Geilo onsdag kväll.

Vi kom till Geilo 1917, helt enligt tidtabellen, resan hit fungerade som planerat. Vi hade t o m tid för en promenad i Oslo mellan flygtåget och Bergensbanan. Det första som Rickard gjorde när vi kom hit, det var att sätta bilbatteriet på laddning. Jag kanske har nämnt det tidigare, han blev så less på att köra genom ”halva Europa” för att ta sig hit, så när han kom över en begagnad, fem år gammal Toyota Rav4 i somras, så slog han till. Det är faktiskt inte gratis att köra tvåhundra mil enkel resa och inte heller att hyra bil här, så det var nog en bra affär.

Det var +3 inne när vi kom, så det var bara att sätta på värmen och tända brasor, både i stua och i oppstugu. När klockan var halv elva hade vi fått upp temperaturen till +12 och då gick vi och lade oss. Jag hade thermounderställ och mysdress plus duntäcke. Halv fem vaknade jag, badande i svett. Då var det +20.

Mitt på dagen sken solen från en nästan helt blå himmel. Vi avstod från skidorna idag, har varit och provianterat och städat av lite i hytta och vädrat sängkläderna. Sen latade vi oss.  Även om det gick smidigt att ta sig hit igår, så blir man lite däven både i kroppen och i knoppen.

Elvy ringde igår kväll och förutom att hon ville höra att vi kommit fram, så berättade hon att husfirman hade hört av sig och att nu fanns alla delar till ”undantagsstugan” klara på fabriken och så snart vädret medger, så kan de montera upp huset. För att allt skulle gå så snabbt som möjligt så ville de redan nu veta vilken köksinredning vi ville ha och hur inredningen i duschrummet skulle se ut. Jag tyckte att det kunde väl Elvy bestämma men hon menade att det faktiskt skulle vara ”mitt” hus. Jag skall få bilder på skåpsluckorna och vilka alternativ det finns till duschrummet. Lyckligtvis behövde vi inte bestämma tapeterna nu och golvmaterialet är deras standard, björkplankor.

Nu vet jag i alla fall var jag skall tillbringa påsken. Alice och Villy ÄR gifta – det skedde redan i oktober i Toronto – men de kommer hem till påsk och då skall det bli fest. Det är duktigt av dem att de har lyckats hålla det hemligt så länge. Nu blev de ändå tvungna  att bekänna färg, de ville naturligtvis  att så många som möjligt av deras vänner skulle planera så att de kunde vara med på festen.

I morgon blir det utförsåkning och på fredag förmodligen väldigt stela ben. Och så hoppas jag att det är något roligt på TV ikväll. Jag har ett oändligt antal kanaler men ser nästan bara på NRK...

En lite annorlunda söndag.

Vi samlades uppe i Orselina hos  David och Pierre till frukost och sedan såg vi på damernas och herrarnas störtlopp i  St Moritz och efter det åt vi middag och övade inför kvällens sångandakt.

Anledningen till att vi var uppe i Orselina var främst den att D&P har en ny, enormt stor TV där bildskärmen är svagt böjd. Man får faktiskt en känsla av att sitta mitt inne i det som händer.

Dwight hade bestämt att sångandakten skulle, så mycket som det var rimligt, påminna om ett armémöte. Det blev en mix av sånger på engelska och italienska, det var vittnesbörd och Dwight berättade om vad som var utmärkande för Frälsningsarmén om man jämför med andra kyrkor och så landade han med att tala om hur mycket vi har gemensamt och att detta egentligen är det enda som betyder något.

Nu, är det verkligen börjar hända saker i kyrkan, så reser jag bort. Det känns lite surt faktiskt. Jag räknar med att vara tillbaka här vid månadsskiftet april-maj.

I morgon går tåget från Locarno 0535. Det är alltid lite nervöst när man skall iväg så tidigt.  Men det brukar gå bra.  Nu skall jag packa, jag har redan lagt fram allt som jag skall ha med men nu skall det  ner i väskan också. Förr, när man hade hårda flygväskor av traditionell resväskmodell så kunde man sitta på locket för att regla och låsa den. Produktutveckling har för- och nackdelar.

