Vi hade en riktigt mysig båttur i torsdags, men vi fick
använda motorn, det kom inte en enda vindfläkt. Vi följde vår traditionella rutt, från Locarno ner till Sant´Anna med strandhugg i Cannobio
och Verbania och på hemvägen stannade vi till på Isola di Brissago där det
finns en intressant och frodig växtlighet, inte minst ormbunkar. Vädret var
strålande och solen värmde så det märktes inte så mycket att vattentemperaturen
höll sig på 5-6 grader. När vi sen kom tillbaka till Locarno så förklarade
David högtidligt att nu var sommarsäsongen invigd och hällde en miniflaska med något
mousserande över flaggan i aktern. (Var får han alla roliga infall ifrån?)
Igår fick jag kompensera mig med flitigt arbete ”eight to
five” men med en rätt generöst tilltagen lunchpaus. Sen ringde Nigel och
frågade om jag kunde komma över till dem
och uttala mig om planerna för deras
stora nordiska rundtur. De är lite
stressade för först skall de med på resan på Llangollen Canal i början av maj
och sen har de ambitionen att verkligen utnyttja säsongen för midnattssol och
naturligtvis kräver en så pass lång resa en hel del planering.
De skall köra upp genom Tyskland till Travemünde och där ta färjan
till Helsingfors. Det är vägvalet i Finland som de är mest tveksamma om, skall de
köra inne i landet eller kustvägen. Om det vore jag som gjorde den här resan så
skulle jag nog ta kustvägen, de kommer att få sitt lystmäte av ödemark om de
skall köra genom Lappland upp till
Finnmark. Sen kör de genom Finnmark och Troms och in i Sverige via
Narvik till Kiruna. Visst låter det
intressant? Och spännande.
Om det sedan blir Kustvägen eller Inlandsvägen ner till
Hälsingland, det tror jag att de får bestämma när de kommer så långt. Ett besök
i Stockholm står på önskelistan och sen skall resan gå västerut, via Värmland till
Norge och Geilo. Svågern håller på och försöker ta reda på var hans förfader
kom ifrån, troligtvis föddes han i Töcksfors och utvandrade från Sunne. Men han
skulle kolla vidare. Sen blir det en rejäl rundtur i södra Norge, med tyngdpunkt
på Vestlandet och där kunde jag vara
lite mer behjälplig. Hemresan sker via Kristiansand och Jylland. Jag
undrar hur många ”skandinaver” som sett så mycket av Norden, för det är ju så man skall säja när Finland är med.
De får sin nyinköpta husbil nästa vecka, en Concorde Carver.
Nigel hade gärna köpt en större husbil, men då hade han fått komplettera
sitt körkort för att få lov att köra
den. Hur som helst, så ser den verkligen fin ut och det skall bli intressant att
få se den ”live”.
Några av deras vänner i USA har uttryckt oro för att de
skall hamna mitt i något terroristdåd under resan. Jag kan inte tänka mig något
tryggare resmål än Finland, Norge, Sverige och Jylland. Men ingen kan ju vara helt
säker längre. En tur på kontinenten hade nog medfört större risker.
En av mina vänner i Sverige jobbar sedan en tid på ett
asylboende. Hon skräms av att det finns några militanta muslimer (eller skall man
kalla dem islamister?) som försöker att styra och ställa över huvudet på personalen
och säjer att på förläggningen är det inte svenska lagar utan sharialagar som
gäller. Tyvärr bryr sig inte ägarna till det här privata boendet om det som
personalen berättar och när de vänder sig till polisen, så får de höra att
sådana här anmälningar måste gå via ägaren. Skall man inte se till att de här rötäggen
förpassas ut ur landet – det finns väl större anledning att de får ge sig iväg
än att familjer som fått lämna ifrån sig sina pass till smugglarna skall utvisas.
Dessutom är personalen helt övertygade
om att en av de här männen kommit in i Sverige med ett pass som tillhör en
annan person. Man kan inte bli en decimeter kortare och se tjugo år äldre ut på
grund av umbäranden under flykten. Det här börjar bli jobbigt och alla
de här problemen spiller över på alla som söker skydd i Sverige, hederliga
människor som fått lämna sitt land på grund av krig.
Elvy har talat med prästen om flyktingarna som är nyfikna på
vad kyrkan i Sverige står för. Han tyckte att man visst skulle kunna göra ”studiebesök”
– vad de sedan leder till, kan man ju inte veta. Dessutom berättade han att han
hört av en kollega i Norge att muslimer har sökt sig till kyrkan för att be, de
vill inte gå till moskén där de blir utsatta för olika slags propaganda.
Ekumenisk synkretism – eller vi är alla Abrahams barn!
