Full english och min tur att ha morgonandakten. Jag läste om Elia och änkan i Zarephath – hon som aldrig skulle lida brist på olja och mjöl - en favorit eftersom jag en gång, när vi var i Aurland vid Sognefjorden och skulle köpa bröd där, upptäckte att brödet kom från Sarepta Bakeri. Nu har jag berättat om det här flera gånger, men för Lotta och Dwight var det nytt. Man kan få en hälsning från Bibeln på de mest oväntade sätt!
Och sen... ja, jag måste säja som det är. Den manliga delen av besättningarna tog hand om båtarna, fyllde vatten och diesel medan den kvinnliga delen gick till Tesco, som ligger mycket strategiskt placerat (d v s nära kanalen) för att handla. Denna arbetsfördelning störde inte oss, men en och annan genuspurist tycker säkert att det borde varit tvärtom. Sen kastade vi loss och tuffade iväg mot nya spännande äventyr.
Nu gick kanalen rätt mycket genom öppna fält och borta i nordväst kunde vi se bergen i utkanten av Snowdonia. Nästa attraktion var Frankton, där vi tog en promenad längs slussarna vid infarten på Montgomery Canal och beklagade att vi inte hade tid att se hur långt vi skulle kunna ta oss med båt. Montgomery Canal är restaurerad en ganska lång sträcka söderut från Frankton och sen en sträcka vid Welshpool. Planerna är väl att man på lång sikt skall restaurera kanalen ända ner till Newtown i mellersta Wales. Det som försvårar restaureringen är att där kanalen en gång gick, har det i ett par områden utvecklats värdefulla områden för djur- och växtlivet.
Vi drog paralleller med Ashby Canal, där vi har kört ett par gånger. Då föreslog den evige optimisten David att de av oss som ville, skulle kunna ta en tur från Braunston upp till Ashby Canal och Snarestone när vår planerade resa är avklarad. Lockande, men det förutsätter att det finns något nytt att se i Snarestone och det verkar inte så. Men den dagen när akvedukten över Main Street i Measham är klar och man sen kan ta sig ända upp till Moira, då måste vi bara dit! Men när det blir, det är en annan historia. Innan vi lämnade Frankton så fikade vi och åt, en dag försent, en rätt okej chokladtårta från Tesco. Men någon blötkake var det inte.
Sen var det två slussar i Marton och när vi tagit oss igenom den övre så var det en riktigt trång passage under en bro, vattnet tryckte på så att vi faktiskt funderade på att hjälpa till, d v s att ta ett par trossar och dra båtarna genom passagen. Men det gick till slut. Sen var kanalen bitvis lite bredare och då var inte motståndet lika stort som det varit tidigare.
När vi närmade oss Chirk och den något diffusa gränsen till Wales så berättade Dwight om sin farfars farfar som kom från Corris Uchaf, som ligger på den västra sidan av Snowdonia inte så långt härifrån. Han emigrerade till Amerika för att slippa det tunga slitet med skifferbrytning som var den huvudsakliga försörjningen i området. Med sig hade han sin fru och en liten dotter. De hamnade i Boston där han fick arbete som vakt i hamnen. Från Boston flyttade de till Kentucky, nästa generation flyttade till Kansas och sen till Oklahoma. Dwights farfar bytte det walesiska efternamnet Gwalchmai mot George. Dwight påstod att han kände sig som hemma, nu när vi lämnat England och var i Wales.
Vi kom till Chirk, tog oss över akvedukten – tyvärr inget tåg på järnvägsbron intill - och genom tunneln (440 m) och nu har vi moorat invid ett industriområde. Det spelar inte så stor roll att det är ett industriområde, vi är insvepta i tät grönska, det är som en grön tunnel. Och skulle någon höra oss, när vi drar igång vår singalong så är underhållningen gratis. Shall we gather at the river...
.
.
Vädret har varit bra hela dagen, växlande molnighet och + 14 som mest. Vi får troligen regn i natt, men om vi nu vågar tro på långtidsprognoserna så blir det successivt varmare och soligare från i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.