Nästa gång vi hörs blir från Geilo.

Positiva nyheter!

Igår kväll tjugo över åtta skickade jag iväg mitt uppdrag! KLART!

Nu går det att resa härifrån till Geilo samma dag! Det är den nya tunneln genom Gotthard som gör det möjligt. Tisdag morgon reser vi från Locarno 0535 och kommer till Geilo 1917. Om allt fungerar enligt tidtabellerna. Alltså.

Rickard och jag har med jämna mellanrum haft en diskussion om det inte vore smartast att sälja min hytte därför att det faktiskt tar två dagar att ta sig till Geilo. Nu känns det inte alls lika krångligt att resa dit. Avsätter man en vecka, så blir det i alla fall fem hela dagar som man kan vara där. Och som sagt, vi reser dit på tisdag och jag tänker stanna ett par veckor och Rickard planerar att stanna över påsk.

Nästa positiva nyhet är att Lotta och Dwight tänker stanna här 2-3 veckor  till. Just nu är det trist väder men nästa vecka kommer våren att göra en framstöt. Sedan planerar de för resa till  Sverige i slutet av mars för att se på hus. De skall bo här  hos mig – jag har ju ett elpiano om de vill jobba med några arrangemang för kören.

Nu på morgonen var jag nere i förrådet och rotade i lådorna, letade efter en pärm med kopierade noter. Då hittade jag något som jag trodde hade försvunnit i hanteringen. Jag gjorde ett par inspelningar på kassettband med mormor, där hon berättade om sitt liv och så var det ett band där mormor spelade sina favoritsånger och berättade om varför hon valt just dem.  Den kassetten trodde jag var försvunnen, men så fanns den plötsligt där och jag blev jätteglad. 

Nu har jag spelat den och mormor blev plötsligt så närvarande. Hon börjar med ”Vi skall fara bortom månen” och berättar om morfars fascination för den nya rymdtekniken, allt från Sputnik till månfärderna. Morfar, som var en mycket ordentlig och plikttrogen person tog ledigt från jobbet när det var uppskjutningar från Cape Kennedy och när astronauterna landade – för att inte tala om när det var månlandning. Då köpte han bakelser och avnjöt dem tillsammans med mormor framför TV:n.  

Den sista sången på bandet, det var ”Gud är trofast” en sång som jag nog skulle vilja utnämna till mormors signaturmelodi. När sången var slut, så läste mormor den sista versen och tillade ”Man brukar tala om att man tror, tror på Gud, tror på frälsningen. Jag vet, jag vet att Gud är trofast och att jag kan vila tryggt i hans hand.”

Som han var, förblir och är han,

lika trofast år från år.

Både dig och bördan bär han,

tills du evigt bärgad står.

Då skall sången åter tona

om hans nåd och trofasthet.

Gud är trofast, Gud är trofast!

Sjung det i all evighet!

Här har det övats!

Lotta och Dwight kom hit i torsdags och vi hade ett par timmars övning på kvällen. Fredag kväll övade de med dem i Lugano som förhoppningsvis kommer att bilda en egen kör och lördag hade de ett övningspass med dem och sedan kom vi dit och fick sjunga tillsammans.  Söndag var det gudstjänst och då blev det världspremiär för kyrkans ”egen” kör. Prästen överträdde nog sina befogenheter när han lät Dwight predika, tolkad av Marlene. Det var fullt hus i kyrkan och när vår kör, som ”postludium” sjöng ”This little light of mine” i vår svängiga version, så fick vi faktiskt stående applåder. Det har inte hänt tidigare. Lotta och Dwight stannar här och kommer att öva mer med kören i Lugano nästa weekend. Då blir det sångandakt söndag kväll och den ansvarar Lotta och Dwight för. Det ser vi fram emot!

