vädret bekymrar mig inte så mycket, jag har inte kommit hit för att bedriva friluftsliv utan för att se till mitt hus och träffa mina vänner.

Rickard hämtade mig på stationen i Locarno lördag eftermiddag. I går samlades vi hemma hos Diana och Yves, alla var där och efter vårt ”holiness meeting” så åt vi middag tillsammans, satt och pratade länge och fick kaffe och tårta innan vi skildes åt. 

Nu har det blivit så att prästen i Bolzano kommer bara var fjärde vecka, då är det kyrkans egen kör som sjunger plus en gång till och de andra två gångerna är det vår kör som har hela ansvaret. Dianas pappa, som är ordförande i församlingen säjer att prästen verkar dra sig undan allt mera, de skulle troligen kunna bli en helt fristående församling men det känns trist att inte ha förankring i något större sammanhang. Ekonomiskt klarar de sig, det skulle bli en församling som helt baseras på lekmannamedverkan,

Nu kanske saker och ting förändras om Lotta och Dwight gör allvar av sina funderingar att flytta hit för gott. De skulle bli ett utmärkt tillskott till kyrkans verksamhet. Problemet är bara att Dwight inte kan någon italienska. Lotta däremot klarar sig skapligt har jag förstått. Men å andra sidan har det ju fungerat med en ”tvåspråkig” verksamhet ett par år nu.

Idag har jag inventerat, är det något som jag behöver ta med mig till Sverige? Det blev en stor hög med blandade saker. Jag får nog kolla igenom den igen.  Och en gång till.

Det går som på räls.

Nu sitter jag på tåget söderöver, det är fullt med folk och om jag har förstått det rätt, så har hela Sverige höstlov samtidigt, därav trängseln. Jag reser direkt till Arlanda och övernattar där, det blir onödigt stressigt på morgonen om jag skulle övernatta i lägenheten i Uppsala.

Nu hoppas jag vara framme i Locarno halv fem i morgon eftermiddag, i bästa fall kan det bli en halvtimma tidigare. Nästa vecka kommer det att regna mest hela tiden, så det var ju ingen bra timing på det viset. Men huvudsaken är att jag får träffa mina vänner.

Alice och Elvy kom hem i tisdags. Jag fick en röd Canada Goose parka, en lite mer praktisk modell än de korta jackorna som man brukar se i Stockholms innerstad. Nu var det så att någon hade läst att ett danskt meteorologiskt institut hade förutspått en enormt kall och lång vargavinter i Skandinavien och då skall jag inte behöva frysa. Förutom jackan fick jag en matchande halsduk och fodrad mössa i merinoull och ett par tumvantar som garanteras hålla mig varm om händerna även om det blir minus fyrtio grader. Så Kung Bore – nu är jag redo! Eller också blir det den mildaste vintern i mannaminne.

BG&co kom alltså hem från Ascona sent onsdag kväll och jag körde hem till BG och Irene efter skolan i går och fick en utförlig rapport. Jag förstod att de hade blivit väl omhändertagna av mina vänner och att de nog tänkte höra sig för om det kanske gick att resa dit ner igen till våren. Maj och Benny vill gärna resa dit igen, Johnny och Marita beklagar att de blir uppbundna av sina ekologiska odlingar från mitten av januari...  Det är inte för inte som Ascona kallas för Ticinos pärla.

Tåget rullar söderöver, jag har höstlov och firar det med att ta fram en chokladkaka, kollar igenom vad jag skrivit (får knappast godkänt) och därefter trycka på SÄND.

Blandad söndagskonfekt.

Jag är inte lättstressad, men uppdraget jag har att tillfälligt undervisa i flera ämnen, det gör att jag ändå går upp lite i varv. Maj ringde och frågade om jag skulle komma till kyrkan idag och sedan äta middag hos dem, men jag tackade artigt nej. Jag vet att det blir flera timmars trevlig samvaro efter maten och jag har en hel del att förbereda. Samtidigt som jag förbereder lektionerna så lär jag mig mycket nytt. Som det ser ut nu, så blir den kommande veckan den sista med heltidsjobb.

Reseinformation: Alice och Elvy kommer till Arlanda tisdag förmiddag och Villy kör dit och hämtar dem. BG&co kommer till Arlanda sent på onsdag eftermiddag och kan fortsätta med tåg norrut. Sen reser jag ner till Arlanda fredag kväll och tar det första planet till Zürich lördag morgon. Det skall bli skönt att komma hem några dagar och träffa alla mina vänner.

Jag är tacksam för att politiken går – åtminstone utåt – på lågvarv just nu. Det verkar som om sverigedemokraterna är de som hörs mest och som vill skynda på processen. Vi har haft en diskussion i fikarummet om att Sverige borde ha färre riksdagsmän och högre spärrar för småpartier. Det kan nog vara en god idé. Demokratin behöver inte bli sämre för det. Det är ingen hemlighet att en del (några få?) riksdagsmän inte är så aktiva och produktiva som de borde vara.

