.Jag har fått mail med frågor om hur trakten där mormor bodde drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det kom inte alls så mycket som i Gävletrakten och på Hornslandet, men tillräckligt för att man skulle iaktta försiktighet. Två år senare sålde mormor huset och flyttade in till en bekväm radhuslägenhet och jag kan inte erinra mig att hon varken odlade på friland eller tog vara på bär och frukt någon mera gång. Mormor var mycket intresserad av trädgårdsskötsel, men egentligen var det nog blommor som hon ville omge sig med. Att odla potatis och grönsaker och att ta vara på bär och frukt, det gick av bara farten. Hon hade ju levt under en tid när det var självklart att man skulle odla för eget behov.
Skall vi ha
kärnkraft? Här i Schweiz drabbades kärnkraftverket i Lucens (ett par mil
norr om Lausanne) av en partiell härdsmälta 1969. Verket stängdes förstås efter
den händelsen. Nu finns det fyra reaktorer, alla i nordvästra delen av Schweiz
och deras existens ifrågasätts av många. Det finns ju praktiskt taget obegränsade
möjligheter till vattenkraft, men det
förutsätter att man bygger ännu fler dammar med de risker som de ändå medför –
för att inte tala om hur fula de är. Vi har den 220 meter höga Verzascadammen
strax utanför Locarno. Första gången man ser den så är man imponerad och säjer ”oj så hög den är”. Nästa gång man ser den
tycker man att den enbart är ful. Dammen har fått en viss ryktbarhet genom
inledningsscenen i James Bondfilmen Golden Eye. Pierre hävdar att dammen faktiskt
utgör en risk, det bor massor av människor nedanför dammen, som är illa ute om
något skulle hända. Terroristdåd kan vara en möjlig risk, tidigare har det mest
handlat om seismisk aktivitet.
Nu talar man om solenergi som möjligt tillskott till kraftförsörjningen, men då har man
vinterns snö och det trista faktum att
det kan bli betydligt mer regn framöver
att ta med i kalkylerna. De stora anläggningarna som redan finns i Tyskland har
blivit placerade på maximalt gynnsamma platser när det gäller vädret. I det här
lilla bergiga landet har vi inte samma
möjligheter.
Idag har jag varit duktig. Jag har bakat 38 stycken helsvenska
kanelbullar och en omgång skurna
kolakakor. För några år sedan kunde jag inte tänka mig att ställa till med bak, trots att mormor
lärde upp mig och jag tyckte att baka var
något av det roligaste som fanns. Under ett antal år så inskränkte sig mina
ansträngningar som bagare till att göra en valnötskaka som inte ens behövde
vispas. Jag undrar om det inte är så att tidningsartiklar om den svenska
fikakulturen gjort att jag känner mitt ansvar som svensk medborgare. Regula
hade sett ett café i Zürich som skyltade om FIKA för ett bestämt pris. Det var
kaffe, kanelbulle och tre småkakor ”som såg svenska ut”. Ombudsman och
smorgasbord har fått konkurrens.