Jag är faktiskt nästan klar med mitt uppdrag, räknar med att skicka iväg det på onsdag eller torsdag. Sen är jag ledig fram till dess att jag skall vara på förlaget den 6 mars. Nästa tisdag reser Rickard och jag till Geilo. Han tyckte att huset inte skulle stå tomt hela vintern och det har han förstås rätt i. Skidsäsongen är full gång och det är gott om snö. De närmaste dagarna kommer det att bli ordentligt kallt, nästa vecka ser det ut att bli behagligare temperaturer. Jag känner att jag är väldigt otränad så det gäller väl att ta det vackert de första dagarna. Men sen, när jag är ute i Vestlia så är det så roligt att jag glömmer bort mig. Det värsta är att det gör Rickard också... Han, som doktor, borde väl stå för förnuftet. Och kunskap om vad som händer när man överanstränger otränade muskler.

Jag tänker inte kommentera Trump idag. Men hans agerande skapar många  fyndiga, elaka och pricksäkra skämt, som detta från en av våra schweiziska dagstidningar:  ”Nu hänger Trumps trovärdighet på att ett gäng jihadister tar sig in i USA och utför ett antal terrordåd.”

Nu blir det mera politik.

Jen och Nigel hade mycket intressant att berätta från sin vistelse i USA. De hade besökt släktingar i Wisconsin, Michigan och Kalifornien innan de återvände till sin gamla hemstad, Albany NY. De hade väntat det värsta efter Trumps tillträde som president och det har blivit ännu värre och som Nigel sade, det var egentligen inte ett tillträde utan ett maktövertagande. Trump verkar vara väl medveten om vilka områden som han kan regera över lite som han vill, annat verkar han ligga lågt med tills vidare. En liten tröst är väl att sprickan i det republikanska partiet börjar bli synlig.

Jag har sett till deras hus medan de varit borta och som tack för det fick jag ett par böcker och en rosa ”pussymössa”. Jo, jag skall förstås använda den. Fattas bara annat!

Om jag nu skall fortsätta med storpolitiken, så är det inte så lustigt i Storbritannien heller. Mycket återstår innan det blir några förhandlingar om Brexit, men nationalistiskt sinnade britter beter sig som om utträdet ur EU redan var klart. Davids syster har en granne som är holländsk medborgare och arbetar i City. Deras arbetsgivare, ett finansbolag, har nu meddelat alla EU-medborgare som är kontraktsanställda att när deras kontrakt löper ut, så kan de inte räkna med någon förlängning. Banker vill inte låna ut pengar, ”ni skall ju ut härifrån snart”. Företag gör sig av med EU-medborgare på olika kreativa sätt, och utanför en stor matvarubutik fanns det en skylt ”här betjänas ni enbart av brittiska anställda”. Undrar vad man skulle säja om man gjorde motsvarande mot de brittiska medborgare som arbetar i andra EU-länder? Theresa May får nog problem framöver och hennes lilla romans med Trump kan nog snart vara över om inte Theresa gör som Donald säjer.

Jag fick ett mail häromdagen där en bekant tyckte att jag ägnade för mycket tid och plats här åt politik. Det finns viktigare saker att skriva om, menade han.

Jag håller inte med.

Situationen i världen är sådan att man måste bilda opinion, ha åsikter om sådant som sker. Det handlar om ”dessa mina minsta” i ordets vidaste bemärkelse. Skall vi kristna stillatigande se på hur människor far illa, diskrimineras eller dödas? Är det rimligt att en nytillträdd president ogenerat ljuger gång på gång eller att han helt ignorerar riskerna med ökade utsläpp i atmosfären och hånfullt hävdar att allt tal om global uppvärmning är hysteri? Samtidigt flirtar han ogenerat med den kristna högern som inte drar sig för att stötta en president som både personlighetsmässigt och politiskt står långt från grundläggande kristna värderingar.

Trump blir nog en följetong här.

Förkylningen har gett med sig och jag har nästan jobbat igen det jag inte orkade att göra förra veckan. Vädret har inte varit något vidare, så det har varit helt ok att sitta här och jobba.