Om det blir svårare för nya partier att komma in i riksdagen så har de möjlighet att lära upp sina politiker genom arbete i kommuner och landsting och om man t ex har grupperingar med samma partibeteckning som arbetar för t ex sjukvård eller kollektivtrafik i landstingen, så kan det bli en väg in i riksdagen för dessa partier.

De som bott här i många år har namngett ett par personer från länet som haft riksdagsplats men inte lämnat några spår efter sig under en mandatperiod, bara dykt upp till voteringar och någon gång då och då i de utskott som de valts in i. En av dem hade fullt upp med att sköta familjeföretaget, den andre skröt t o m om vilket bekvämt liv han hade som riksdagsman.

Förutom sådant oskick så har vi dem som väljs in och sedan lämnar sitt parti och väljer att bli ”politiska vildar”. Det finns tydligen ingen möjlighet att bli av med dem och de gästspelar  kanske lite då och då på Helgeandsholmen och tar emot sitt arvode mandatperioden ut. Jimmie Åkessons svärmor är en av dessa.

Och så är det Veslemannen, en del av Mannen, detta seglivade bergsparti i Romsdalen i Norge. Gång på gång blir det ”röd farenivå” när man märker att bergspartiet rör sig snabbare och alltså kan rasa ner i Romsdalen. Men så lugnar det ner sig och man går över till ”gul farenivå” och de boende som evakuerats får återvända hem.  Så där har det hållit på i några år nu och det är på hösten som sprickbildningen blir större. Men när kylan kommer, så stabiliseras det rasfarliga partiet och sen blir det samma cirkus nästa höst.

Det första jag gör när jag vaknar är att kolla nyheterna på min smartphone. Har det kommit några nyheter om Mannen? Jag hoppas verkligen, för dem som bor i området, att det oundvikliga raset kommit och att de kan börja anpassa sitt liv till lite mer normala förhållanden. Men nu kanske det händer något, det har rört sig mer i det nedre partiet av det tänkta rasområdet, vilket betyder att det inte finns något som håller emot så som det varit tidigare.

Även lärare får "läsa läxor".

Det är tur att det inte händer så mycket i politiken just nu så att jag inte behöver skriva notiser till nättidningen. Jag har fullt upp med att förbereda lektionerna, en del ämnen är jag inte så bevandrad i.

Man lär sig mycket i skolan, även som lärarvikarie. I kväll skall jag läsa på om den svenska stormaktstiden, om Anderna och om reformationen.

Igår lärde jag mig att det fanns ett bär som jag aldrig hört talas om, nämligen åkerbär och att pinfärska granskott är oerhört nyttiga, även för människor. Många av eleverna i sjuan hade på en friluftsdag ätit tunnbrödssmörgås med messmör och finhackade granskott. Jag får väl pröva det till våren.

Det är lärorikt att vara lärare. Eller pedagog som man säjer nu för tiden.

Amatörastronomen Janne som köpt ett avlägset beläget hus ungefär en mil härifrån, han har varit där med en del av sitt bohag. Han skall lämna sin lägenhet innan den tolfte november och det har varit svårt att få någon av de seriösa flyttningsfirmorna att ta sig an flytten hit upp. De har väl mer lönsamma uppdrag i stockholmstrakten gissar jag. Janne har drag på sin bil så han tänker lösa problemet genom att köra hit upp med fullt lass ett par  omgångar till och så kör han möblerna hit upp i en hyrd lastbil. Det skall bli spännande att få vara med och kolla stjärnhimlen i hans teleskop. Jag läser om valda delar av The universe in your hand för att inte verka alltför okunnig.

Jag såg en artikel om befolkningsminskningen i delar Hälsingland. Det må så vara att ungdomarna flyttar härifrån, många av dem för studier, men som jag upplever det, så sker det en inflyttning, kalla det för återflyttning hit.

En bidragande orsak är säkert huspriserna. Vad får man för 800 000 kronor i Stockholm? Här kan man få en välskött 60- eller 70-talsvilla, ofta med källare och fjärrvärme för de pengarna. Enbart i Elvys bekantskapskrets har det kommit fem återflyttare efter att hon köpte sitt föräldrahem och dessutom Alice, men härstammar man från New Brunswick i Kanada kan man inte räknas som återflyttare.

Nu väntar jag på besked om när damerna Alice och Elvy behagar komma tillbaka från Kanada. De skulle boka om flygbiljetterna, men till vilken dag sade de inget om.

Nej, nu är det dags att ”läsa på” inför morgondagen.