Sekundsnabbt möte.

Nu har jag varit här sedan i söndags och jag är utled på allt som har med olympiska spelen att göra. Det är affischer, dekorationer, olympiska ringar, affärer av de mest skiftande slag skyltar "olympiskt" för att inte tala om souvenirer... Och det är nästan tre månader tills spektaklet drar igång. En i vanliga fall mycket måttfull restaurang här i närheten skyltade med Olympic Menue - det var en meny med fem små rätter som var för sig skulle symbolisera Grekland, Ryssland, Kina, USA och Storbritannien. Jag undrar hur olympiska de rätterna var? Jag har lånat ut lägenheten under spelen, så jag behöver inte bekymra mig, men det är lite oroväckande att en i normala fall ganska sansad stad tycks ha blivit alldeles galen.

Jag hade svårt att somna igår kväll. Tidigare på dagen var jag runt på stan och letade efter ett par mjuka och lätta seglarskor, lämpliga att använda på båten. Gympaskor är lite krångligare att ta sig i och ur. Jag kom gående på Oxford Street och skulle just gå över på övergångsstället som är mitt för Regent Hall och kolla om Clarks på andra sidan gatan hade några lämpliga skor.

Då får jag se en kvinna som jag är övertygad om är min mamma, korsa övergångsstället i andra riktningen. Nu har jag inte sett henne på 35 år, men hon var så oerhört lik min mormor. Jag blev så överraskad att jag behövde tänka till ett par sekunder och sen var hon borta i vimlet. Hur hade hon reagerat? Hade hon sagt "ni tar fel på person" eller hade hon blivit överrumplad och inte vetat vad hon skulle säja eller göra eller hade hon t o m blivit glad. Kanske inte äkta glad men lite artigt glad.

Hur skulle jag ha reagerat i samma situation? Det sista minnet jag hade av mitt barn, det var en tandlös sexåring och nu är barnet plötsligt en vuxen kvinna. Nu är det ju inget trauma för mig att min mamma gav sig iväg med sin nya kärlek till Kanada, det där kom jag över rätt snart, jag hade världens bästa pappa. Om jag någon gång skulle känna bitterhet så är det för att hon gjorde min mormor så bedrövad.

Det kanske inte alls var hon, bara en person som var väldigt lik min mormor, men nu får jag inte veta. Hon borde vara 68 år nu. Jag vet att hon bodde i Toronto 1996, när min pappa dog, men all kontakt skedde via hennes advokat och jag vet att jag står med som anhörig i hennes kanadensiska personakt så hon borde ju vara i livet fortfarande. När jag kom hem, så googlade jag på hennes namn, jag vet att hon hette Elvy Vaugh 1996, men efternamnet kan ju ha ändrats sen dess. Det fanns ingen med det namnet, men rätt många Elvie Vaugh men det kunde inte vara någon av dem. Då försökte jag med hennes andra förnamn, Kristina och ändrade till Christine. Inget napp. Lite nyfiken är jag nog... trots att jag inte alls brydde mig i förrgår. Och sen har jag ju något att fundera på - OM det hade varit hon, hade det lett till något positivt. Förmodligen inte.