Idag är det fredag och vi skulle egentligen ha haft sångandakt i Lugano. Men nu har, glädjande nog, styrelsen kallat till församlingsmöte för att diskutera framtiden för församlingen och samarbetet med vår kör. Diana, vars föräldrar tillhör församlingen, och Pierre har blivit ombedda att vara med. Vår medverkan har faktiskt betytt en hel del för församlingen. Den ”egna” kören kommer att börja öva nästa lördag-söndag under ledning av Dwight och helgen därpå skall vi öva tillsammans.

Deras präst hade frågat om vi kunde tänka oss att bli medlemmar i församlingen. David tyckte att de kunde låta oss bli ”adherents”- något som skapade en viss förvirring hos prästen. Men han har läst teologi i England och förstod sedan vad David menade. Jag vill minnas att det finns de som är associerade medlemmar i frikyrkor i Sverige, om man egentligen tillhör en frikyrka som inte finns på orten. Men visst är det så att det har blivit ”vår” kyrka. De som är katoliker får ju tassa lite extra försiktigt, ekumenik i katolsk mening är inte lika inkluderande som det är  i många andra kyrkor.

Jen och Nigel kom hem nu på eftermiddagen. De ringde för att tala om att de kommit hem lyckligt och väl och tänkte gå och lägga sig och sova tills de vaknade, då skulle de höra av sig. Nigel sade också att de var SÅ tacksamma för att inte bo i USA längre. Det skall bli intressant att höra om deras upplevelser.

För att nu återvända till andra sidan Atlanten så är Alice och Villy fortfarande i Florida. De klarade sig helskinnade undan ovädret för några dagar sedan men taken på några hus i närheten blåste av och de var utan elektricitet i nästan två dygn. De har fortfarande inte hört något från Migrationsverket, nu anges väntetiden för att få uppehållstillstånd till 12-14 månader. Ambassaden i Ottawa tyckte att det var en orimligt lång tid för ett så okomplicerat ärende.

Elvy hade frågat Villy hur det var att befinna sig i USA just nu och Villy suckade och sade att något mer bisarrt än Trumps beteende det finns inte, folk säjer att Putin är trevlig och förutsägbar i jämförelse och att Trump bör jämföras med Kim Il Sung. Jo, det sistnämnda ligger det nog något i. Faktiskt. Putin? Nja, jag vet inte...

Nu är det fredag kväll och mitt fredagsmys består av en portionspaj med svamp som jag äter medan jag ser på En man vid namn Ove, Elvy har skickat en DVD till mig. 

Snuvig, hostig och bekymrad över det som händer i USA.

Mitt uppdrag kom i tisdags och i onsdags anlände en förkylning. Det värsta är väl över nu, men jag håller mig nog hemma ett par dagar till. Hostan vill inte ge med sig.

Jag var förstås inte sämre än att jag följde installationsceremonin i fredags och förundrades och förfärades över vad jag hörde och såg. Min första reaktion på Trumps tal var ”har han inte fattat att valkampanjen är över”. Den mörka bild av USA som han presenterade och upprepandet av alla hans ”löften” var väl inget installationstal? Men hans fru återanvände ju Michelle Obamas tal så det kanske är något som man tycker är ok i den familjen.

America first – jag funderade över var jag hört det tidigare och kom på att det var ju slagordet för den rörelse som den gamle nazisten Charles Lindbergh drev på 30-talet, då främst för att förhindra att judiska flyktingar från Tyskland fick bosätta sig i USA. Sen började parallellerna framtona allt mer klart. En viss herr H utlovade jobb till alla, fabriker som förfallit under depressionen började byggas upp igen, nya vägar byggdes och till att börja med var de flesta glada och nöjda. Herr H gillade inte judar, zigenare och människor med avvikande sexuell läggning. Herr Trump gillar inte muslimer och  mexikaner, HBTQ-rörelsen är ett rött skynke för honom.

Donald Trump var en gång demokrat. Sedan anslöt han sig till republikanerna. Men är han verkligen republikan? Han har många åsikter som stämmer med deras politik men har inte republikanska partiet enbart varit hans språngbräda för att få makten – och som han tycks tro, ge honom näst intill oinskränkt makt.

