Igår var vi på vallfärd. Eller pilgrimsfärd. Det råder en
viss begreppsförvirring men jag tror att vallfärd är mest korrekt. Jag var med
Leo för en del år sedan på vallfärd upp till ett kapell där ett ”lokalt
helgon” – d v s en person som lokalt uppfattas som en helig man men där Vatikanen inte har haft
något med hans helgonstatus att göra – denne
helige man hade ett litet kapell/krypin på hög höjd. Det var en intressant
upplevelse och en mödosam vandring uppför. När vi sedan var på väg nedför igen
sjöng deltagarna gamla psalmer på både
latin och rumantsch, det var magiskt. I går gick vi inte så långt, även om det bitvis var brant uppför och vägen på ett par ställen
hade fått ta stryk av regnet. Efter mässan var det picknick i det gröna – men mer
sanningsenligt var det picknick i det
våta. Katolsk picknick är rätt
opretentiös, rött vin och bröd och några skivor ost eller kallskuret.. Med tanke
på hur slingrig och gropig bilvägen utför sedan var så hoppas jag att man tog det
försiktigt med vinet.
Dagens helgon var Fidelis som kom från Siegmaringen i Tyskland.
Han var först jurist, men blev senare präst i Graubünden som på 1600-talet blivit
ett starkt fäste för kalvinisterna. Han lyckades omvända många av dem till den
katolska läran och blev därför mördad. Han är begravd i domkyrkan i Chur.
Dessutom var han känd
för att ge frikostigt till de fattiga, det finns berättelser om hur han delade
med sig av de kläder han hade på sig. Därför
var alla deltagare i vallfärden uppmanade att ta med sig ett
klädesplagg, inget som man tröttnat på utan något som man verkligen gillade.
Det skulle sedan via något kloster delas
ut till fattiga. Jag tog med min
marinblå jerseyjacka, man fick ju tänka lite på att det skulle vara något som kom
till nytta. Det var en god idé, att inte ge något som man tröttnat på. Man ”offrar”
ju inte något som blev ett felköp och sen tillbringat något år som hyllvärmare
i garderoben.
Det sjöngs även under den här vallfärden. Stillsamma katolska
sånger som verkligen inte bidrog till att höja
takten i uppförsbackarna. Jag hade sån lust att klämma i med något som
gick i marschtakt men som minoritet i sällskapet gör man inte så. Dessutom var den första sången jag kom på
högst sannolikt bara känd för mig.
Det fanns en dam som hette Elsa som bodde någonstans bortåt
Runemo eller Gäddvik (tror jag det var).
Jag vet inte om hon var förståndshandikappad eller hade någon psykiatrisk
diagnos men i mina ögon betedde hon sig underligt. Hon var alltid ute och gick,
långa promenader och så sjöng hon när hon gick. Och det var alltid samma vers.
”Ja bäst är att
sjungande gå, ja bäst är att sjungande gå Vårt mål är ju himlen o tänk huru
stort, Ja bäst är att sjungande gå.”
Mormor visste väl vem hon var och vid ett tillfälle när jag
var med, så såg vi henne ett par mil hemifrån. Det var en sommardag och det
drog ihop sig till åska så mormor tyckte
inte att Elsa skulle gå där och bli dyblöt. Hon stannade och frågade om hon inte
kunde få köra Elsa hem, vilket hon efter
lite övertalning fick göra. Elsa satte sig i bilen och började sjunga. Jag tyckte
det var rätt pinsamt (jag hade väl
hunnit bli 9-10 år) och var tacksam när vi lämnade av henne. Men hennes sång kom jag ihåg plötsligt däruppe på Alpe Foppa och Monte Tamaro..
Mormor hade både körkort och bil. Körkortet tog hon när hon
var ungefär 45 år. Bilen hade morfar skaffat något år tidigare, men han körde
för det mesta moped till jobbet. Då tyckte mormor det var onödigt att bilen
stod oanvänd hemma och så gjorde hon
slag i saken. Det sågs inte med blida ögon
av några i församlingen som förstås var
avundsjuka, men någon hävdade också att det var obibliskt att kvinnor körde
bil. Deras första bil var en Volvo PV 444, det har Elvy berättat. Sen blev det en
Volvo Amazon och efter det en Saab 95,
kombimodellen som kallades för ”herrgårdsvagn”. När den till slut krävde alltför omfattande
reparationer, så var mormors karriär som
bilförare slut, jag tror det var i samband med att hon fyllde 80 år. Hon bodde inte
längre ute på landet och tyckte hon kunde klara sig utan bil.
Det är märkligt vilken kedja av minnen som kan dyka upp ibland. Och jag
kommer att klara mig alldeles
utmärkt utan min blåa jerseyjacka. Men
den var fin.