Trump är mannen som gett lögnen ett ansikte. Jag kan inte påstå att toppolitiker är vår civilisations främsta sanningssägare, men att ogenerat bara ploppa ur sig lögner så som han gör, det är inte friskt och visar att han saknar en användbar moralisk kompass. Jag såg en återutsändning av nattens presskonferens då hans pressekreterare talade om för pressen att bilderna på åhörarskarorna vid Obamas och Trumps installationer var manipulerade. Presskonferens? Han hyvlade av pressen och skyndade sig sedan ut ur lokalen. Period.

Hur kommer situationen för pressen att bli framöver? Finns det möjligheter för honom att strypa den fria pressen? Vad händer med journalister från andra länder som granskar honom kritiskt? Indragna ackrediteringar och visum?

I början av 1950-talet fanns det en senator som hette Joseph McCarthy. Han bedrev häxjakt på misstänkta kommunister. Efter kriget hade man avslöjat en rad spioner som arbetade för Sovjetunionen. För McCarthy räckte det med att han misstänkte att någon hade kommunistiska sympatier. Det drabbade inte enbart personer på höga posten inom administrationen utan också journalister och skådespelare. De tvingades att lämna sina arbeten enbart på grund av McCarthys obekräftade misstankar. Jag vill inte gå så långt som att tro att något liknande kommer att hända, men de som skriver om obekväma sanningar eller tar ställning på scenen, de kommer säkert att få märka av det.

Nej, jag ser inte fram emot de kommande fyra åren. En liten ljuspunkt: Cilla berättade att hennes systerdotter, 5 år kom hem från förskolan och frågade föräldrarna: Vet ni vad polisen skriker om de ser att någon skall skjuta på Trump? Jo – Donald Duck!

Jag är ändå glad att vi lever i det digitala informationssamhällets tid. Mycket, massor av det som skrivs är kort uttryckt rena skiten. Men samtidigt får vi nödvändig information om det som händer i världen blixtsnabb spridning och motkrafterna kan börja agera. Det gäller bara att sålla agnarna från vetet – kort sagt bedriva källkritik.

Trist väder i Ascona.

Jag hade räknat med att ha en ”ledig” vecka – men så blev det inte. Två av Ianellas barn blev sjuka och Regula – som väl får räknas som första vikarie i butiken, hon blev förkyld. Då fick jag rycka in. Inventeringen för 2016 skulle vara avslutad den 15 januari. Sophia fick sköta den och så ryckte hennes dotter in (motvilligt) och vi två fick ta hand om butiken. Som tur är, så var det ingen stor kommers under veckan.

I morgon får jag mitt nya uppdrag, det är två serier med kompendier för internutbildning och deadline är 15 februari. Sen kommer jag att vara på förlaget från 6 mars och fram till påskveckan, det blir fem veckor. Fungerar bara tågen mellan Uppsala och Stockholm så är det väl okej. Det är ju också en period när det successivt blir ljusare, både morgon och kväll. Men visst missar jag en hel del här hemma, inte minst nu när det börjar hända en del i kyrkan i Lugano.

Vi hade sångandakt där i fredags kväll och efteråt träffade vi en del av dem som vill sjunga – antingen i vår kör eller bilda en egen kör. Dwight och Lotta kommer hit i slutet av januari och då skall Dwight och organisten öva både med kyrkans nya kör och med oss tillsammans. Lotta har fått texterna till de sånger som vi sjunger på italienska, hon skall drilla Dwight i uttalet – han kan förstås ingen italienska och jag tror inte att hans goda kunskaper i spanska är till så stor hjälp heller när det gäller diktionen.

Jag har skrivit om Stig, som vistades som barn en tid hos mormor och som vi fick kontakt med för ett par år sedan och som dessutom råkade komma och hälsa på när Dwight och Lotta var hos Elvy i somras. Stig hade en morbror som bodde i Tulsa där Dwight kommer ifrån. Morbrodern stupade vid striderna i Guam, så mycket kunde Dwight ta reda på. Nu har en bekant till Dwight faktiskt lyckats leta fram barnbarnen till morbrodern, fem till antalet. De två barn som han hade tillsammans med den tyskättade kvinnan är inte längre i livet. Det skall bli spännande att se om någon av barnbarnen vill ha kontakt.

David har skypat med Jen och Nigel och de säjer att stämningen i USA inte är den allra bästa nu, motsättningarna mellan dem som håller på Trump och de som inser att USA går en osäker och kanske farlig tid till mötes, de hårdnar. Bekanta till dem, där frun är kanadensiska förbereder en flytt över gränsen och en av de anställda i företaget de hade, som kommer från Singapore har redan packat och gett sig av tillsammans med familjen. Jag brukar läsa NY Times, Washington Post och Huffington Post – ingen av dem är Trump-vänlig förstås -  och förfäras över det beteende de beskriver. Hoppet står förstås till att han kommer att ledas i strypkoppel av de mer erfarna politikerna men han är inte en person som accepterar detta

. 

I tv-programmet Saturday Night Live framförde Alex Baldwin sin version av Donald Trumps famösa presskonferens. Dessutom sade han:  On January 20th, I, Donald J. Trump will become the 45th president of the United States. Then two months later Mike Pence will become the 46th.  

Det är nog önsketänkande och inte vet jag om det skulle bli så mycket bättre heller. Lika illa på ett annat vis kanske.

Illa är det också i Storbritannien. Senaste utspelet från Theresa May och finansministern Philip Hammond är att efter Brexit skall minsann Storbritannien bli en allvarlig konkurrent till Schweiz som skatteflyktsland. Schweiz har med tvång från EU fått luckra upp banksekretessen, men så skall det verkligen inte bli i det nya lyckliga Storbritannien. Jag tror inte att de schweiziska bankerna är så oroliga. 

Ni som har pengar i madrassen, behåll dem där tills Brexit är klar! Då stundar också ljuva tider för skattefuskare, bankrånare och suspekta diktatorer!

Och så var det måndag igen.

Vi fick ett par riktigt kalla dagar, men inte så kallt som det var i delar av Italien. Nu har vi mer normalt väder för årstiden, när termometern håller sig på några plusgrader dagtid och tangerar eller kryper strax under nollan nattetid.

Fredag kväll hade vi en sångstund med andakt i kyrkan i Lugano och efteråt talade vi med de församlingsmedlemmar som var intresserade av att vara med oss och sjunga. Nu är det elva som vill vara med och då ser vi den ”gemensamma” kören som ett övergångsstadium, en kör med tjugo-tjugofem medlemmar är lite i största laget för den lilla kyrkan. De skall naturligtvis få hjälp att komma igång med sin egen kör. Dwight är vidtalad och de kommer att vara hemma i Schweiz t o m februari och han kommer gärna och hjälper till.

Alice och Villy har rest från kalla Hälsingland till soliga Florida. Alices brorson, som numera driver gården i New Brunswick där hon växte upp, har enbart växtodling där och tillbringar alltid tre vintermånader i Florida. De har ett hus i närheten av Palm Beach och närmast på programmet står visst ett tre dagars besök på Disney World i Orlando. Det gäller att ha barnasinnet kvar. Bengt-Göran hade frågat om de hade något bröllopskapell där. Elvy undrar om de trots allt redan har gift sig i Toronto men låter vännerna leva i ovisshet. Det värsta skulle väl vara om de snuvar vännerna på den hejdundrande bröllopsfest som de räknat med.

Vädret och väglaget i Hälsingland har väl inte varit det bästa, men Elvy är tacksam över att hon inte befinner sig i Toronto. Där kan årets första isstorm kan vara på gång.

Idag har Rickard och jag varit i Lugano och handlat på Ikea. Han behövde en del grejor till köket, men det huvudsakliga ärendet var att se på deras kök. Försäljaren talade varmt för att de hade köksdesigner och duktiga montörer som tog hand om installationen av köket. Rickard nämnde inte att han tänkte göra det själv. Jag köpte två buntar servetter och djupfrysta köttbullar och lingonsylt. Det var allt. 

You Tube och Google berikar min tillvaro.

I går kväll ringde organisten i kyrkan i Lugano till Pierre. Några av medlemmarna hade frågat honom om de kunde få vara med oss och sjunga, alternativt bilda en egen kör. Idag har Pierre ringt runt till oss och frågat vad vi tycker – och vi är eniga om att de gärna får vara med oss till att börja med, om det är ok att de också sjunger på engelska. Sen hoppas vi att de kan bilda en egen kör och så kan vi kanske turas om att vara med på gudstjänsterna (som är var tredje söndag) och de sångstunder med andakt som vi skall ha de andra söndagarna. Pierre frågade organisten vad han ansåg om vår repertoar och han tyckte att den var uppfriskande, men att det skulle vara svårt för honom att ackompanjera, i alla fall på kyrkorgeln. (Jag tror nog att det är omöjligt...) Vi kommer att diskutera vidare när vi är i Lugano på fredag.

Det är väldigt roligt att vår närvaro i kyrkan har lett till en ökad aktivitet och att besökssiffrorna stigit lite. Kan vi sen få igång något som engagerar kyrkfolket, så är det ännu bättre. Pierre skall fråga Dwight om han kan hålla i en övningshelg så snart vi vet, idag är det åtta av kyrkans medlemmar som vill vara med och sjunga.

När vi var hos Dianas föräldrar i söndags, så hade de en bok om El Greco liggande framme. Jag bläddrade i den, såg en av hans målningar och började minnas.

Cilla och Jenny var med mig i London. Vi gjorde de klassiska turistbesöken och kom till National Gallery men valde att gå in via Sainsbury Wing. Vi kollade lite förstrött på det som finns där – det är äldre konst – på vår väg till de mer publikdragande verken i huvudbyggnaden. Plötsligt stannade Jenny till framför en målning. ” El Greco. The Adoration of the Name of Jesus, late 1570s” stod det under. Cilla och jag tyckte att det var väl inget särskilt med den tavlan. Då började Jenny nynna ”Jag hörde änglasång, ära halleluja, en himmelsk salig jubelkör.” Nej, jag tyckte inte att tavlan, där Påven, Dogen i Venedig och Filip II knäböjer inför namnet Jesus, som visar sig som ett IHS uppe i skyn var så märkvärdig. Men Jenny fick till sig orden i sången och Cilla stämde in. Sången var inte helt obekant för mig, men texten kunde jag inte.  Jenny och Cilla sjöng på och märkte inte att det kom in flera människor i den stora salen, inklusive en vakt. När de sjungit färdigt, applåderades det i bakgrunden och någon kom fram och frågade om sången hade någon anknytning till tavlan.

Jag berättade för de andra om händelsen, men sången kunde jag inte återge. Igår kväll kollade jag på You Tube och fann två inspelningar av den. En är från Färöarna (!) och där kunde jag t o m få texten. ”Tusentals trumpeter” som man sjunger om, det var utbytt mot ett par dussin dragspel. Den andra inspelningen var från Sverige, gjord på en julfest. Det framförandet hade sina brister, men var så äkta och till skillnad från färöingarna som inte klarade av att dra på munnen, gjorde den inspelningen mig glad. De som sjöng hade änglasången i hjärtat.

Sen när jag Googlade, så upptäckte jag att sången hörde hemma i Frälsningsarmén, inte att undra på att Jenny och Cilla kunde den! Nu har Jenny fått i uppdrag att kolla om den finns på engelska, det står nämligen ett namn på raden för översättare. Översättaren hette Ragnar Åhlberg och arrangören Haakon Dahlström och när jag googlade vidare så fann jag att båda dessa herrar varit kommendörer i Frälsningsarmén.

Här är sången på färöiska,

https://www.youtube.com/watch?v=66rBzVDzGoY

och här på svenska

https://www.youtube.com/watch?v=13-15szeWM8

 Och här har ni tavlan - i miniformat.